Farbror Punk

Fredrik Virtanen skriver om att göra sig av med det gamla. Att avlägsna plattor, böcker och dvd:er som han aldrig mer kommer att titta eller lyssna på. Man måste göra utrensningar annars lever man i ett museum, påstår han frank och tillägger att han har accepterat digitalåldern.

Det är förstås inte alla som håller med honom. Samlare av alla de slag ställer inte upp på Fredriks analys av att spara på gammalt skräp/ spara på antikviteter.

Men jag håller med om stora delar i det han skriver. Han är insiktsfull om att han aldrig kommer att se dvdboxar med olika tv-serier och att den där hängmattssommaren när han ska läsa alla olästa böcker aldrig kommer.

Jag har själv varit där när insikten nått mig att jag inte kommer att se om vissa filmer, inte läsa om min ofantliga seriesamling och troligtvis inte kommer att plocka upp den eller den plattan igen.
Å andra sidan är det där sista något jag insett är ett rent idiotiskt påstående. För när det kommer till musik går det i cykler. Om det nu var år och dag sedan jag lyssnade till vissa pudelrockplattor eller för den delen andra skivor från skarven 80-90-tal så kommer jag med all säkerhet att återvända. När suget sätter in och man famlar efter den där speciella skivan då måste den finnas där för då duger inget surrogat. Nu famlar jag inte efter en fysisk skiva utan nöjer med att plocka fram filerna från den externa hårddisken. Och vips så är man i nirvana.

Samma sak gäller faktiskt film. Men där gäller att man låtit lång tid förflyta säg, 10-15-20 år, innan man plockar fram Invasion USA, Lifeforce, Emerald Forest eller The Van igen. Men med böcker och serier är det sorgligare, där är längtan att återvända mycket mindre. Magasin om film eller musik är lättare att ständigt återvända till. Ja hela mitt Internetliv är ju uppbyggt på att återanvända magasin och fanzines från den analoga eran.

För att återanknyta till Fredriks krönika så är det viktigt att rensa, omvärdera och göra sig av med man inte längre brukar. För visst har han rätt att en samling inte är annat än ett dammig museiföremål om det inte brukas.


.

Malte X nya singel "Kamikaze Volontär" är dieseldoftande sluggerrocknroll från samma punkiga och kodioxidfyllda garage som huserar Hellacopters.
Rekommenderas varmt, med kall öl!

I senaste numret av Close-Up skriver redaktören Robban Becirovic insiktsfullt och bra om hur den fysiska skivan skulle kunna räddas, efter att ha sett de överfulla korgar med CD som folk fyndat vid Megas utförsäljning.

Robbans budskap är enkelt och radikalt: sänk priset till 99 spänn. Tanken bakom detta är att folk har andra utgifter som lockar lika mycket som en skiva och även den trogna hårdrockaren måste kanske välja mellan festivalbiljett, bärs, nya guitar hero, ett par Covrese och ett gäng plattor.

Enligt Robban skulle då skivbolagen förlora ca 50% av intäkterna men å andra sidan antagligen sälja minst dubbelt upp eller mer.

Själv förstår jag mer än väl resonemanget. För när jag blev ensamstående förälder med minimala inkomster slutade jag i princip att köpa "fullprisskivor". Köpte hellre samlingar som Punk-o-rama, Äggröran eller Definitivt 50 spänn. Dessutom inventerades "Knastrets" 10 kronors backar ständigt. För tänk dej själv att fynda Willie Alexander & The Boom Boom Band, Artful Doger, Rachel Sweet och Jules Shear för tian. Släng med en Strix Q, Magnum Bonum, Beauty och Jannicke också samtidigt så har man så det räcker. Skivor ska köpas flera åt gången.

Och antagligen har Robban helt rätt när han säger: Och gör det nu! Detta är sista chansen - i morgon är det försent.

Fast för mig är det redan försent. För jag vill inte längre ha den fysiska skivan! Den innebär både ett fysikst och psykiskt problem. Skivorna tar plats och att tanken på en eventuell flytt ger mig ångest. Dessutom vet jag att jag aldrig kommer att ligga på sängen och stirra på skivomslaget igen, eller förstrött bläddra i vinylsamlignen efter en platta det var länge sedan man spelade. Det är inte 70-tal eller 80-tal längre. Inte ens 90-tal. Internet finns och det har revolutionerat mitt liv. På nätet finns mängder av distraktioner inom mina olika intressesfärer och tiden finns inte till att försvinna ner i sin skivsamling. Detta faktum låter säker sorligt för många samlare, men för mig är det tvärt om. Jag har helt enkelt anpassat mig till den nya tiden och trivs med det. Musik är till för att brukas och jag är definitivt en brukare.en istället för att häcka vid hi-fi-anläggningen lyssnar jag i mellantiden, i aktiviteten, i rörelsen, i språnget, i nuet.

Ok, jag ska erkänna att det är lite trist att inte se skivomslag eller låttexter. Att inte ens ha en lite "booklet" att bläddra i. Men jag kan ta det. Jag kan hitta allt det där på nätet.

Men för att avrunda,. Jag stöder fullt ut Robbans förslag. Det är nog den enda lösningen för den fysiska skivan att överleva utanför entusiasternas marknad. Att hitta till den unga köparen och locka tillbaka de gamla skivköparna.

Verklighetens Skönhet

Global Infantilists är rena kongolesiskan. Och hur många visste att det var ett rockband?
Fyra hjärnor från Stockholms rockvärld har strålat samman. Resultatet blev en lika ljuv som dov skönhet.
Slumpen sätter sina spår ibland.
Vore det inte för slumpen skulle inte Global Infantilists existerat i detta nu.
Utan slumpen skulle MNW inte gett ut någon MP med Global Infantilists.
Global Infantilists ???
En sannolik men ändå slumpmässig samling musiker från Stockholms undre rockvärld. Ni känner igen dom om ni är hemtama i den världen. Musiker som växt upp, lärt sig och mognat i takt med hela den nya musikgenerationen som sköljt fram.
Sven Ohlman spelar bas och hörde en gång till den ryktesomsusade gruppen Plast. Mare Kandre har sjungit i Ruhr. Mats Wigerdahl var den egenartade trummisen i Kitchen & the plastic spoons (minns ni?). Från Dom Dummaste kommer så till sist Olle Schedin, klaviatur.
Kan man tala om supergrupp? Knappast i de här sammanhangen. Men ansiktena är välkända. Och mycket är en slump.
- Det började med att jag skulle göra mitt specialarbete i gymnasiet, berättar Sven.
- Jag tänkte sätta ihop ett futurisktiskt musikcollage. Så kom jag på att Mare kunde hjälpa till med lite sång.

På ett eller annat sätt kom Olle och Mats också med in i bilden. En tejp skickades ut till olika bolag. Crepescule i Belgien visade sig faktiskt intresserade men kom aldrig till skott. Vilket däremot MNW gjorde.
Resultatet blev musik med stor skönhet och kraft
Inget glitter och tingel-tangel utan styrka. Frånvaron av gitarr, Olles förkärlek till pianot och Mares sång ger musiken en ganska särpräglad klang.
Men Infantilistsernas strävan efter skönhet är inte samma sak som eskapism och rendevouz i Rio.
- Det är dubbelbottnat, som verklighetens skönhet, försöker Sven förklara. Man kan vara olycklig, men när man tittar ut genom fönstret tycker man ändå att allt är vackert.
Olle Schedin är en "bildad" musiker. För honom är gruppens musik något i sig själv.
- Musiken är inte en beskrivning av något, den bara är, förklarar han och jag tänker på Arnold Schönberg.
Lyssna till "This music" eller "The crystal ship" och du förstår vad Olle menar. Musiken har ett egenvärde.

Doors-låten "The Crystal Ship" förvandlar Mare till glasklar och spröd skönhet. Kompet inskränker sig till Olles piano. Hennes röst är inte lika spänd som på Ruhr-tiden.
Den lyrik Mare SJUNGER och själv har skrivit är på engelska, eftersom hon är tvåspråkig är det naturligt för henne.
- Engelskan är ett mer poetiskt språk för mig. Jag menar det här är ärligt från mig, annars skulle jag aldrig göra det.
Jag tror henne.
När jag lyssnat på MP:n har jag aldrig "letat" efter texterna. Jag har helt stannat inför Mares röst, redan den har ett sånt uttryck att jag förstår den. Rösten är ett instrument.
När skivan gjordes hade aldrig gruppen spelat tillsammans! Alla spelar också olika melodier, ibland i olika tonart på plattan.
När jag träffade Global Infantilists för det här lågmälda och förhållandevis seriösa samtalet hade dom repat tillsammans två gånger...
Om slumpen inte vill annat fortsätter dom att repa för att vi ska så småningom ska få höra dom från en scen.
Schlager Nr 37 (9 mars 1982) Text - Per Wirtén Foto - Lars Torndahl

Global Infantilists MP (MNW)
Skärningspunkten för det här sångsättet är Brecht-Weil-Eisler Dagmar (främst i Slapp Happy), Inga Rumpf och Nico, men också engelskan Kate Westbrook ingår i den här sångtraditionen. Delar av Schlager-redaktionen tycker Global Infantilists musik är svår. Jag tycker tvärtom: att den är vacker. Mare Kandres sång är en både mörk och ljus dröm, overklig och samtidigt skrämmande verklighetsnära. Och oerhört vacker. Det här är musik som är... ett skillingtryck i ljud av stämningar och känslor på 80-talet. (3 av5)
Recension Bengt Eriksson

På tal om Global Infantilists hittade jag en postum (efter bandets upplösning) intervju med trummisen Mats Wigerdal från Kristinehamnsfanzinet Kramp. Men eftersom få antagligen läst KRAMP är den säkert av intresse.

The Global Infantilists.
Allt blir inte som man vill här I livet. Jag blev väldigt intresserad av The Global Infantilists efter att ha köpt deras murvelösa Medium Play.
Så jag ringde till trummisen Mats Wigerdal och fixade en intervju. Vi kom överens om att jag skulle skicka en kassett och frågor till Mats. Sagt och gjort, jag skickade iväg grejorna. Sen satte jag mig ivrigt och väntade vid brevlådan. Det gick en vecka, två veckor och fortfarande inget svar. Så jag ringde till Mats. Som sa så här: - Hejsan. Du, jag är väldigt lessen för att du fått vänta. Men din intervju har kommit i skymundan på grund av en kris i gruppen. Vilket resulterade att The Global Infantilists nu har splittrats. Själv tycker jag att det är förjävligt. Men det var mycket känslor i det hela, väldigt svårt att beskriva.
Jag höll krampaktigt om luren och en tår trillade ner för min kind. Mats fortsatte: - Fast jag kan svara på de där frågorna ändå.
Så nu kan vi skryta med att KRAMP är och förblev Sveriges enda fanzine som fick en intervju med The Global Infantilists. Eftersom bandet splittrats skrv Mats ett långt brev istället för att snacka in svaren på kassetten. Mats berättar lite fritt om medlemmarnas bakgrund och Globals uppkomst. För frågorna som jag skickat blev ointressanta nu när The Global Infantilists somnat in.

Det som följer är direkt hämtat ur Mats brev till mig.
The Global Infantilists bestod av Sven på bas som tidigare har spelat fiol med Plast, som verkade under den hetsigaste punk-tiden här I Stockholm. Plast var väldigt exprimentella, Sveriges svar på Throbbing Gristle. Dom hade ingen trummis inte ens en taktmaskin. Man kan förklara Plast med ett ord "Industri".

Mare kommer från Göteborg där hon spelat med en grupp som hette KRAMP. Jag har egentligen inte hört dom ordentligt, men det var ganska ordinär punk. 1979 bodde Mare i London och gick på konstskola. Där efter flyttade hon till Stockholm och fick kontakt med Plast. Plast lades ner och Ruhr bildades med Mare på sång. Ruhr hade i stort sett samma sättning som Plast (Sven var inte med). Musiken som Ruhr spelade påminde starkt om Plasts musik. Väldigt suggestivt rått å fortfarande utan rytm-instrument.

Olle kommer från Guds Barn, ett av de värsta punkbanden från Stockholm måste jag säga. Olle sjöng och spelade sax på den tiden. Guds Barn splittrades vintern 80/81. Olle började med Dom Dummaste ett tag därefter, där han fortfarande spelar.

Jag själv är väl den som spelat längst. Jag började spela med ett pretentiöst jazz-rockband. Men jag bytte musiksmak plötsligt och började spela med ett band som hette Porno Pop. Ett av de sjukaste band som funnits i Sverige vågar jag säga. Helt i klass med DEVO. Ur Porno Pop kom Kitchen and the Plastic Spoons till. Det var våren -80.

Sommaren -81 började Sven, Mare och jag repa lite, därför att Sven ville göra en inspelning till ett specialarbete som han hade i plugget. Olle hade en liten studio hemma hos sig, där spelade vi in två låtar med gott resultat. Vi skickade runt kassetter till olika bolag. Ett par av dem hörde av sig bland annat det Holländska bolaget Crepeskylle. Men till slut kom vi till MNW som tyckte att vi kunde spela in en Medium Play, som vi då gjorde. Vi har också gjort en video. Det är faktiskt en riktigt kul grej, bra kvalitet också. Den skulle ha visats på Chrome 22 men dom ville ha Efva Attling och Olivia Newton-John och annat skit istället.
Vid årsskiftet bestämde vi oss för att repa ordentligt, vilket vi inte hade gjort tidigare. Vi gjorde vår första spelning i mars på Ritz i Stockholm. I slutet av april så slutade vi. Olle och Mare tyckte att det var för lite känslomässigt engagerande för lite känsla helt enkelt.
En stor framgång fick vi i alla fall. Det är att plattan ska lanseras på licens i England på märket Cherry Red. Sen hur det går i England, det är en annan fråga.
Jag personligen tyckte det var väldigt synd att vi slutade, vi hade mycket att ge. De låtar vi gjorde efter MP:n var bättre, mer nyanserade.
KRAMP Nr 4

När jag för drygt fyra år sedan blev kontaktad av Sven Ohlman angående Magnus Gehlins frånfälle, hade jag bara för avsikt att dokumentera Plast - Bandet där Magnus och Sven en gång spelat. Men knappt hade Sven och jag etablerat vår kontakt förrän jag nåddes av nyheten att Mare Kandre inte längre fanns med oss. Det var då jag började sammanställa allt musikaliskt material kring Mare, med intentionen att publicera fakta och musik om och kring Kramp, Ruhr och Global Infantilists.
Tyvärr blev det ingen publicering eftersom de personer jag kontaktade angående hjälp kring faktabiten inte hörde av sig. Sven bistod med det han kunde, men materialet kändes tyvärr ofullständigt.

Men, i och med gårdagens K-special fick jag lust att åter plocka fram tidningsklippen om de olika band Mare medverkade i. Att se och höra Mats J läsa delar ur sin egen intervju med bandet Kramp från eminenta fanzinet Funtime fick åtminstone mig att längta efter mer. Därför börjar jag med att publisera Mats intevju från Lars Sundestrands - Funtime nr 8 samt Jonas Almqvists text från Anarki & Kaos nr 9. 

Tyvärr vet jag inte om det existerar några inspelningar med Kramp, men jag hoppas att någon ska läsa detta och höra av sig.

Pekingopera i Dödens Stad

Kramp tillhör definitivt de intressantaste banden just nu. Deras musik är ganska svåridentifierad, dom flesta låtarna har ett våldsamt ös och tempo men ändå låter det inte råpunk om dom. Samtidigt har dom en så otroligt långsam monoton låt som Lobotomi, den får Lädernunnans "Slow Death" att låta riktigt klämmig...
I slutet av februari i år berättade "Krampflickorna" Åsa och Mare att dom startat ett punkband som hette KRAMP. "Huh? Har dom som knappt ens hört talas om Pistols startat ett punkband??? Kramp är säkert helt värdelösa" tänkte jag kallt. När dom en månad senare gjorde en improviserad spelning i Attentats replokal kunde man konstatera att dom inte alls var värdelösa, Kramp visade sig vara närmast otroligt bra.
Trots att dom bara existerat i en månad hade dom redan hittat en egen stil, en slags blandning av vanlig punk, Essential Logic och Pekingopera. Mare´s sång påminner faktiskt om Pekingopera, mycket originellt är det minsta man kan säga. Att texterna sedan är så långt från punk-klichéer man kan komma gör ju inte saken sämre.
KRAMP består av: Lasse (alias "Lillekramp") gitarr, Åsa: bas, Mare: sång, Michael: trummor. I början av juli i år gjorde jag en intervju med bandet, och en vecka senare en separat Mare-intervju.



"Hundar gläfser på allt de inte förstår" Herakleitos
- Ni kallar er musik för flärprock, vad är det?
Lasse: De e nåt som Åsa hittat på. När folk frågade hur vi lät sa vi att vi spelade lite flärpigt och nu går Åsa omkring och skriver "KRAMP spelar flärprock". Själv tycker jag de e jättetöntigt.
Michael: Ingen tycks våga säga att dom spelar punk utan hittar på en massa konstiga termer. Vi e ett punkband.
- Pekingopera tycks ni däremot inte ha något emot att bli kallade?
- Pekingopera har vi ju faktikst vissa likheter med, flärp är svårare att definiera, coh så finns det ju redan nåt som heter Pekingopera.
- Finns det?? Säger Michael förvånat.
- Hur kom det sig att ni startade Kramp (klichéfråga)?
- När vi såg Attentat på Sprängkullefestivalen så tänkte vi, kan dom så kan vi.
- Det e Lillekramp som skriver musiken till era låtar...
Lillekramp: Bert Gren (GT) skrev efter vi gästspelat på Errol´s att vi var inspirerade av X-Ray Spex vilket är ganska komiskt. Jag lyssnar på alla band utom X-ray spex.
- Är det ditt gitarrspel som orsakat flärprocktjatet?
- Det är Åsa som spelar flärpigt, inte jag.
- Du spelar aldrig några solon?
- Nä, en massa "supergitarrister" har missbrukat det där med solon och gjort så att det enbart e löjligt att köra sånt.
- Varför har ni haft så få spelningar?
- Det dröjde ända fram tills slutet av maj innan vi fick vår första riktiga Garageliegespelning trots att vi varit med i garageligan från att den bildades. Att vi inte haft nån spelning sen dess beror främst på Mare. När vi har blivit erbjudna nya Garageligespelningar har Mare varit för deprimerad för att kunna ställa upp.
- Har ni försökt ordna nåt själva?
Åsa: Jag kunde ha ordnat en spelning i Lindome men Mare hade en av sina depressioner och ville inte.
Mare: Jag tyckte det var meningslöst att spela för åtta pers i Lindome...
- Vad tycker du om Göteborg Mare?
- Göteborg e en så tråkig stad, här händer aldrig nånting, man blir bara deprimerad...
Åsa: Så dåligt e det väl inte, jag tycker de e rätt kul.
Mare: Åsa e så jävla positiv till allt, hon går omkring och skriver "Jag älskar livet" på väggar, de e abnormt.
Lasse: Jag tycker det e ett jävla sätt att som Mare åka upp till Stockholm och säga att det är mycket häftigare där. Man får ju försöka göra någonting åt Göteborg istället.
Michael: Mare och Åsa är alldeles för Stockholmsfixerade, det är lika löjligt att åka till Stockholm som till London.
- Vad är det som är roligare i Stockholm, Mare och Åsa?
- Det händer ju nästan nåt varje kvälloch så finns det mycket mer punkare där, fast dom flesta är ju rätt så drogfixerade...
- Varför finns det så få punkare i Göteborg?
Mare: Det e så jävla svårt i Göteborg, för att bli accepterad bland punkdiggarna får man inte lov att klä sig extremt, men å andra sidan får man inte klä sig så jättevanligt heller.
Åsa: Eftersom det finns så få speltillfällen tror jag att det är många nya punkband som i ren desperation lägger av och därmed också lägger av med att vara punkare.
- Och Lädernunnan, säger Lillekramp.
- Tror ni punken i GBG kommer att dö ut?
- Ja... vi har ju inte ens nåt ställe att va på, utom Östra Nordstan som e rätt så värdelöst.
- Varför e ni så impopulära?
- Folk tycker vi e så kvasiintellektuella...
- Ni lär vara tråkiga och så spelar ni musik man inte kan dansa till.
Lillekramp: Det där med dansmusik, det e direkt fel, vi spelar snabbt och utan pauser mitt i låtarna, dom som säger att det inte e dansmusik e värda en örfil!
- "Svart Söndag" t.ex e ju en ren råpunklåt, varför låter det inte råpunk när ni framför den?
- Det beror nog på arrangemanget och det ovanliga gitarrspelet men det är nog mest sången, Pekingoperan, som gör att det låtar ovanligt.
Michael: Trummorna däremot är ren råpunk.
- E det jobbigt att lira trummor i KRAMP, du verkar uttröttad efter en låt.
- Vi spelar så jävla snabbt, och så fuskspelar jag inte heller, då kan man ju spela hur fort som helst.
- E du en självlärd trummis?
- Jag har lärt mig genom att titta på hur andra trummisar gör men egentligen e gitarr mitt favoritinstrument.
- Spelar du inte in band med exprimentell musik?
- Jo, olika ljud man kan få fram på en gitarr och andra konstiga ljud, när jag skär mig i halsen t.ex.
- Är det viktigt att man ser ut som ett punkband?
Mare: Det e viktigt att visa vilken sida man står på. Det är fegt på nåt sätt att t.ex vara långhårig och lira punk. Att säga att man e punk men inte se ut som en punkare tycker jag e jävligt fegt. Då kan man gå omkring och ha punkens ideal och samtidigt gå säker på gatorna medan dom som verkligen ser ut som punkare blir nedslagna och knivhuggna och mördade.
Michael: Det viktigaste e att man har kort hår, långt hår e för tråkigt...
Åsa: "Vad har ni för ideologo" kommer folk fram och frågar precis som om alla punkare tycker likadant om allting.
- Era melodier låter ofta ovanligt genomtänkta.
Lasse: Dom e inte särskilt genomtänkta, jag bara skriver som så får det bli som det blir.
- Har ni inte ökat tempot på alla era låtar?
- Jo, vi tänkte att vi skulle bli populärare om vi öste mer, nu spelar vi så snabbt vi kan.
- Finns det nåt mer band i GBG som spelar snabbare än Kramp?
Michael: Det tror jag faktiskt inte, men det låter inte så snabbt när vi spelar eftersom vi inte har ett lika rått ljud som t.ex GLO.
Lillekramp: Största felet med oss är nog att vi inte har tillräckligt liv på scenen...
- Vad tänker ni göra åt det?
Mare: Man måste väl ha rätt att stå still på scen också.
- Nån multimediagrej kanske?
- Det skulle vara häftigt om man kunde visa bilder som symboliserade låtarna när man spelade. Till "Jag vill inte leka krig" skulle man kunna hitta ruskigt bra bilder.
- Har det nån betydelse att det e två tjejer med i bandet?
Michael: På sången har det betydelse, men på bas kunde vi lika gärna haft en kille.
Mare: Det e ju så inne med att ha tjejer med i bandet, tjejer som säger att dom kan spela rock fast dom är tjejer.
Lillekramp: Om man säger att en tjej spelar dåligt blir man anklagad för att vara rasist och facist..
Mare: Killar har ju hållit på med rockmusik mycket längre än tjejer och är därför ofta skickligare.
Åsa: När Tänts spelade var Freddie tvungen att hjälpa oss att ställa in allting, ordna och greja...



"Let´s talk of graves, of worms and epitaphs" William Shakespeare
- Kan du berätta om dina depressioner och neuroser, Mare?
Mare: Vadå berätta?
- E det nåt du hittar på eller?
- Jag hittar inte på dom, allvarligt talat, DETTA ÄR JÄTTEALLVAR!
- Vad beror dom på?
- Grunden till alla neuroser är ju att personen i fråga bygger upp en idealbild av sig själv, en idealbild som han ständigt konfronteras med i och med att han aldrig kan leva upp till dess perfektionism.
- Du har en gång sagt att Howard Devoto e länken till din ångest.
Mare: För mig är Howard den perfekte: han är intelligent, vacker, beläst, begåvad, liten och vek, alltså precis så som jag skulle vilja vara men inte är och det är ju snopet. Mitt förhållande gentemot Howard är ett så kallat kärlek/hat sådant. Å ena sidan beundrar jag honom för vad han kan komma med, medans jag å andra sidan hatar honom för vad han har att komma med, vilket fötsås gör det hela oerhört komplicerat.
- Hur ofta lyssnar du på Magazine?
- 2-3 gånger om dan, men jag skulle inte kunna lyssna på dom när jag är deprimerad, då skulle jag bli ännu mer deprimerad.



"Injecera, exponera, projicera, infiltrera. Injecera gång på gång, för jag är det perfekta tomrummet"
- Hur kommer texterna till Kramps låtar till?mare: Jag bara sätter mig ner och skriver en text efter att ha hört melodin. Textinnehållet beror till stor del på hur melodin låter.
- Är dina texter påverkade av Howard Devoto?
- Omedvetet i så fall..
- Hittar du alla "svåra" ord i en ordbok, eller?
- Nej, absolut inte, jag har aldrig använt en ordbok när jag skrivit "svåra" ord, varför ska man ha sån respekt för såna ord?
- Många tycker det är svårt att fatta innehållet i dina texter...
- Det beror ju till nittio procent på att dom inte lärt sig tänka själva och har fått för sig att blott och bart en enda tolkningär korrekt. Mina texter kan tolkas på flera olika sätt. Det är precis som varje situation i det vardagliga livet, från att få ett oväntat brev eller telefonsamtal till att äta frukost eller tvätta sig, är färgad av personens egna inre subjektiva tankar och värderingar. Min text är ju bara en liten del av yttervärldens multimediashow. Sedan tillkommer resten: resten av gruppen, musiken, varje gruppmedlems sinnsetillstånd vid själva framförandet, varje enskild åhörares tidigare upplevelser under den gångna dagen, allt detta smälter samman till vad man tycker texten handlar om.
Lasse: Det e löjligt med texter typ: Alla snutar e facister, Alla discobögar e dumma... färdigpaketerade åstkter, sådant fördummar faktiskt folk.
- Vad kommer att hända med Kramp i framtiden?
- Kanske kommer vi att spela in en singel.
- Varför gav ni inte ut en singel samtidigt som dom andra Garageligebanden?
- Det var ju rena singelhysterin, det är väl bättre att spela in en singel när man verkligen känner för det, istället för att göra det bara för att alla andra spelar in en singel.
- Till sist den oundvikliga frågan, varför heter ni Kramp?
- Vi valde bland en massa olika namn, först tänkte vi heta "Sorg" men till slut valde vi KRAMP, det är ett kort och bra namn.
Det är ett bra band också.
Funtime Nr 8 Text - Mats J Foto - Lars Sundestrand

Historien om Kramp började i januari när jag gjorde Attentat-intervjun. Man berättade om ett alldeles nystartat band som hette Kramp. På Garagelige-spelningen en tid senare, fick jag telefonnumret till Lasse och Mare. Men så glömde jag bort allt, tills Mikael i Sexton Piss en dag berättade att Kramp nu delade lokal med Sexton (vilket berodde på att Mikael ryckt in som trummis i Kramp). Så en söndag for jag ut för att lyssna på Kramp. Det blev en chock. För hör man på ett alldeles nytt band, väntar man sig inte så mycket. Men Kramp:arna knäckte mig efter en halv låt. Bra samspelta, eget sound och bra låtar. Hur kommer sig detta?
- Vi har funnits i en månad exakt (sedan mitten av februari). Fast i början var det bara ett namn. Vi hade en massa idéer och planer, men hade ingen trummis och inga grejor och ingen lokal att repa i. Så vi träffade Mikael på Ebba Grönspelningen, berättar Mare.
- jag är en dålig trummis, men jag hade grejor och lokal så därför får jag vara med, skrattar Mikael.
- Vi har fortfarande inga grejor utom trummorna, som Mikael har tagit på avbetalning.
- Hur ofta repar ni? Ni låter väldigt samspelta.
- Vi repar ungefär två gånger i veckan. Men vi är alla färskningar utom Lasse som spelat gitarr i ett annat band.
Så här ligger det till. Varken Mare eller Åsa har varit med i något band förut eller spelat. Mikael har aldrig spelat trummor innan han kom med i Kramp. Lasse (14 år) däremot, har spelat gitarr i ett annat band tidigare. Ett jazzrockband som hette Ohms Lag.
- Det är därför som vi kör lite annorlunda harmonier, säger Lasse. Fast det är jobbigt att definiera hur vi låter.
- Det är inget riktigt ös, säger Mare.
Flarpigt gitarrspel, kompakt sound, Kramp-sound. Det är väl därför vi låter samspelt. Åsa följer på basen efter Lasses gitarrspel och Mikael håller takten. Det är inget märkvärdigt, bara lite flärp....



- Vem gör låtarna?
- Jag kommer med en melodi, berättar Lasse. Och så spelar jag den för Mare som skriver en text.
- Fast det blir inga rakt-på-sak-texter. Ofta blir jag inspirerad av boktitlar. T.ex låtarna "Svart söndag" och "Dags att dö", fortsätter Mare. Ibland passar inte alltid texterna till melodierna och då får jag ändra lite. Jag skriver aldrig en text innan jag hört melodin.
- Texterna är lite svåra. Snackar ni om låttexterna, ifall de är bra eller inte?
- Man vet ju vad det handlar om, säger Mikael. Det man fattar är bra...
- Du har inte hajjat mycket, säger Mare till Mikael.
- Vi började skriva egna låtar direkt, fortsätter hon. Och så tog vi Sham 69 låten "Hurry up Harry" för att ha något att öva oss på. Fast vi har en svensk text på den: Urban Hjärne.
- Hur många låtar har ni?
- ) stycken och två som vi spolat.
Kramp har inte spelat ute än (fast det har man när detta nummer kommer ut) men man vill gärna.
. Det spårar ur om man bara står och repar, menar Mare. Vi spelar var som helst. Fast det är dumt med Errol´s för dom har åldersgräns. Man tar bara bort den när punkbanden spelar, men man kan ju vilja höra annat.
- Rock against proggare och Sprängkullen, skjuter Lasse in.
Åsa var sjuk när jag gjorde intervjun. Får ni chansen så missa inte Kramp. Dom är skitbra!
Anarki o Kaos Nr 9 Text och Foto: Jonas A