Lärarstudenterna är riktigt okunniga om it
Att Universitetet (högskolan) verkar föra en tillvaro förankrad i förra millenniet, kanske till och med förrförra, är nog ingen nyhet för de som läst mitt tidigare utfall mot dess (brist på) IT-satsningar.
Men nu har man ÄNTLIGEN konstaterat detta: ”Lärarstudenterna är riktigt okunniga om it. Allvarligast är att de inte lär sig att utnyttja it som ett pedagogiskt verktyg.” Hela artikeln finns att läsa på IDGs hemsidan - Läs mer
Efter att ha läst artikeln kan jag säga att jag inte är det minsta förvånad. Till Karlstads Universitets försvar bör sägas att vi faktiskt har mailkontakt med våra lärare.. nåväl detta en sanning med modifikation, alla orkar inte vara så moderna.
Men efter att ha snart läst 60 poäng media så känner jag att: Hallå.. var det allt?
Jag vill definitivt framhålla att de praktiska kunskaperna både de övergripande och spjutspetskompetesn inom något specifikt progrm aldrig setts som allt för viktiga. Vi har vid några tillfällen forcerat oss genom mer praktiska övningar och det har inte varit speciellt givande för de utan förkunskaper.
Nej, istället för att ge oss bättre på fötterna har man från skolans sida lagt tyngdpunkten på teoretiska pappersbyggen där vi ”fått visa våra kunskaper”, det vill säga att vi läst kurslitteraturen. Praktikern i mig har vrålat av frustration: Men för helvete!!!
Jag har valt lärayrket med inriktningen media därför att jag har förkunskaper och intresse, men jag ser också möjligheter att rent praktiskt och pedagogist använda IT i skolan. Men detta har naturligtvis legat mig i fatet, när Universitetes ståndpunkt står kvar där den alltid stått, i det skrivna ordet, det är det enda som är ett rättmätigt mått på kunskap och det enda måttet på att du kommer att bli en god pedagog och yrkesutövare.
Jo, tjena.. det funkar lika bra som teoretisk slöjd vill jag påstå.
Men jag kommer förhoppningsvis med min kommande C-uppsats att kanske kunna peka på att bristen på ”datautbildning” i grundskolan bottnar i att lärarutbildningen inte anser att IT är speciellt viktigt som kunskap eller pedagogiskt redskap.
Men nu har man ÄNTLIGEN konstaterat detta: ”Lärarstudenterna är riktigt okunniga om it. Allvarligast är att de inte lär sig att utnyttja it som ett pedagogiskt verktyg.” Hela artikeln finns att läsa på IDGs hemsidan - Läs mer
Efter att ha läst artikeln kan jag säga att jag inte är det minsta förvånad. Till Karlstads Universitets försvar bör sägas att vi faktiskt har mailkontakt med våra lärare.. nåväl detta en sanning med modifikation, alla orkar inte vara så moderna.
Men efter att ha snart läst 60 poäng media så känner jag att: Hallå.. var det allt?
Jag vill definitivt framhålla att de praktiska kunskaperna både de övergripande och spjutspetskompetesn inom något specifikt progrm aldrig setts som allt för viktiga. Vi har vid några tillfällen forcerat oss genom mer praktiska övningar och det har inte varit speciellt givande för de utan förkunskaper.
Nej, istället för att ge oss bättre på fötterna har man från skolans sida lagt tyngdpunkten på teoretiska pappersbyggen där vi ”fått visa våra kunskaper”, det vill säga att vi läst kurslitteraturen. Praktikern i mig har vrålat av frustration: Men för helvete!!!
Jag har valt lärayrket med inriktningen media därför att jag har förkunskaper och intresse, men jag ser också möjligheter att rent praktiskt och pedagogist använda IT i skolan. Men detta har naturligtvis legat mig i fatet, när Universitetes ståndpunkt står kvar där den alltid stått, i det skrivna ordet, det är det enda som är ett rättmätigt mått på kunskap och det enda måttet på att du kommer att bli en god pedagog och yrkesutövare.
Jo, tjena.. det funkar lika bra som teoretisk slöjd vill jag påstå.
Men jag kommer förhoppningsvis med min kommande C-uppsats att kanske kunna peka på att bristen på ”datautbildning” i grundskolan bottnar i att lärarutbildningen inte anser att IT är speciellt viktigt som kunskap eller pedagogiskt redskap.
GLO
Det är lätt att Åsa-punkarna GLO glöms av när man pratar Göteborgspunk. Eller egentligen är det LPn ”Ljusåret kommer” där de försökte utveckla sina musikaliska kunskaper som glöms bort. Det är klart att om man ställer den mot de fräcka och rejält punkiga singlarna kan man som ”punkpolis” tycka att LPn är allt annat än GLOs bidrag till punkhistorien.
Visst, man kan också tycka att Ramones första LP är den enda som är värd att äga. Men faktum kvarstår GLO gjorde ett antal bra låtar som hamnade på plattan.
Tanken med helgens uppdatering är att dels plocka några spår från ”Ljusåret..” dels några livespår för att ge en bättre helhetsbild över GLO. Och dessutom kan jag inte annat än att påpeka hur ooootroligt bra det är att GLO kör med handklapp i slutet av "Nästa helg så.."
Jag har fått klartecken att lägga ut hur mkt av bandets musik som jag vill så finns det önskningar på mer från GLO, lovar jag att uppfylla dem. Jag tycker helt enkelt att bandet bör uppmärksammas och att deras musik ska vara tillgänglig för alla...!
Ok.. kanske skulle jag ha lagt ut ”Sailing” också.. men den kommer...
Jag vill inte gå, jag vill inte gå, jag vill inte gå i nät...
Visst, man kan också tycka att Ramones första LP är den enda som är värd att äga. Men faktum kvarstår GLO gjorde ett antal bra låtar som hamnade på plattan.
Tanken med helgens uppdatering är att dels plocka några spår från ”Ljusåret..” dels några livespår för att ge en bättre helhetsbild över GLO. Och dessutom kan jag inte annat än att påpeka hur ooootroligt bra det är att GLO kör med handklapp i slutet av "Nästa helg så.."
Jag har fått klartecken att lägga ut hur mkt av bandets musik som jag vill så finns det önskningar på mer från GLO, lovar jag att uppfylla dem. Jag tycker helt enkelt att bandet bör uppmärksammas och att deras musik ska vara tillgänglig för alla...!
Ok.. kanske skulle jag ha lagt ut ”Sailing” också.. men den kommer...
Jag vill inte gå, jag vill inte gå, jag vill inte gå i nät...
Jakten på spänning
Jag förstår inte människor som lägger ner en massa pengar på att hoppa fallskärm, bungyjump eller klättra i berg för att få en adrenalinkick. När man (tackvare den vackert *host* nyfallna snön) kan moddsurfa med bilen mellan Hagfors och Karlstad.
Universitetet och "den nya tekniken"
Jag läser till medialärare på Karlstads Universitet. Och vi (i vår klass och tillsammans med lärare) har vid ett flertal tillfällen pratat om den ”oförmåga/ovilja” att använda medier och teknik som verkar finnas på många ställen i grundskolan.
Hur lever då Universitetet själv upp till teknikanvändningen som kan underlätta för oss studenter?
Jo, det finns såklart datorsalar och dylikt samt en väl fungerande hemsida. (Toppen!)
Även vissa kurser utnyttjar möjligheten att distansstudera genom s.k. telebildstudio.
Men, detta är bara till några enstaka kurser och föreläsningar. I övrig förutsätter man att du befinner dig på plats i föreläsningssalen och har papper och penna för minnesanteckningar.
Men om man nu råkat försova sig, är sjuk eller hemma med sjukt barn. Hur ska man då kunna ta del av föreläsningen? Tja, man får förlita sig helt på kurskamraterna att de har tillräckligt informativa anteckningar att man inte missar viktiga fakta.
Min fråga är: Varför använder man inte tekniken istället?
I nästan alla föreläsningssalar finns det möjlighet att koppla upp sig mot Universitetets nätverk. Med hjälp av en enkel och billig webbkamera skulle hela föreläsningen kunna sparas, förslagsvis på kursens hemsidan med inloggning så att endast behöriga elever kunde nå den.
En visuell back-up så att säga.
Detta skulle underlätta för de elever som behöver gå tillbaka till föreläsningen (vanligtvis genom anteckningar) inför kommande uppgifter. Dessutom skulle det underlätta för oss pendlare.
Jag kan ta mig själv som exempel. Säg att jag har en föreläsning som är en och en halv timme lång. Jag ska åka från Hagfors till Karlstad och tillbaks 20 mil tur och retur. Med bussen tar det 4 timmar att åka (dessutom nån timmes väntan). Det vill säga nästan en hel dag försvinner för 90 minuters föreläsning. Alternativet är att köra själv ”bara” två timmar resa. Men minst 150 kr bara för bensin. Dessutom är det ur miljösynpunkt inte bra att åka bil i ”onödan”.
Redan i Internets barndom pratades det om att ”jobba hemma” - ditansarbete.
Så varför har inte Universitetet upptäckt att vi lever i 2000-talet?
För kostnadsfrågan är minimal. Dessutom skulle man kunna få rejält med positiv ”reklam” genom att framhålla miljöaspekten eller cred för att man är så progressiv och utnyttjar ”den nya tekniken”.
För inte kan det väl vara så enkelt, att man (Universitetet) INTE tänkt på detta?
Hur lever då Universitetet själv upp till teknikanvändningen som kan underlätta för oss studenter?
Jo, det finns såklart datorsalar och dylikt samt en väl fungerande hemsida. (Toppen!)
Även vissa kurser utnyttjar möjligheten att distansstudera genom s.k. telebildstudio.
Men, detta är bara till några enstaka kurser och föreläsningar. I övrig förutsätter man att du befinner dig på plats i föreläsningssalen och har papper och penna för minnesanteckningar.
Men om man nu råkat försova sig, är sjuk eller hemma med sjukt barn. Hur ska man då kunna ta del av föreläsningen? Tja, man får förlita sig helt på kurskamraterna att de har tillräckligt informativa anteckningar att man inte missar viktiga fakta.
Min fråga är: Varför använder man inte tekniken istället?
I nästan alla föreläsningssalar finns det möjlighet att koppla upp sig mot Universitetets nätverk. Med hjälp av en enkel och billig webbkamera skulle hela föreläsningen kunna sparas, förslagsvis på kursens hemsidan med inloggning så att endast behöriga elever kunde nå den.
En visuell back-up så att säga.
Detta skulle underlätta för de elever som behöver gå tillbaka till föreläsningen (vanligtvis genom anteckningar) inför kommande uppgifter. Dessutom skulle det underlätta för oss pendlare.
Jag kan ta mig själv som exempel. Säg att jag har en föreläsning som är en och en halv timme lång. Jag ska åka från Hagfors till Karlstad och tillbaks 20 mil tur och retur. Med bussen tar det 4 timmar att åka (dessutom nån timmes väntan). Det vill säga nästan en hel dag försvinner för 90 minuters föreläsning. Alternativet är att köra själv ”bara” två timmar resa. Men minst 150 kr bara för bensin. Dessutom är det ur miljösynpunkt inte bra att åka bil i ”onödan”.
Redan i Internets barndom pratades det om att ”jobba hemma” - ditansarbete.
Så varför har inte Universitetet upptäckt att vi lever i 2000-talet?
För kostnadsfrågan är minimal. Dessutom skulle man kunna få rejält med positiv ”reklam” genom att framhålla miljöaspekten eller cred för att man är så progressiv och utnyttjar ”den nya tekniken”.
För inte kan det väl vara så enkelt, att man (Universitetet) INTE tänkt på detta?
Heavy Metal Kids – (nästan) bortglömda men ack så bra.
Engelska kvintetten Heavy Metal Kids startade sin karriär redan 1973. Namnet till trots spelade de en hård rock n roll, inte helt olikt The Faces.
Bandets karismatiske sångare Gary Holton, tänk er om Mick Jagger betett sig som Keith Moon och haft en mer skräningare röst än Rod Stewart, då fattar ni, var bandets självklara mittpunkt.
Trots envist turnérande och vassa spelningar så lossnade det inte för gruppen. De fick dessutom sparken från sitt skivbolag Atlantic Records. Men hade dessförinnan under det förkortade namnet The Kids släppt plattan Anvil chorus.
Ett försök med engelska RAK resulterade i plattan Kitch 1977. Men det var försent. Punken hade exploderat och trots att bandet precis som Motorhead hittade en publik bland punkarna, så upplöstes Heavy Metal Kids.
I början av 80-talet dök Gary Holton dök upp tillsammans med norrmanen Casino Steel i duon Holton & Steel. De hade hits med Ruby (don´t take your love to town) och Blackberry way. Duon spelade enligt egen utsago ”Rig-rock” modern country för den moderna tidens cowboys, det vill säga arbetarna på oljeplattformarna i nordsjön.
Tre plattor hann de med innan Gary fick en roll 84-85 i den engelska TV-serien Auf Wiedersehen Pet, där han äntligen fick sitt stora genombrott. Tyvärr han han aldrig njuta av framgången då han dog av en överdos innan serien var slut.
Det är jävligt trist när man nu höjer The Faces till skyarna att man så totalt glömmer Hevy Metal Kids debutplatta. (Fast Gyp Casion håller den såklart högt) En skiva som borde vara lika självklar som Faces boxen. Bandet kommer från samma rythmnblues skola som The Faces. Låtar som Hanging on, Always plenty of women och Rock n roll man svänger som en pint i baren. We gotta go är en kusin till Stay with me och balladen Kind woman skulle kunnat vara med på Rods första soloplatta.
Både Anvil Chous och Kitch har sina kanonlåtar som: Bottle of red wine, Chelsea kids, Squalliday inn och She´s no angel men det är debuten som jag verkligen rekommenderar för älskare av bra 70-tals rock.
Jag hade glädjen att få se Holton och Steel på Eldfesten –83 i Hagfors Folkets Park. Jag och några av mina kompisar hade lyssnat in oss på duons tredje platta och såg verkligen fram mot spelningen. Vi blev verkligen inte besvikna, en av de bästa spelningarna någonsin och jag lovar att merparten av publiken som inte hört talas om Holton & Steel innan, också gick hem med ett leende på läpparna.
Så ut och köp allt ni hittar med Gary Holton. Det finns också två fin-fina BBC in concert spelningar med Heavy Metal Kids 1975 resp 1977 som kan vara värda att leta efter.
För övrig gjorde tre av originalmedlemmarna Danny Peyronel, Ronnie Thomas och Keith Boyce comeback som Heavy Metal Kids 2003 och släppte Hit the right button en platta som inte alls är så dum trots avsaknaden av Gary Holtons röst. Janne Stark (Sweden Rock Magazine) kallade dagens sättning för en korsning mellan Cheap Trick och The Motors vilket är en jättebra liknelse. Dessutom har de den goda smaken att spela Bram Tchaikovskys (ex Motors) powerpoppärla Girl of my dreams. Låten som skulle varit en hit då, nu och alltid!
Bandets karismatiske sångare Gary Holton, tänk er om Mick Jagger betett sig som Keith Moon och haft en mer skräningare röst än Rod Stewart, då fattar ni, var bandets självklara mittpunkt.
Trots envist turnérande och vassa spelningar så lossnade det inte för gruppen. De fick dessutom sparken från sitt skivbolag Atlantic Records. Men hade dessförinnan under det förkortade namnet The Kids släppt plattan Anvil chorus.
Ett försök med engelska RAK resulterade i plattan Kitch 1977. Men det var försent. Punken hade exploderat och trots att bandet precis som Motorhead hittade en publik bland punkarna, så upplöstes Heavy Metal Kids.
I början av 80-talet dök Gary Holton dök upp tillsammans med norrmanen Casino Steel i duon Holton & Steel. De hade hits med Ruby (don´t take your love to town) och Blackberry way. Duon spelade enligt egen utsago ”Rig-rock” modern country för den moderna tidens cowboys, det vill säga arbetarna på oljeplattformarna i nordsjön.
Tre plattor hann de med innan Gary fick en roll 84-85 i den engelska TV-serien Auf Wiedersehen Pet, där han äntligen fick sitt stora genombrott. Tyvärr han han aldrig njuta av framgången då han dog av en överdos innan serien var slut.
Det är jävligt trist när man nu höjer The Faces till skyarna att man så totalt glömmer Hevy Metal Kids debutplatta. (Fast Gyp Casion håller den såklart högt) En skiva som borde vara lika självklar som Faces boxen. Bandet kommer från samma rythmnblues skola som The Faces. Låtar som Hanging on, Always plenty of women och Rock n roll man svänger som en pint i baren. We gotta go är en kusin till Stay with me och balladen Kind woman skulle kunnat vara med på Rods första soloplatta.
Både Anvil Chous och Kitch har sina kanonlåtar som: Bottle of red wine, Chelsea kids, Squalliday inn och She´s no angel men det är debuten som jag verkligen rekommenderar för älskare av bra 70-tals rock.
Jag hade glädjen att få se Holton och Steel på Eldfesten –83 i Hagfors Folkets Park. Jag och några av mina kompisar hade lyssnat in oss på duons tredje platta och såg verkligen fram mot spelningen. Vi blev verkligen inte besvikna, en av de bästa spelningarna någonsin och jag lovar att merparten av publiken som inte hört talas om Holton & Steel innan, också gick hem med ett leende på läpparna.
Så ut och köp allt ni hittar med Gary Holton. Det finns också två fin-fina BBC in concert spelningar med Heavy Metal Kids 1975 resp 1977 som kan vara värda att leta efter.
För övrig gjorde tre av originalmedlemmarna Danny Peyronel, Ronnie Thomas och Keith Boyce comeback som Heavy Metal Kids 2003 och släppte Hit the right button en platta som inte alls är så dum trots avsaknaden av Gary Holtons röst. Janne Stark (Sweden Rock Magazine) kallade dagens sättning för en korsning mellan Cheap Trick och The Motors vilket är en jättebra liknelse. Dessutom har de den goda smaken att spela Bram Tchaikovskys (ex Motors) powerpoppärla Girl of my dreams. Låten som skulle varit en hit då, nu och alltid!
Äntligen - black metal i Hagfôrs!
För er som trodde (mig inkluderad) att Hagfors bara var dansbandssångare och Jimmy Jansson, jo visst Monica Z är såklart härifrån, kan jag meddela att Rimfrost(en) nu har kommit.
Senaste numret av Close-Up höjer deras demo till Sveriges bästa och medföljande spåret på cdn "At the mighty halls they´ll walk" är helt enkelt snorbra. Inte helt olikt gamla fina och onda Immortal, som jag f ö bevistade på Roskilde för några år sen.
Fortsätter dessa 17åringar i samma stil kommer gamlingar som Dark Funeral att få se upp.
http://www.hordesofrime.tk Bandets hemsida.
Senaste numret av Close-Up höjer deras demo till Sveriges bästa och medföljande spåret på cdn "At the mighty halls they´ll walk" är helt enkelt snorbra. Inte helt olikt gamla fina och onda Immortal, som jag f ö bevistade på Roskilde för några år sen.
Fortsätter dessa 17åringar i samma stil kommer gamlingar som Dark Funeral att få se upp.
http://www.hordesofrime.tk Bandets hemsida.
Absolute Anus - ja visst!
Att Kristinehamn blev punkens fäste i Värmland kanske inte är så konstigt, då orten, med Picassostatyn, sommaren 1977 besöktes av ett gäng oborstade engelska grabbar vid namn Sex Pistols.
Pistols spelning på Club Zebra, jodå det är det stället Lundell döpt sin platta efter, blev den tändning som punken i Kristinehamn behövde. De som kom längre än replokalen och först satte Kristinehamn på punkkartan var legendariska Skäms som släppte sin klassiska EP med bland annat underbara Discoglin och Södertull.
För de yngre (Punktjafsläsarna) är antagligen Avskum den koppling man gör med ”gammal Kristinehamspunk”, dessa farbröder som föddes ur korsbefruktingen mellan rå-punkande Dead Corruption och Adrian Cuba har sedan återföreningen fortsatt att attackera trummhinnor med hårdstämt mangel.
Personligen har jag sedan köpet av samlingskassetten ”Picassos Barn” haft ett gott öra till Arabens Anus, som namnet till trots (ja för visst låter det som ett rå-punkband) gjort punk som lutat sig mot 77-stuket och samtidigt envisats med urstarka och ibland löjligt popiga refränger. När Jan ”Linda” Lindström för några år sedan hörde av sig visade det sig inte bara att han var en otroligt trevlig snubbe, som man kunde prata musik med i timmar, nej, han förärade mig också med Arabens Anus första demo. En inspelning som gjordes av Ingvar Karlsson från, ja hör och häpna, Sven-Ingvargs.
Nu så har Arabens Anus spelat in sina gamla låtar på nytt och min tanke är att ni ska kunna sammanställa er egen samlings-cd. En cd med gruppens alla studioinspelningar. Epn, 1:a demon och de båda inspelningarna för Picassos Barn (1&2) samt de tre nya inspelningarna. Allt som allt 18 låtar.
Men för guds skull om ni tänker printa ett omslag får ni absolut(e) inte kalla cdn för ABSOLUTE ANUS 80-05. Nej, nej och åter nej. Ni vet väl att ORDET ägs av Eva records.
Jovisst, man kan ÄGA ett ord!!!
Vafalls?
Nu är det så att Eva Records har registrerat rättigheten till ordet Absolute (precis som Vin och Sprit äger Absolut) eftersom de inte vill att deras kunder inte ska blanda ihop en samlingsplatta av typen: "Absolute Så-in-i-helvete-ondskefull Black Metal" med en "Absolute toppliste-trams-eftersom-jag redan-hört-låtarna-tusen-gången-på-radion-och-tvn femtielva".
Så av den enkla orsaken har Eva records valt att ÄGA ordet. Och det är ju lätt att förstå, eftersom Eva Records troligen anser att deras kunder (oj, det ordet än nog för fint) en skock lallande fån, med ingen som helst egen tankeförmåga och skulle antagligen inte kunna se skillnad på en topplistesamling och en punksamling.
Så återigen skriv ABSOLUT(E) inte att denna hembrända cd heter ABSOLUTE ANUS. Jag törs ABSOLUT(E) inte ansvara för vad som kan hända er i så fall. Kanske deportation till någon hemlig bas där man spelar de senaste hitsen om och om och om igen. Oj, fan drog jag alla svenska arbetsplatser med inställningen Radio-rix-city-nrj över en kam nu?
Hu, nu behöver jag lite glögg för att skaka av mig de traumatiska upplevelserna från min senaste arbetsplats som envisades med Radio City tortyr - trots att det strider mot Geneve konnventionen...
Ett stort tack till Linda och resten av Arabens Anus..
Pistols spelning på Club Zebra, jodå det är det stället Lundell döpt sin platta efter, blev den tändning som punken i Kristinehamn behövde. De som kom längre än replokalen och först satte Kristinehamn på punkkartan var legendariska Skäms som släppte sin klassiska EP med bland annat underbara Discoglin och Södertull.
För de yngre (Punktjafsläsarna) är antagligen Avskum den koppling man gör med ”gammal Kristinehamspunk”, dessa farbröder som föddes ur korsbefruktingen mellan rå-punkande Dead Corruption och Adrian Cuba har sedan återföreningen fortsatt att attackera trummhinnor med hårdstämt mangel.
Personligen har jag sedan köpet av samlingskassetten ”Picassos Barn” haft ett gott öra till Arabens Anus, som namnet till trots (ja för visst låter det som ett rå-punkband) gjort punk som lutat sig mot 77-stuket och samtidigt envisats med urstarka och ibland löjligt popiga refränger. När Jan ”Linda” Lindström för några år sedan hörde av sig visade det sig inte bara att han var en otroligt trevlig snubbe, som man kunde prata musik med i timmar, nej, han förärade mig också med Arabens Anus första demo. En inspelning som gjordes av Ingvar Karlsson från, ja hör och häpna, Sven-Ingvargs.
Nu så har Arabens Anus spelat in sina gamla låtar på nytt och min tanke är att ni ska kunna sammanställa er egen samlings-cd. En cd med gruppens alla studioinspelningar. Epn, 1:a demon och de båda inspelningarna för Picassos Barn (1&2) samt de tre nya inspelningarna. Allt som allt 18 låtar.
Men för guds skull om ni tänker printa ett omslag får ni absolut(e) inte kalla cdn för ABSOLUTE ANUS 80-05. Nej, nej och åter nej. Ni vet väl att ORDET ägs av Eva records.
Jovisst, man kan ÄGA ett ord!!!
Vafalls?
Nu är det så att Eva Records har registrerat rättigheten till ordet Absolute (precis som Vin och Sprit äger Absolut) eftersom de inte vill att deras kunder inte ska blanda ihop en samlingsplatta av typen: "Absolute Så-in-i-helvete-ondskefull Black Metal" med en "Absolute toppliste-trams-eftersom-jag redan-hört-låtarna-tusen-gången-på-radion-och-tvn femtielva".
Så av den enkla orsaken har Eva records valt att ÄGA ordet. Och det är ju lätt att förstå, eftersom Eva Records troligen anser att deras kunder (oj, det ordet än nog för fint) en skock lallande fån, med ingen som helst egen tankeförmåga och skulle antagligen inte kunna se skillnad på en topplistesamling och en punksamling.
Så återigen skriv ABSOLUT(E) inte att denna hembrända cd heter ABSOLUTE ANUS. Jag törs ABSOLUT(E) inte ansvara för vad som kan hända er i så fall. Kanske deportation till någon hemlig bas där man spelar de senaste hitsen om och om och om igen. Oj, fan drog jag alla svenska arbetsplatser med inställningen Radio-rix-city-nrj över en kam nu?
Hu, nu behöver jag lite glögg för att skaka av mig de traumatiska upplevelserna från min senaste arbetsplats som envisades med Radio City tortyr - trots att det strider mot Geneve konnventionen...
Ett stort tack till Linda och resten av Arabens Anus..
Man vet sin ålder.
När ens yngre klasskamrater inte känner till vem David Byrne är.
Besatt eller besatt?
När jag på dagens framsida av Aftonbladet läser rubriken ”Tone hotad av besatta män” dyker en bild av Glen Benton, från Deicide, upp i skallen. Allas vår favoritbasist får i dokumentären "Dancing with the Devil" frågan ”Är du besatt?”, på vilket Glen gruffar ett “Of course” till svar.
Så det är bilden av Glen med sitt inbrända upp och nedvända kors i pannan som jag ser, när jag läser att Tone nu jagas av besatta män.
Ha, säger du.
Jovisst, säger jag.
För kopplningen är mindre långsökt än vad man först kan förledas att tro (vilket lamt skämt, om nån fattade). Det finns något mer.
Tone är norska och som alla vet finns det i varje norsk liten stuga ett sataniskt Black Metal-band. Jo, åtminstone om man ska tro norsk media som i början av 90-talet skrämde upp befolkningen till den milda grad att det faktiskt utbröt masshysteri.
Det kanske ligger till på det sättet att Tone är jagad av norska satanister, tänker jag och köper tidningen.
Jag läser vidare inne i tidningen och inser att så nu inte är fallet.
Jag har inte gjort skillnad på besatt och besatt. Öh, jo just. Man kan såklart vara besatt på många olika sätt.
Men visst hade det varit lite härligt om Tone börjat med Black Metal-metaforer i väderleksrapporten.
”En Dimmur Borgir-lik kallfront sveper in över landet och ger en isande kyla ner mot en 30 minusgrader " eller ”På dagen kan regnskurar komma lika snabbt och oväntat som ett Mayhem riff”. För att avsluta det hela med. ”Och dagens högsta temperatur hade Helvetet (som ligger utanför Arvika) som rapporterade hela 666 grader varmt. Det var den sista väderprognosen för alltid. Ha nu en trevlig fortsättning på apokalypsen. God natt”
Så det är bilden av Glen med sitt inbrända upp och nedvända kors i pannan som jag ser, när jag läser att Tone nu jagas av besatta män.
Ha, säger du.
Jovisst, säger jag.
För kopplningen är mindre långsökt än vad man först kan förledas att tro (vilket lamt skämt, om nån fattade). Det finns något mer.
Tone är norska och som alla vet finns det i varje norsk liten stuga ett sataniskt Black Metal-band. Jo, åtminstone om man ska tro norsk media som i början av 90-talet skrämde upp befolkningen till den milda grad att det faktiskt utbröt masshysteri.
Det kanske ligger till på det sättet att Tone är jagad av norska satanister, tänker jag och köper tidningen.
Jag läser vidare inne i tidningen och inser att så nu inte är fallet.
Jag har inte gjort skillnad på besatt och besatt. Öh, jo just. Man kan såklart vara besatt på många olika sätt.
Men visst hade det varit lite härligt om Tone börjat med Black Metal-metaforer i väderleksrapporten.
”En Dimmur Borgir-lik kallfront sveper in över landet och ger en isande kyla ner mot en 30 minusgrader " eller ”På dagen kan regnskurar komma lika snabbt och oväntat som ett Mayhem riff”. För att avsluta det hela med. ”Och dagens högsta temperatur hade Helvetet (som ligger utanför Arvika) som rapporterade hela 666 grader varmt. Det var den sista väderprognosen för alltid. Ha nu en trevlig fortsättning på apokalypsen. God natt”
Du e plast - men det fattar du inte själv.
Dagens låt till alla puckade silikonbrudar (semikändisar som troligen fått ett implantat under pannbenet också) som gnäller för att ingen tar dem på allvar utan bara betraktar dem som ett par bröst.
"Du e plast, men det fattar du inte själv, att du e plast...." ...Perverts
"Du e plast, men det fattar du inte själv, att du e plast...." ...Perverts
MP3månad - på Punktjafs.
Som jag tidigare nämnt så har jag fått 400 meg xtra till Punktjafs. Och vad vore lämpligare (förutom att vinna 122 miljoner och lägga ut alla svenska låtar att ladda hem gratis på nätet) jo, att under en månad (eller längre) pytsa ut en massa svensk punk då detta är en viktig del av kulturhistorien. Och ni vet likaväl som jag att skivbolagen inte har råd att vara kulturbärare, utan jagar liksom alla andra kvartalsrapporter, jag undantar mig kritik genom att säga att detta gäller såklart inte de små bolagen, utan de stora. Mega(lomaniska) EMI besärade sig inte ens att svara på min fråga om att få lägga ut och på så sätt indirekt göra reklam för den en gång kontrakterade Janne Andersson (Japop). Dock inte helt oväntat.
Hello IEMAJJ... goodbye!
För närvarande jagar jag en massa punkstötar för att få deras medgivande och i nuläget har följande sagt ok. GLO, Zäpo, Plast, Janne Andersson, Bruset och Arabens Anus.
Shit Kids, Berlin och Bizex-B har tidigare gett klartecken så det blir mer med dem också.
På tal om Berlin, Janne Lundberg har äntligen rippat Chatterboxvideo från Musikverket och ska förhoppningsvis klippa ihop det hela till en musikvideo. Ljudet är liksom bilden inte det bästa så tanken är att dubba det hela, så som Stoodes gjorde med Psychotic. Men det roligaste blir äändå att få lite rörliga bilder med Chatterbox, tanken är att också kunna lägga ut dessa.
Nåväl, ju mer personer jag får tag på desto mer musik blir det. Insekt (jobbar jag på) liksom Peking SS och några till. Men som sagt jag kommer att pytsa ut banden 1-2 i veckan och förhoppningen sporrar det er att lägga kommentarer i gästboken och att kika in på Punktjafs oftare. Tipsa gärna andra intresserade om MP3-arkivet. Och skulle ni känna band (medlemmar) som saknas, be dem i så fall höra av sig så får jag addera dem till sidan.
På fredag börjar Punktjafs MP3månad.
Hello IEMAJJ... goodbye!
För närvarande jagar jag en massa punkstötar för att få deras medgivande och i nuläget har följande sagt ok. GLO, Zäpo, Plast, Janne Andersson, Bruset och Arabens Anus.
Shit Kids, Berlin och Bizex-B har tidigare gett klartecken så det blir mer med dem också.
På tal om Berlin, Janne Lundberg har äntligen rippat Chatterboxvideo från Musikverket och ska förhoppningsvis klippa ihop det hela till en musikvideo. Ljudet är liksom bilden inte det bästa så tanken är att dubba det hela, så som Stoodes gjorde med Psychotic. Men det roligaste blir äändå att få lite rörliga bilder med Chatterbox, tanken är att också kunna lägga ut dessa.
Nåväl, ju mer personer jag får tag på desto mer musik blir det. Insekt (jobbar jag på) liksom Peking SS och några till. Men som sagt jag kommer att pytsa ut banden 1-2 i veckan och förhoppningen sporrar det er att lägga kommentarer i gästboken och att kika in på Punktjafs oftare. Tipsa gärna andra intresserade om MP3-arkivet. Och skulle ni känna band (medlemmar) som saknas, be dem i så fall höra av sig så får jag addera dem till sidan.
På fredag börjar Punktjafs MP3månad.
Videonostalgi eller skräckfilm är bäst på hösten.
Jag har haft video sedan 1979 då jag köpte en begagnad VCR 1500 av den lokale discjockeyn Flying Dutchman.
Genom åren avverkades ett antal ”tv-bandspelare” som det till en början kallades i reklamen. Det primära var nämligen just det att banda från TV. Men det skulle komma att ändras.
I januari 1980 utbröt moralpanik i Sverige. Studio-S sände ett program ”Vem behöver video?”. Dagen efter fick man försvara sig rejält i skolan. Inte nog med att man hade video, jag hade även Motorsågsmassakern. Ja, tänk hur perverterad man kunde vara vid 16 år ålder.
Den bästa effekten av Studio-S programmet (för egen del men även många andras) var att företaget Video Tape Center fick stora skälvan och ”sålde av” rättigheterna till flera av sina nysläppta rysare som: Boogey Man, Zombie, Tukthuset, Tool box murders, Satden med levande döda.osv. Köpare var en ”klippare” som tack vare Studio-S-programmet insett att nu skulle marknaden explodera. Ett ”Rysarpaket” sattes ihop och detta blev Video Invests (Ja, ni hör på namnet. Det skulle kunnat vara Wallenbergarna i farten) första paket. Det skulle bli ett till innan censurivrarna fick sin vilja igenom att sätta saxarna i ALLT som fanns på video.
Jag kan ännu minnas den (skadliga) upphetsning jag kände när jag hösten –81 såg några av dessa filmer på den lokale videouthyrarens hylla. Nightmare City, Cannibal Ferox, Schizoid mfl.. Men jag valde att hyra Lucio Fulcis mästerverk Staden med levande döda. Vad kan man säga? Det var en otrolig filmupplevelse, till trots att den faktiskt var cencurerad (borren genom huvudet, flicka spyr upp sina inälvor) så fanns mängder med blod och en otroligt skön stämmning där musiken spelade en mycket stor roll.
Efter denna filmupplevelse var det kört. Jag har sedan dess sett mängder med skräckfilm, bra som dåliga men också pretatiösa och mediokra. Några har gett mig samma mys-rys-känsla som Staden.. men tyvärr har medparten varit bara helt ok.
Trots att the ”Golden era of gore” (tidigt 80-tal) är sedan länge är borta så har det också på senare år kommit filmer som jag kunnat ge tummen upp. Naturligtvis är det asien, japan och korea som gett mig de kallaste kårarna. Men glädjande nog också Storbritannien som med några independentrysare hittat mitt hjärta. Dog Soldiers, 28 days later och Shaun of the dead är filmer som jag uppskattat. Kanada har bjussat på Ginger Snaps trilogin och stämningsfulla Dead End. Till och med slappa Hollywood (Varför ska vi satsa på ett nytt spännande manus när vi kan göra en re-make) har överraskat med bl.a nyversionen av Dawn of the dead.. andra bra amerikanska rullar med blinkningar till historien har varit Cabin Fever och House of 1000 corpses.
Men fortfarande är det ändå lättast att med DVDns hjälp flytta sig tillbaka till en tid då skräckfilm var ohälsosamt och rent ut sagt livsfarligt för en ”normal människa” att se. En tid då Lucio Fulcis The Beyond ännu inte hunnit bli klassiker och hyllats av Quentin Tarrantino, men åtminstone fått Jocke Larsson (Joey Tempest) att skriva låten Seven doors hotel.
Och det är ännu med samma förtjusning jag kurar ihop mig på soffan när jag hör de inledande tonerna i House by the cemetary eller ser den svepande kameran (i skogen) i början av Evil Dead.
Vissa säger att film är bäst på bio, själv säger jag: Skräckfilm är bäst på hösten.
Genom åren avverkades ett antal ”tv-bandspelare” som det till en början kallades i reklamen. Det primära var nämligen just det att banda från TV. Men det skulle komma att ändras.
I januari 1980 utbröt moralpanik i Sverige. Studio-S sände ett program ”Vem behöver video?”. Dagen efter fick man försvara sig rejält i skolan. Inte nog med att man hade video, jag hade även Motorsågsmassakern. Ja, tänk hur perverterad man kunde vara vid 16 år ålder.
Den bästa effekten av Studio-S programmet (för egen del men även många andras) var att företaget Video Tape Center fick stora skälvan och ”sålde av” rättigheterna till flera av sina nysläppta rysare som: Boogey Man, Zombie, Tukthuset, Tool box murders, Satden med levande döda.osv. Köpare var en ”klippare” som tack vare Studio-S-programmet insett att nu skulle marknaden explodera. Ett ”Rysarpaket” sattes ihop och detta blev Video Invests (Ja, ni hör på namnet. Det skulle kunnat vara Wallenbergarna i farten) första paket. Det skulle bli ett till innan censurivrarna fick sin vilja igenom att sätta saxarna i ALLT som fanns på video.
Jag kan ännu minnas den (skadliga) upphetsning jag kände när jag hösten –81 såg några av dessa filmer på den lokale videouthyrarens hylla. Nightmare City, Cannibal Ferox, Schizoid mfl.. Men jag valde att hyra Lucio Fulcis mästerverk Staden med levande döda. Vad kan man säga? Det var en otrolig filmupplevelse, till trots att den faktiskt var cencurerad (borren genom huvudet, flicka spyr upp sina inälvor) så fanns mängder med blod och en otroligt skön stämmning där musiken spelade en mycket stor roll.
Efter denna filmupplevelse var det kört. Jag har sedan dess sett mängder med skräckfilm, bra som dåliga men också pretatiösa och mediokra. Några har gett mig samma mys-rys-känsla som Staden.. men tyvärr har medparten varit bara helt ok.
Trots att the ”Golden era of gore” (tidigt 80-tal) är sedan länge är borta så har det också på senare år kommit filmer som jag kunnat ge tummen upp. Naturligtvis är det asien, japan och korea som gett mig de kallaste kårarna. Men glädjande nog också Storbritannien som med några independentrysare hittat mitt hjärta. Dog Soldiers, 28 days later och Shaun of the dead är filmer som jag uppskattat. Kanada har bjussat på Ginger Snaps trilogin och stämningsfulla Dead End. Till och med slappa Hollywood (Varför ska vi satsa på ett nytt spännande manus när vi kan göra en re-make) har överraskat med bl.a nyversionen av Dawn of the dead.. andra bra amerikanska rullar med blinkningar till historien har varit Cabin Fever och House of 1000 corpses.
Men fortfarande är det ändå lättast att med DVDns hjälp flytta sig tillbaka till en tid då skräckfilm var ohälsosamt och rent ut sagt livsfarligt för en ”normal människa” att se. En tid då Lucio Fulcis The Beyond ännu inte hunnit bli klassiker och hyllats av Quentin Tarrantino, men åtminstone fått Jocke Larsson (Joey Tempest) att skriva låten Seven doors hotel.
Och det är ännu med samma förtjusning jag kurar ihop mig på soffan när jag hör de inledande tonerna i House by the cemetary eller ser den svepande kameran (i skogen) i början av Evil Dead.
Vissa säger att film är bäst på bio, själv säger jag: Skräckfilm är bäst på hösten.
Finntroll - dagens bästa
Ingenting piggar upp en skogspromenad som lite Finntroll i lurarna.
Aldrig har väl ett dragspel låtit så härligt ondskefullt.
Aldrig har väl ett dragspel låtit så härligt ondskefullt.
Vem bestämmer vad som ska sparas?
Frågan har aktualiserats sedan jag pratade med webmaster Anders (www.nationalteatern.nu) han är djupt involverad i ett projekt om en kommande Nationalteatern DVD. Nåväl, han har kollat upp vad Sveriges Television har i gömmorna och.. tja.. det hade kunnat vara så mycket mer. Men förr återanvände man magnetband, jo det var dyra saker. Men vem avgjorde vad som var viktigt att spara och vad som kunde spelas över?
Hade min flickvän basat på SVT hade allt sparats, ja hon har svårt att slänga saker. Själv är jag nästan raka motsatsen.. med åldern har lusten att samla försvunnit. Visst en rejäl musiksamling är alltid trevligt, men måste man ha vinylerna kvar. Kan man inta bara nöja sig med musiken?
Tillbaka till SVT. Vems beslut var det exempelvis att tidiga Måndagsbörsen inte var viktiga att spara? Eller typexemplet Trazan och Banarne? Sa man: Jag tror vi sparar Sicken Vicka och Fråga Lund, så spelar vi över barnprogrammen.
När det gäller Radion är det samma historia. Alla referensband för Ny Våg, men också alla demokasseter som programmet fick är utraderade från historien. Man sparade inget.. någon ansåg väl att punken skulle bort. Att det var en del i kulturhistorien det sket man fullständigt i.
Nåväl, jag är inte sentimental på det sättet. Men jag vill ändå veta vem som anser sig veta vad som bör bevaras för framtida bruk.
Jag nämde innan att jag inte sparar allt för framtiden och inte är sentimental över det som varit. Men ibland måste jag tillstå att jag verkligen älskar historieresor (i ljud och bildhistorien) närhistorien kanske jag ska tillägga. Ett lysande exempel på detta är www.TV-ark.org där man frossa i Televisionhistoria. Det är den brittiska, men många delar (sattelit tv) är lika viktiga för mig. Det kan kanske tyckas lite löjligt, men roligt är det att kolla in programvinjetter från SKY Channel, Music Box, Landscape Channel mfl.. för att inte tala om reklamarkivet.. Så gör ett besök du också.
Hade min flickvän basat på SVT hade allt sparats, ja hon har svårt att slänga saker. Själv är jag nästan raka motsatsen.. med åldern har lusten att samla försvunnit. Visst en rejäl musiksamling är alltid trevligt, men måste man ha vinylerna kvar. Kan man inta bara nöja sig med musiken?
Tillbaka till SVT. Vems beslut var det exempelvis att tidiga Måndagsbörsen inte var viktiga att spara? Eller typexemplet Trazan och Banarne? Sa man: Jag tror vi sparar Sicken Vicka och Fråga Lund, så spelar vi över barnprogrammen.
När det gäller Radion är det samma historia. Alla referensband för Ny Våg, men också alla demokasseter som programmet fick är utraderade från historien. Man sparade inget.. någon ansåg väl att punken skulle bort. Att det var en del i kulturhistorien det sket man fullständigt i.
Nåväl, jag är inte sentimental på det sättet. Men jag vill ändå veta vem som anser sig veta vad som bör bevaras för framtida bruk.
Jag nämde innan att jag inte sparar allt för framtiden och inte är sentimental över det som varit. Men ibland måste jag tillstå att jag verkligen älskar historieresor (i ljud och bildhistorien) närhistorien kanske jag ska tillägga. Ett lysande exempel på detta är www.TV-ark.org där man frossa i Televisionhistoria. Det är den brittiska, men många delar (sattelit tv) är lika viktiga för mig. Det kan kanske tyckas lite löjligt, men roligt är det att kolla in programvinjetter från SKY Channel, Music Box, Landscape Channel mfl.. för att inte tala om reklamarkivet.. Så gör ett besök du också.
Engelska eller Svenska
Trots att jag tänkt mig en karriär som engelsklärare måste jag säga att svenska band som kör på engelska är lite... tja.. mesigt.
Det som gör band som Skitsystem och Totalt Jävla Mörker så mycket tuffare än sina kollegor är att om de gjort engelska texter hade det varit som ännu ett Dis-band. Men nu är det näven i arslet tungt.
Vad är det för fel på modersmålet.
Varför vill man sjunga på McDonaldsmålet?
Under mina praktiperioder i skolan har jag tyvärr märkt att kunskapen i det anglosaxiska språket engelska är bitvis rätt risigt. OK, jämfört med min skolgång så har ungarna en rejäl ordförståelse. Men det innebär inte alltid att de kan översätta (förstå) meningar (både långa och korta). Så det kan inte vara till de som punk, metal, Oi och HC-banden riktar sig..eller?
För tusen år sedan när punken var ny var det Rågsvedfalangen (sjöng på svenska) mot den engelskafalangen. Exempelvis Grisen Skriker eller Rude Kids. Och hur mycket jag än älskar Rude Kids så var ändå Henkes och Hasses texter lättare att ta till sig för att de var på svenska.
Black Metal har också utvecklats till att innefatta texter på inhemska språk norska och svenska tänker jag framförallt på.
Även band som Tristess och Knugen Fallar (inom punken) har plockat upp modersmålet.
Inte för inte är artister som Kent, Håkan Hellström och *urk* Thomas Ledin stora bara för att de sjunger på svenska nej..det är för att de saknar konkurrenter helt enkelt.... (Inget ont om Kent och Håkan dock) Inte för att engelsksjungande band skulle sälja dåligt i Sverige. Men de skulle kunna få ett större genomslag. Inte hade Ebba Grön eller Nationalteatern blivit så "populära" om de sjungit på engelska..
Jag skulle hoppa jämfota av lycka om Haunted började med svenska texter. Ni fattar så jävla stenhårt. Eller tänk på den lilla sidavikelsen med Hellacopters (Komma in i matchen) och Lisa Miskovskys version av Hanna från Arlöv, det är ju suveränt. Tänk er sen Moneybrother, Dims Rebellion, Randy, Satrinine mfl.. på svenska. Oj, oj då skulle snart var och varannan kunna gå och tralla på en "svensk" låt istället för att låtsasjunga ett dito på engelska.
En stor eloge till Troublemakers som fortsätter att köra på svenska. Fan Blomgren de e guld!
Det som gör band som Skitsystem och Totalt Jävla Mörker så mycket tuffare än sina kollegor är att om de gjort engelska texter hade det varit som ännu ett Dis-band. Men nu är det näven i arslet tungt.
Vad är det för fel på modersmålet.
Varför vill man sjunga på McDonaldsmålet?
Under mina praktiperioder i skolan har jag tyvärr märkt att kunskapen i det anglosaxiska språket engelska är bitvis rätt risigt. OK, jämfört med min skolgång så har ungarna en rejäl ordförståelse. Men det innebär inte alltid att de kan översätta (förstå) meningar (både långa och korta). Så det kan inte vara till de som punk, metal, Oi och HC-banden riktar sig..eller?
För tusen år sedan när punken var ny var det Rågsvedfalangen (sjöng på svenska) mot den engelskafalangen. Exempelvis Grisen Skriker eller Rude Kids. Och hur mycket jag än älskar Rude Kids så var ändå Henkes och Hasses texter lättare att ta till sig för att de var på svenska.
Black Metal har också utvecklats till att innefatta texter på inhemska språk norska och svenska tänker jag framförallt på.
Även band som Tristess och Knugen Fallar (inom punken) har plockat upp modersmålet.
Inte för inte är artister som Kent, Håkan Hellström och *urk* Thomas Ledin stora bara för att de sjunger på svenska nej..det är för att de saknar konkurrenter helt enkelt.... (Inget ont om Kent och Håkan dock) Inte för att engelsksjungande band skulle sälja dåligt i Sverige. Men de skulle kunna få ett större genomslag. Inte hade Ebba Grön eller Nationalteatern blivit så "populära" om de sjungit på engelska..
Jag skulle hoppa jämfota av lycka om Haunted började med svenska texter. Ni fattar så jävla stenhårt. Eller tänk på den lilla sidavikelsen med Hellacopters (Komma in i matchen) och Lisa Miskovskys version av Hanna från Arlöv, det är ju suveränt. Tänk er sen Moneybrother, Dims Rebellion, Randy, Satrinine mfl.. på svenska. Oj, oj då skulle snart var och varannan kunna gå och tralla på en "svensk" låt istället för att låtsasjunga ett dito på engelska.
En stor eloge till Troublemakers som fortsätter att köra på svenska. Fan Blomgren de e guld!
Randy Igen!
Har lyssnat en del på Randy senaste vecka och tänkte skriva lite om deras senaste skiva. Fast efter att ha läst Mattias Klings recension igår i Aftonbladet, så har jag inte mycket att tillägga utan kan bara instämma. Han liksom jag ser Clashinfluenserna och utnämner Red Banner Rockers till bästa låt.
Jag själv började för många år sedan (på 1900-talet) med att lyssna på Heffa Klumps "Hur ska det gå" (Föregångarna till Randy, där ingen av dagens medlemmar fanns med) och tittade då och då till bandet genom åren och genom de olika faserna. Jag minns att Randy Goes Ska på Dolores som en riktig glädjehöjare när den kom. På den tiden hade inte den s.k collegeskan (ja ni vet den där snabb skan som nånstans Millencollin gav ett ansikte) slagit igenom.. 2003 års Welfare problems var en skiva som jag fastnade för och när jag äntligen fick se gruppen på det årets Rookie-festival, kändes de verkligen som Sveriges Clash. Bra låtar urstarka refränger och en rejäl dos svettig agitatorisk frenesi, gjorde Randy till den helgens bästa band. Jo, Moneybrother och Mustach spelade men jämfört med Randy... I rest my case. Och nu så gör dom det igen och släpper en jävligt bra platta - Randy the band.
Det finns egentligen bara ett fel med Randy och det är att de inte gör texter på svenska, men ett band som törs göra en cover på Lita Fords Kiss me deadly, kan jag faktiskt förlåta för detta. Å andra sidan jag skulle verkligen älska att få ställa Randy jämsides med Ebba, KSMB och andra i det svensksjungande gardet. Det skulle vara fan så tufft.
Jag själv började för många år sedan (på 1900-talet) med att lyssna på Heffa Klumps "Hur ska det gå" (Föregångarna till Randy, där ingen av dagens medlemmar fanns med) och tittade då och då till bandet genom åren och genom de olika faserna. Jag minns att Randy Goes Ska på Dolores som en riktig glädjehöjare när den kom. På den tiden hade inte den s.k collegeskan (ja ni vet den där snabb skan som nånstans Millencollin gav ett ansikte) slagit igenom.. 2003 års Welfare problems var en skiva som jag fastnade för och när jag äntligen fick se gruppen på det årets Rookie-festival, kändes de verkligen som Sveriges Clash. Bra låtar urstarka refränger och en rejäl dos svettig agitatorisk frenesi, gjorde Randy till den helgens bästa band. Jo, Moneybrother och Mustach spelade men jämfört med Randy... I rest my case. Och nu så gör dom det igen och släpper en jävligt bra platta - Randy the band.
Det finns egentligen bara ett fel med Randy och det är att de inte gör texter på svenska, men ett band som törs göra en cover på Lita Fords Kiss me deadly, kan jag faktiskt förlåta för detta. Å andra sidan jag skulle verkligen älska att få ställa Randy jämsides med Ebba, KSMB och andra i det svensksjungande gardet. Det skulle vara fan så tufft.
Absolut 80-tal - Min röv heller!
Vi satt som vanligt kamrat Henrik och jag och snackade musik i omklädningerummet efter kvällens skift på Saab automobile i Trollhättan.
Henrik som var en mycket insiktsfull ung man, lutade sig plötsligt framåt och sa med en uppgiven suck:
- Fattar du. När våra barn växer upp och blir tonåringar och hittar samlingsplattor med 80-tals musik, då kommer dom att tro att vi lyssnade på sån skit som Modern Talking och Tarzan boy!
Det har snart gått 20 år sedan Henrik avlade sin profetsia. Behöver jag säga att han fick rätt? Nä! Samlingsplattor med 80-tals musik är sammanställda av samma påse nötter som köpte Mr Music på 80-talet. Så inte fan har de någon koll på 80-tals musik.
Sanningen att säga lyssnade Henrik på det tillfället mycket på Screaming Blue Messihas, Dream Syndicate och Scraping Foetus Off The Wheel. (minns ni dem?) Själv var jag inne på Billy Bragg, Jesus and Mary Chain, Anthrax och Slayer. Men naturligtvis lyssnade på massor av annat också.
Så varför görs inga riktiga 80-talssamlingar med mina (och dina) favoritlåtar. Plattor som blandar indie, metal och garege, med pop, punk och annat som borde vara med.
Jag kan ge ett lite exempel som spänner från 80-90.
The Alarm – Absolute reality,
Zodiac Mindwarp – Backseat Education
Docent Död – Tusen heta kyssar
Big Country – So low
Godfaters – Birth, school, work, death
Disneyland After Dark – Over the mountain top
Dead Scouts – Rebeccas dag
Extremes – Institution
White Lion – El Salvador
Channel 3 – I got a gun
Bad Brains – Sailin on
Little Girls – Earthquake song
Justin Trouble – Gimme a kiss
Nomads – The way you touch my hand
Easy Action – Another Saturday night
New Christs – Like a curse
Wall of voodoo – Mexican radio
Celtic Frost – Into the crypts of ray
Agony – Deadly legacy
Gary Holton & Casino Steel – Jimmy Brown
Hanoi Rocks - Tragedy
John Cafferty – Wild summer nights
Ronnie Spector – Here today gone tomorrow
S.O.D – Diamonds and rust
Venom – Black metal
Ratata – Ett plus ett
Romantics – Tomboy
Thirteen Moons – Suddenly one summer
Sunglasses after dark - Untamed
Sinners – El condor pasa
Tove Naess – Forever yours
Ja ni fattar inte allas påse kanske. Och det finns så många bra band att räkna upp som spelade på 80-talet. Saints, Green on Red, Strindbergs, Barracudas, Black Flag, Jason and the scorchers, Legendary lovers, Lädernunnan, Replacements, Slam, Stockholms Negrer, Husker Du, Voi Vod, Water melon men, Wayward souls, Twice a man.. ingen idé att fortsätta jag får bara en massa ilägg om alla jag glömt.
Men poängen är att vi som gillade de här banden och låtarna, har inte glömt dem. Och vi får själva sammanställa våra egna 80-tals kolletioner eftersom (jo jag har sagt det förut) skivbolagen ser oss som en homogen konsumentgrupp som bara vill ha topplistan om igen och igen och igen och..
Jag återkommer till 80-talet var så säkert. Sista ordet är ännu inte sagt.
Henrik som var en mycket insiktsfull ung man, lutade sig plötsligt framåt och sa med en uppgiven suck:
- Fattar du. När våra barn växer upp och blir tonåringar och hittar samlingsplattor med 80-tals musik, då kommer dom att tro att vi lyssnade på sån skit som Modern Talking och Tarzan boy!
Det har snart gått 20 år sedan Henrik avlade sin profetsia. Behöver jag säga att han fick rätt? Nä! Samlingsplattor med 80-tals musik är sammanställda av samma påse nötter som köpte Mr Music på 80-talet. Så inte fan har de någon koll på 80-tals musik.
Sanningen att säga lyssnade Henrik på det tillfället mycket på Screaming Blue Messihas, Dream Syndicate och Scraping Foetus Off The Wheel. (minns ni dem?) Själv var jag inne på Billy Bragg, Jesus and Mary Chain, Anthrax och Slayer. Men naturligtvis lyssnade på massor av annat också.
Så varför görs inga riktiga 80-talssamlingar med mina (och dina) favoritlåtar. Plattor som blandar indie, metal och garege, med pop, punk och annat som borde vara med.
Jag kan ge ett lite exempel som spänner från 80-90.
The Alarm – Absolute reality,
Zodiac Mindwarp – Backseat Education
Docent Död – Tusen heta kyssar
Big Country – So low
Godfaters – Birth, school, work, death
Disneyland After Dark – Over the mountain top
Dead Scouts – Rebeccas dag
Extremes – Institution
White Lion – El Salvador
Channel 3 – I got a gun
Bad Brains – Sailin on
Little Girls – Earthquake song
Justin Trouble – Gimme a kiss
Nomads – The way you touch my hand
Easy Action – Another Saturday night
New Christs – Like a curse
Wall of voodoo – Mexican radio
Celtic Frost – Into the crypts of ray
Agony – Deadly legacy
Gary Holton & Casino Steel – Jimmy Brown
Hanoi Rocks - Tragedy
John Cafferty – Wild summer nights
Ronnie Spector – Here today gone tomorrow
S.O.D – Diamonds and rust
Venom – Black metal
Ratata – Ett plus ett
Romantics – Tomboy
Thirteen Moons – Suddenly one summer
Sunglasses after dark - Untamed
Sinners – El condor pasa
Tove Naess – Forever yours
Ja ni fattar inte allas påse kanske. Och det finns så många bra band att räkna upp som spelade på 80-talet. Saints, Green on Red, Strindbergs, Barracudas, Black Flag, Jason and the scorchers, Legendary lovers, Lädernunnan, Replacements, Slam, Stockholms Negrer, Husker Du, Voi Vod, Water melon men, Wayward souls, Twice a man.. ingen idé att fortsätta jag får bara en massa ilägg om alla jag glömt.
Men poängen är att vi som gillade de här banden och låtarna, har inte glömt dem. Och vi får själva sammanställa våra egna 80-tals kolletioner eftersom (jo jag har sagt det förut) skivbolagen ser oss som en homogen konsumentgrupp som bara vill ha topplistan om igen och igen och igen och..
Jag återkommer till 80-talet var så säkert. Sista ordet är ännu inte sagt.
Jag och min skrubb
När mitt ex och jag flyttade in i lägenheten för mer än 18 år sedan paxade jag för klädskrubben som låg brevid sovrummet. Jag tänkte använda den till mitt kontor.
Sagt och gjort. Skrivbord, telefon, pärmar för viktika och mindre viktiga papper samt video- och kassettbandsamlingen hamnade inne i min skrubb. Och med tiden hamnade också datorn där, min första var en Mac Performa 5200.. med åren har 4 datorer avverkats.
Jag har verkligen trivts inne i min skrubb. Men när sonen aviserade att han skulle flytta till modern, sommaren 2005 för att plugga, tänkte jag flytta in på hans rum vilket skulle innebära plats för scanner och skrivare.. och dessutom förenkla sladdhärvan som f n ser ut som ett ormbo.
Vad har då hänt?
Snart ett halvår efter hans flytt är skrubben fortfarande intakt. Jag verkar inte komma härifrån. Trots att det skulle underlätta det mesta. Dessutom ska man inte ha en dator (som kan påminna om arbete) i anslutning till sovutrymmet, då det kan försämra sömnen.
Men jag kan liksom inte slita mig ur skrubben. Det mest troliga är att jag stannar här i min skrubb för all framtid.
Ensam – jaha..och?
Idag hade vi till uppgift (på det program jag går) att göra enkäter, där en del var att undersöka bostadsförhållande, hur hushållet såg ut. En grupp hade alternativen Sambo – Kombo – Inneboende m.fl och ... Ensam.
Hela klassen (nästan) ansåg att ensam hade en väldigt negativ klang.
Så varför har ordet fått en nagativ klang i dagens samhället? För att säga att man bor ensam låter som man inte har några vänner man blivit lämnad där ensam och ingen vill ha en. Nej en ensam människa har inte ens ett litet husdjur att trösta sig med i ensamheten.
Jämför utrycken: Att vara ensam och att vara själv.
Att vara själv låter som en stark och positiv person som har valt att vara själv, åtminstone för tillfället. Lite som klyschan: Bra karl reder sig själv!
Men ensam. Ack, ack...
Personligen har jag svårt att se det negativa i ordet ensam. Jag var ett ”ensambarn” det vill säga jag hade inga syskon. På så sätt har jag lärt mig att trivas med att vara ensam. Tycker inte alls att det är obehagligt eller skrämmande på något sätt.
Och på tal om skrämmande. Det finns en skräckfilm som man döpt till Alone in the dark (Ensam i mörkret). Som om det skulle vara otäckt att vara ensam i mörkret? Lite trist kanske, man skulle hellre vilja ha någon att hångla med. Men otäckt, nä.
För att ge ensam den negativa klang som det tydligen, enligt många redan har måste det förstärkas lite typ - Jag är så JÄVLA ensam. Se där, lite mer misär blir det.
Nä, det värsta är inte att vara ensam – det värsta är att aldrig få vara ensam.
Hela klassen (nästan) ansåg att ensam hade en väldigt negativ klang.
Så varför har ordet fått en nagativ klang i dagens samhället? För att säga att man bor ensam låter som man inte har några vänner man blivit lämnad där ensam och ingen vill ha en. Nej en ensam människa har inte ens ett litet husdjur att trösta sig med i ensamheten.
Jämför utrycken: Att vara ensam och att vara själv.
Att vara själv låter som en stark och positiv person som har valt att vara själv, åtminstone för tillfället. Lite som klyschan: Bra karl reder sig själv!
Men ensam. Ack, ack...
Personligen har jag svårt att se det negativa i ordet ensam. Jag var ett ”ensambarn” det vill säga jag hade inga syskon. På så sätt har jag lärt mig att trivas med att vara ensam. Tycker inte alls att det är obehagligt eller skrämmande på något sätt.
Och på tal om skrämmande. Det finns en skräckfilm som man döpt till Alone in the dark (Ensam i mörkret). Som om det skulle vara otäckt att vara ensam i mörkret? Lite trist kanske, man skulle hellre vilja ha någon att hångla med. Men otäckt, nä.
För att ge ensam den negativa klang som det tydligen, enligt många redan har måste det förstärkas lite typ - Jag är så JÄVLA ensam. Se där, lite mer misär blir det.
Nä, det värsta är inte att vara ensam – det värsta är att aldrig få vara ensam.
Vafalls – jag en Dag Finn klon?!?!?
Se på fotot det föreställer mig och min son Chris, vi befinner oss på Haldens fästning och det är sommaren –91. De som sett fotot (eller foton från den perioden) brukar påstå att jag liknar Dag Finn – en gång sångare i Sha-boom.
Ok, likheter finns. Fast om det är någon som ska ha äran är det Fredrik Von Gerber. (Noice – Easy Action – Rat Bat Blue) Det var hans bild jag visade för frissan innan hon klippte och blekte min kalufs. Jag måste tillstå att jag var jäkligt nöjd och höll fast vid frisyren åtminstone året ut.
Men det som är viktigare att notera är mitt bockskägg. Ja, detta var innen grungen gjort bockskägget till var mans egendom. Det var väl bara Scott Ian i Anthrax och sångaren i Uncle Sam som hade bockskägg. vid den tiden. Men det var arbetskamrat Conny som ansåg att jag borde spara ut min lilla skäggväxt eftersom jag då skulle bli lik Sten Broman. Med andra ord var det Sten Broman möter Fredrik Von Gerber och inte Dag Finn som var förebilderna för min sommarlook –91.
Idol – nä tacka vet jag Rock School.
Dokusåpor har jag inte speciellt mycket för, de är som oftast förnedrings-tv och går ut på att splittra en grupp människor. Rock school är lite annorlunda.
Kiss basist, Gene Simmons, har fått i uppdrag att skapa ett rockband på tre månader. Det ska han göra av en grupp musikaliskt begåvade tonåringar. Problemet är att dessa tonåringar inte gillar rock och vet mycket lite om genren. De älskar istället den klassiska musiken.
Ska han klara att konvertera dessa tonåringar på bara tre månader för att avsluta det hela med att agera förband till legendariska Motorhead?
Jämfört med sånt fjomp som Idol där man ska välja någon som är ”Idolmaterial”, dvs sjunga bra och har ett fördelaktigt utseende så väljer Gene istället gruppens särling, som inte kan sjunga, till just sångare. Eftersom har attityden och redan rollen som outsider, vilket inte är helt ovanligt i rocksammanhang. Se bara på Johnny Rotten, Buddy Holly och Kurt Cobain för att nämna några.
Här gäller också samanhållning. De som inte hamnar i bandet blir manager och crew, och det framhålls att deras roller är lika viktiga som musikernas. Det är en gruppkänsla och samhörighet som skapas.
Man blir helt jävla glad när man ser Rock school och önskar när sista avsnittet är slut att det fanns en ny omgång att kasta sig över.
Så sparka ut tramsTV (Idol). Leta upp Rock school och bli på ett verkligt gott humör.
Kiss basist, Gene Simmons, har fått i uppdrag att skapa ett rockband på tre månader. Det ska han göra av en grupp musikaliskt begåvade tonåringar. Problemet är att dessa tonåringar inte gillar rock och vet mycket lite om genren. De älskar istället den klassiska musiken.
Ska han klara att konvertera dessa tonåringar på bara tre månader för att avsluta det hela med att agera förband till legendariska Motorhead?
Jämfört med sånt fjomp som Idol där man ska välja någon som är ”Idolmaterial”, dvs sjunga bra och har ett fördelaktigt utseende så väljer Gene istället gruppens särling, som inte kan sjunga, till just sångare. Eftersom har attityden och redan rollen som outsider, vilket inte är helt ovanligt i rocksammanhang. Se bara på Johnny Rotten, Buddy Holly och Kurt Cobain för att nämna några.
Här gäller också samanhållning. De som inte hamnar i bandet blir manager och crew, och det framhålls att deras roller är lika viktiga som musikernas. Det är en gruppkänsla och samhörighet som skapas.
Man blir helt jävla glad när man ser Rock school och önskar när sista avsnittet är slut att det fanns en ny omgång att kasta sig över.
Så sparka ut tramsTV (Idol). Leta upp Rock school och bli på ett verkligt gott humör.
Nä, det var Enuff Z nuff och inte Oasis som var Beatles arvtagare.
När jag nyligen lyssnade på en tributplatta – tillägnad Enuff Z nuff, så slogs jag av vilken underbar låtskatt, fylld av snygga Beatlesblinkningar, detta totalt underskattade band har.
Ja, Beatles.
För när en alla Sveriges musikjournalister likt pavlos hundar på amfetamin försökte övertäffa varandra om de största superlativen för att beskriva Beatles ”arvtagare” Oasis och deras debutplatta (-94) så hade redan Beatles verkliga arvtagare redan tre år tidigare släppt ett av 90-talets mest bortglömda skivor, monumentala – Strenght. En skiva alla dessa s.k musikjournalister var lyckligt ovetande om, då Enuff Z nuff benämndes som hårdrock och därmed diskvalifiserade sig från att kunna göra bra musik, allra minst Beatles-inspirerande sådan.
Det finns något med termen hårdrock och musikjournalister. En missuppfattning att pop och hårdrock skulle vara sina direkta motsatser, vilket har lett till att band som The Wildhearts, Red Kross och naturligtvis Cheap Trick kunnat avfärdats med ett lätt ..äh.. hårdrock...
Strenght är och förblir en av 90-talets bästa plattor, fylld av popmelodier, psykedeliska harmonier och efterhängsna refränger. Influenserna från Beatles, speciellt deras ”vita album” är uppenbara. I titelspåret finns stråkar och mellotron. Låten ”The world is a gutter” är något så märkligt som en reflektion över vårt samhälle och sätt att leva. Skulle ett band som klumpas ihop med Poison och Warrant skriva en sån text? Det fortsätter i ”Mothers eyes”: ”Isn´t it wrong, and isn´t it strange, that a man goes by the color of his face, and isn´t it time we draw the line, and decided to become a human race”.. DiLeva hade inte kunnat saga det bättre.
I ”The way home” gör Donnie Vie en fantastisk John Lennon inspirerad ballad, komplett med mellotron. ”Baby loves you” den låt Max Martin önskar att han kunnat skriva till sina ”popartister”. ”Time to let you go” är som en ”outtake” från Let It Be.
Tyvärr blev inte Strenght det stora genombrottet för gruppen. Problemet var som sagt att de salufördes som hårdrock och för Guns n rosespubliken var plattan alldeles för popig. Mainstreampubliken gick den helt förbi eftersom de trodde Enuff Z nuff var ett nytt Poison.
Detta ursäktar naturligtvis inte att plattan är sorgligt förbisedd och förbannat bra. Eller att man kan avfärda gruppen som ”äh..hårdrock”.
Ni hittar säkert skivan för en billig penning, så köp den för musiken och för att hedra bortgångne gitarristen Derek Frigo, som tyvärr gick rockdöden tillmötes förra året vid 36 års ålder.
Ja, Beatles.
För när en alla Sveriges musikjournalister likt pavlos hundar på amfetamin försökte övertäffa varandra om de största superlativen för att beskriva Beatles ”arvtagare” Oasis och deras debutplatta (-94) så hade redan Beatles verkliga arvtagare redan tre år tidigare släppt ett av 90-talets mest bortglömda skivor, monumentala – Strenght. En skiva alla dessa s.k musikjournalister var lyckligt ovetande om, då Enuff Z nuff benämndes som hårdrock och därmed diskvalifiserade sig från att kunna göra bra musik, allra minst Beatles-inspirerande sådan.
Det finns något med termen hårdrock och musikjournalister. En missuppfattning att pop och hårdrock skulle vara sina direkta motsatser, vilket har lett till att band som The Wildhearts, Red Kross och naturligtvis Cheap Trick kunnat avfärdats med ett lätt ..äh.. hårdrock...
Strenght är och förblir en av 90-talets bästa plattor, fylld av popmelodier, psykedeliska harmonier och efterhängsna refränger. Influenserna från Beatles, speciellt deras ”vita album” är uppenbara. I titelspåret finns stråkar och mellotron. Låten ”The world is a gutter” är något så märkligt som en reflektion över vårt samhälle och sätt att leva. Skulle ett band som klumpas ihop med Poison och Warrant skriva en sån text? Det fortsätter i ”Mothers eyes”: ”Isn´t it wrong, and isn´t it strange, that a man goes by the color of his face, and isn´t it time we draw the line, and decided to become a human race”.. DiLeva hade inte kunnat saga det bättre.
I ”The way home” gör Donnie Vie en fantastisk John Lennon inspirerad ballad, komplett med mellotron. ”Baby loves you” den låt Max Martin önskar att han kunnat skriva till sina ”popartister”. ”Time to let you go” är som en ”outtake” från Let It Be.
Tyvärr blev inte Strenght det stora genombrottet för gruppen. Problemet var som sagt att de salufördes som hårdrock och för Guns n rosespubliken var plattan alldeles för popig. Mainstreampubliken gick den helt förbi eftersom de trodde Enuff Z nuff var ett nytt Poison.
Detta ursäktar naturligtvis inte att plattan är sorgligt förbisedd och förbannat bra. Eller att man kan avfärda gruppen som ”äh..hårdrock”.
Ni hittar säkert skivan för en billig penning, så köp den för musiken och för att hedra bortgångne gitarristen Derek Frigo, som tyvärr gick rockdöden tillmötes förra året vid 36 års ålder.
Red banner rockers
med Randy är dagens låt. Jag till och med tjejlyssnade på den, men bara två gånger på rad.
Sätt benet i halsen på borgarjävlarna
”Det finns väl ingen mening att tåla en regering, som suger ut vår arbetarklass, som tycker vi är kass…"
”Sätt benet i halsen på borgarjävlarna” av Unos Kanoner, blev med ens mycket aktuell för ett någon vecka sedan när nyheterna berättade att regeringen skulle minska resurserna (spara) hos ekobrottsmyndigheten, trots att misstänkta ekobrott ökat med 70% de senaste fem åren. Vilket kan leda till att svårare ekobrott väljs bort. Detta ungefär samtidigt som man tar i med hårdhandskarna mot arbetslösa och långtidssjukskrivna.
Med andra ord skickar man signaler att det är helt ok att lura staten och samhället på pengar, så länge du gör det grundligt. Ekobrott kostar samhället 100 miljarder per år, (jojo). Men nåde den som redan ligger ner, han eller hon ska inte komma undan.
Arbetslösa och sjukskrivna (arbetsskadade) har helt enkelt bara sig själv att skylla. De är dessutom bara lata simulanter. Samhällets paria. http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=114&a=234554
Men visst, någon ska betala för de försvinnande 100 miljarderna. Så det är lika bra att ta dem av de som inte kan försvara sig med geografiskt flykt eller välavlönade advokater.
Är det verkligen en arbetarregering ”som gör på detta viset”? Skulle inte tro det, men rätta mig gärna om jag har fel.
Det hävdas (i media) att Moderaterna blivit allt mer lika socialdemokraterna. Bah.. det är istället sossarna som slår i oss allt fler blå dunster.
Läs mer:
http://www.svd.se/dynamiskt/inrikes/did_10542522.asp
”Sätt benet i halsen på borgarjävlarna” av Unos Kanoner, blev med ens mycket aktuell för ett någon vecka sedan när nyheterna berättade att regeringen skulle minska resurserna (spara) hos ekobrottsmyndigheten, trots att misstänkta ekobrott ökat med 70% de senaste fem åren. Vilket kan leda till att svårare ekobrott väljs bort. Detta ungefär samtidigt som man tar i med hårdhandskarna mot arbetslösa och långtidssjukskrivna.
Med andra ord skickar man signaler att det är helt ok att lura staten och samhället på pengar, så länge du gör det grundligt. Ekobrott kostar samhället 100 miljarder per år, (jojo). Men nåde den som redan ligger ner, han eller hon ska inte komma undan.
Arbetslösa och sjukskrivna (arbetsskadade) har helt enkelt bara sig själv att skylla. De är dessutom bara lata simulanter. Samhällets paria. http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=114&a=234554
Men visst, någon ska betala för de försvinnande 100 miljarderna. Så det är lika bra att ta dem av de som inte kan försvara sig med geografiskt flykt eller välavlönade advokater.
Är det verkligen en arbetarregering ”som gör på detta viset”? Skulle inte tro det, men rätta mig gärna om jag har fel.
Det hävdas (i media) att Moderaterna blivit allt mer lika socialdemokraterna. Bah.. det är istället sossarna som slår i oss allt fler blå dunster.
Läs mer:
http://www.svd.se/dynamiskt/inrikes/did_10542522.asp
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=145&a=462373&rss=1399
GBG Sound
Peter - som kommenterade min "Var är arbetarsångerna" nämnde Göteborg Sound.
"Står på Volvos sketna golv och trycker in bitar..." "Garantera dej" liksom "Man får inte va dum" - "Jag frågar min förman vad är två å två, kan du svar mig vad blir det? Han klia sej i huvet å sa som så, det vet la du för fan att det blir tre. Man får inte va dum man får inte va dum, de ska jag tala om för dej då blir man bara en 25 öres lakej" är bra "arbetarlåtar".
Vi ska inte glömma "Stolt arbetarklass" med EAK heller...
EAKs platta "Klass mot klass" är alltid bra för dagsformen.
"Står på Volvos sketna golv och trycker in bitar..." "Garantera dej" liksom "Man får inte va dum" - "Jag frågar min förman vad är två å två, kan du svar mig vad blir det? Han klia sej i huvet å sa som så, det vet la du för fan att det blir tre. Man får inte va dum man får inte va dum, de ska jag tala om för dej då blir man bara en 25 öres lakej" är bra "arbetarlåtar".
Vi ska inte glömma "Stolt arbetarklass" med EAK heller...
EAKs platta "Klass mot klass" är alltid bra för dagsformen.
Vad har hänt med arbetarsångerna?
"Workers song" med Dropkick Murphys är en given låt i mp3-spelaren när jag utför mitt trappstädsjobb. Men idag slog det mig. Var har arbetarsångerna tagit vägen?
Låtar som proklamera att man är stolt över sitt proletära ursprung.
Låtarna som ger fingret åt kaptalistsvinen som man tvingas jobba åt för att kunna försörja sig.
Låtarna som sägar att man aldrig tänker låta sig knäckas av hetsen på fabriksgolvet, för man är stark arbetarklass!
Den enda låt jag kunde komma på var Totalt Jävla Mörkers - ”Gammal Svensk Arbetsmoral”.
Men borde det inte finnas fler?
Var är alla arbetarsånger från punk och skin/oi-band?
Eller är det så att punkare och skinskallar idag bara kommer från medleklass och överklass? Nä, det tror jag inte. Och det kan väl heller inte bero på att de inte arbetar? (jo arbetslös kan man vara förvisso)
Så en uppmaning till alla proletärmusiker eller de med arbetarbakgrund.
Visa vilka ni är!
Ner i replokalen och skriv om arbetarnas kamp mot överheten, mot kapitalistsvinen.
Låt utsugarna veta att de ALDRIG någonsin ska vara säkra i sin profithunger så länge VI arbetare finns!
Låtar som proklamera att man är stolt över sitt proletära ursprung.
Låtarna som ger fingret åt kaptalistsvinen som man tvingas jobba åt för att kunna försörja sig.
Låtarna som sägar att man aldrig tänker låta sig knäckas av hetsen på fabriksgolvet, för man är stark arbetarklass!
Den enda låt jag kunde komma på var Totalt Jävla Mörkers - ”Gammal Svensk Arbetsmoral”.
Men borde det inte finnas fler?
Var är alla arbetarsånger från punk och skin/oi-band?
Eller är det så att punkare och skinskallar idag bara kommer från medleklass och överklass? Nä, det tror jag inte. Och det kan väl heller inte bero på att de inte arbetar? (jo arbetslös kan man vara förvisso)
Så en uppmaning till alla proletärmusiker eller de med arbetarbakgrund.
Visa vilka ni är!
Ner i replokalen och skriv om arbetarnas kamp mot överheten, mot kapitalistsvinen.
Låt utsugarna veta att de ALDRIG någonsin ska vara säkra i sin profithunger så länge VI arbetare finns!
Janne Andersson Pop
Fick grönt ljus av Janne Andersson igår om att få dela ut Four Mandarines (Ease my pain) som mp3, via Punktjafs. Jag vill även kunna bjussa på Japop, då skivorna inte återutgetts på cd. Även detta var ok med Janne. Så just nu väntar jag bara på ett besked från EMI.
Sanningen att säga hyser jag inte allt för stora förhoppningar att få ett ok från bolaget, det var trots allt EMI som droppade Sex Pistols, men hoppas kan man alltid.
Jag påstod att JaPop inte finns på cd.. men det finns faktiskt Japop på cd. Glitter, Glögg och Rock n roll har släppts på cd och "Rudolf med röda mulen" och "Spår i snön" är Japops bidrag på samlingsplattan. Men i övrig är bandet frånvarande digitalt.
Förutom att Japop gjorde en cover på "Rudolf", så hade de också den goda smaken att välja Badfingers – "It´s all over now baby blue" och Springsteens – "For you". Som blev ”Till dej” och även framfördes i Bälingebyfest tillsammans med ”Var min vän”, när bandet gjorde TV-debut. Vintern -80 ??? (Minns inte)
Japop innehöll i första sättningen: Janne på sång och gitarr, Stejmo på trummor och Danne Sundqvist på bas. Danne var bara tillfällig basist och ersattes snart av Latte Kronlund från Smisk. Senare kom Tony Maneri från The Moderns med på gitarr och Joakim Berner, jodå innan han blev chef på DN och Expressen ägde Joakim en orgel som han spelade på i Japop.
Hursomhelts är det tråkigt att bandet (Japop) tillhör samma kategori som de grupper jag nämnde i Svenska popwerpoppärlor – det vill säga de som man inte kan hitta på cd. Så om EMI vill göra en kulturgärning låter de mig lägga upp Japop som mp3 för gratis hemladdning.
Sanningen att säga hyser jag inte allt för stora förhoppningar att få ett ok från bolaget, det var trots allt EMI som droppade Sex Pistols, men hoppas kan man alltid.
Jag påstod att JaPop inte finns på cd.. men det finns faktiskt Japop på cd. Glitter, Glögg och Rock n roll har släppts på cd och "Rudolf med röda mulen" och "Spår i snön" är Japops bidrag på samlingsplattan. Men i övrig är bandet frånvarande digitalt.
Förutom att Japop gjorde en cover på "Rudolf", så hade de också den goda smaken att välja Badfingers – "It´s all over now baby blue" och Springsteens – "For you". Som blev ”Till dej” och även framfördes i Bälingebyfest tillsammans med ”Var min vän”, när bandet gjorde TV-debut. Vintern -80 ??? (Minns inte)
Japop innehöll i första sättningen: Janne på sång och gitarr, Stejmo på trummor och Danne Sundqvist på bas. Danne var bara tillfällig basist och ersattes snart av Latte Kronlund från Smisk. Senare kom Tony Maneri från The Moderns med på gitarr och Joakim Berner, jodå innan han blev chef på DN och Expressen ägde Joakim en orgel som han spelade på i Japop.
Hursomhelts är det tråkigt att bandet (Japop) tillhör samma kategori som de grupper jag nämnde i Svenska popwerpoppärlor – det vill säga de som man inte kan hitta på cd. Så om EMI vill göra en kulturgärning låter de mig lägga upp Japop som mp3 för gratis hemladdning.
Ytterligare 400 meg
b-one har gett mig ytterligare 400 m utan extra kostnad. Nu har Punktjafs 1 G till förfogande.
Detta måste såklart firas i form av fler mp3:or. Så hör av er med önskningar.
Hursom helst tänkte jag lägga ut lite Bizex-B, fler låtar med Shit Kids och B-Films. Jag ska också maila lite personer för deras godkännande om att lägga ut mp3:or.
Jag tänkter utnyttja minst 200 meg (till) av webutrymmet för mer mp3:or. Med andra ord.. rejält många låtar blir det.
Detta måste såklart firas i form av fler mp3:or. Så hör av er med önskningar.
Hursom helst tänkte jag lägga ut lite Bizex-B, fler låtar med Shit Kids och B-Films. Jag ska också maila lite personer för deras godkännande om att lägga ut mp3:or.
Jag tänkter utnyttja minst 200 meg (till) av webutrymmet för mer mp3:or. Med andra ord.. rejält många låtar blir det.
På tal om uttrycket Indiansommar
Ledmotiv från ”Indiansommar” heter ett kort instrumentalstycke på Per Gessles första soloutflykt. Den 53 sekunder korta låten med drag av spagettiwestern, ligger före covern ”Den öde stranden” John Holms vemodiga farväl till sommaren. Gessles version lever kanske inte upp till originalet, men Janne Barks gitarrsolo går minsann inte av för hackor. Och det är med elgitarrer hösten ska mottas och motas.
Jag en glasögonorm
Johan Hakelius skriver om ”Glasögonormen som modelejon”.http://www.aftonbladet.se/vss/nyheter/story/0,2789,708752,00.html
Annat var det på 70-talet då jag växte upp.
Glasögonorm = Du är körd! (oj vilket fint retro-uttryck)
Hos det täcka könet hade man inte en chans, det fanns liksom inte på kartan, kanske var det bara jag, men det var det tungt att bära glasögon.
Om det inte hade varit för mycket förstående föräldrar och uppfinningen kontaktlinser, som jag skaffade redan vid 14-års ålder, (jag var den yngste som ögonläkaren gett klarteckan att använda linser) så hade jag väl förblivit okysst och fortfarande bott hemma.
Jo, jag hävdar frankt att jag blev av med svendomen tack vare kontaktlinserna.
Det som känns konstigt idag är att jag gärna bär glasögon och faktiskt trivs bra med det. Dessutom så får de mig att se ”intelligentare ut”. Sen så tycker jag mej få ett bättre bemötande (detta kan såklart vara inbillning..men) från lärare på Universitetet där jag pluggar när jag bär glasögon istället för linser. Om det sen har att göra med att min faciala piercing syns bättre utan glasögon låter jag vara osagt. Har också testat detta under praktikperioderna, från eleverna märker jag ingen skillnad, men lärarkollegerna bemöter mig annorlunda med än utan glasögon. Så kanske är det något hos oss äldre, vad vet jag. Roligt är det i alla fall att pendeln har svängt, så nu kan jag vara en lycklig och stolt GLASÖGONORM
Annat var det på 70-talet då jag växte upp.
Glasögonorm = Du är körd! (oj vilket fint retro-uttryck)
Hos det täcka könet hade man inte en chans, det fanns liksom inte på kartan, kanske var det bara jag, men det var det tungt att bära glasögon.
Om det inte hade varit för mycket förstående föräldrar och uppfinningen kontaktlinser, som jag skaffade redan vid 14-års ålder, (jag var den yngste som ögonläkaren gett klarteckan att använda linser) så hade jag väl förblivit okysst och fortfarande bott hemma.
Jo, jag hävdar frankt att jag blev av med svendomen tack vare kontaktlinserna.
Det som känns konstigt idag är att jag gärna bär glasögon och faktiskt trivs bra med det. Dessutom så får de mig att se ”intelligentare ut”. Sen så tycker jag mej få ett bättre bemötande (detta kan såklart vara inbillning..men) från lärare på Universitetet där jag pluggar när jag bär glasögon istället för linser. Om det sen har att göra med att min faciala piercing syns bättre utan glasögon låter jag vara osagt. Har också testat detta under praktikperioderna, från eleverna märker jag ingen skillnad, men lärarkollegerna bemöter mig annorlunda med än utan glasögon. Så kanske är det något hos oss äldre, vad vet jag. Roligt är det i alla fall att pendeln har svängt, så nu kan jag vara en lycklig och stolt GLASÖGONORM
Dags för Per Gessle att sammanställa - Svenska powerpoppärlor 78-83
Jag har alltid hävdat, åtminstone för mina musikintresserade vänner. Att Per Gessle borde ta sitt moraliska ansvar och visa hur mycket han verkligen älskar power pop (Gessle har genom åren pratat om influenser som The Records och Dwight Twilly bland annat), genom att ge ut en en box engelsk respektive amerikansk power pop.
Nu har dock det mesta trots allt kommit på cd. Men vad som är värt att notera är att de bästa samlingarna är bootlegs (fan-samlingar) som ”Shake some action” och ”Metrojets-serierna”.
Så kanske kunde Per göra något för den svenska popvågen, som han en gång var med och ”skapade”, istället. Han borde naturligtvis sammanställa en hel svensk powerpop-samling. Inte nödvändigtvis en box, men väl en dubbel-cd, med en väl tilltagen booklet om banden och perioden.
För den svenska popvågen var en kort men intensiv period som i sina bästa stunder innehöll glimrande melodier i små två minuters epos. De flesta banden sjöng såklart på svenska men engelskasjungande undantag fanns naturligtvis. Grupper som Mops, Vertex, Date-X, Travolta Kids, Kommisarie Roy, Johnny & dom andra, Studio Sex mfl, kanske inte kallade sig popband då det begav sig, men de gjorde ändå en räcka fina poplåtar som borde få popälskare att gå i spinn. Dessa tillsammans med mer kända grupper som Hansa Band, Heartbreak, Beauty och Dave and the mistakes skulle ha sin givna plats på Svenska powerpoppärlor 78-83.
Listan på mina personliga favoriter kan göras lång men några exempel är Hangover – Goodbye, Protectors – Teenerama twist, Nattkräm – Romantiska pojkar, Easy Action – Om jag vore kung, Interpol – En iskall tysnad, Spader Ess – Livet som en lek och Reeperbahns helt fantastiska outgivna demo – Life is dull. Inte heller att förglömma sommarhiten som kom av sig på grund av skivbolagssjabbel: Rude Kids cover på Palasides Park – När sommaren hittat till stan.
Samtidigt får man inte glömma Pinballs, Transmission, Mandarines, Pal Ritz and the Picolos, The Radio, Badboll, Kee & The Kick, 2760 mfl..
Det sorgliga i sammanhanget är att den svenska popvågen, tillsammans med Garagevågen (i mitten av 80-talet) inte på något sätt dokumenterats, såsom exempelvis punken. Inte heller har musiken återutgetts på cd. Med undantaget för egna återugivingar som i fallet med Heartbreak.
Så Per, det är möjligt att det inte blir en ekonomisk dundersuccé. Men å andra sidan kommer du att göra en kulturgärning och det måste väl vara värt mycket mer.
Nu har dock det mesta trots allt kommit på cd. Men vad som är värt att notera är att de bästa samlingarna är bootlegs (fan-samlingar) som ”Shake some action” och ”Metrojets-serierna”.
Så kanske kunde Per göra något för den svenska popvågen, som han en gång var med och ”skapade”, istället. Han borde naturligtvis sammanställa en hel svensk powerpop-samling. Inte nödvändigtvis en box, men väl en dubbel-cd, med en väl tilltagen booklet om banden och perioden.
För den svenska popvågen var en kort men intensiv period som i sina bästa stunder innehöll glimrande melodier i små två minuters epos. De flesta banden sjöng såklart på svenska men engelskasjungande undantag fanns naturligtvis. Grupper som Mops, Vertex, Date-X, Travolta Kids, Kommisarie Roy, Johnny & dom andra, Studio Sex mfl, kanske inte kallade sig popband då det begav sig, men de gjorde ändå en räcka fina poplåtar som borde få popälskare att gå i spinn. Dessa tillsammans med mer kända grupper som Hansa Band, Heartbreak, Beauty och Dave and the mistakes skulle ha sin givna plats på Svenska powerpoppärlor 78-83.
Listan på mina personliga favoriter kan göras lång men några exempel är Hangover – Goodbye, Protectors – Teenerama twist, Nattkräm – Romantiska pojkar, Easy Action – Om jag vore kung, Interpol – En iskall tysnad, Spader Ess – Livet som en lek och Reeperbahns helt fantastiska outgivna demo – Life is dull. Inte heller att förglömma sommarhiten som kom av sig på grund av skivbolagssjabbel: Rude Kids cover på Palasides Park – När sommaren hittat till stan.
Samtidigt får man inte glömma Pinballs, Transmission, Mandarines, Pal Ritz and the Picolos, The Radio, Badboll, Kee & The Kick, 2760 mfl..
Det sorgliga i sammanhanget är att den svenska popvågen, tillsammans med Garagevågen (i mitten av 80-talet) inte på något sätt dokumenterats, såsom exempelvis punken. Inte heller har musiken återutgetts på cd. Med undantaget för egna återugivingar som i fallet med Heartbreak.
Så Per, det är möjligt att det inte blir en ekonomisk dundersuccé. Men å andra sidan kommer du att göra en kulturgärning och det måste väl vara värt mycket mer.
Grattis Schlager
Schlager fyller 25 år. Nu dog egentligen tidningen redan i mitten av 80-talet då den gick samman med Ritz och blev Slitz, som inte har några likheter med den tidning Mats Drougge publicerar idag, även om man till Mats försvar bör säga att det började en gång med musik.
Men fira kan man som bekant utan att egentligen vara aktiv, se bara på alla återföreningar av rockband som fyller 10-15-20-25 år osv.
För mig var Schlager en efterlängtad tidning när den kom. Det hade varit Tiffany och Poster innan det blev NME varje onsdag. Men jag saknade en tidning som även skrev om svensk musik. Visst fanzines var ett måste, men de täckte inte behovet fullt ut.
Schlagers premiärnummer innehöll förutom skivrecensioner, nyheter och småartiklar också en helt underbar artikel om Ebba Grön och Dag Vags gemensamma Sverigeturné - Turister i tillvaron.
Behöver jag nämna att varannan fredag (då mitt prenummerationsex) dök upp på hallmattan var en perfekt start på helgen.
Under de två första åren körde man tabloidformat som senare utvecklades en aning. Runt -83 blev tidningen mer som ett magasin och dessutom månadstidning. Sen kom sammanslagningen. Ritz och Schlager funkade bra var för sig, men som gemensam tidning funkade det inte, åtminstone inte för mig. Jag hängde på några nummer av Slitz, men sen var det hela över. Samlingen placerades i en låda på vinden och jag ägnade mig åt den engelska hårdrocksbibeln Kerrang istället, f ö en tidning som jag läst parallelt med Schlager under ett antal år.
I slutet av 90-talet ringde en snubbe som presenterade sig som ”Eggis”. Han höll på att samla material till en Ebba live, det skulle senare också bli en box. Jag och Eggis hade många trevliga samtal och när han behövde få några turnédatum från Schlagers turnéguide bekräftat frågande han om jag hade en komplett uppsättning av Schlager. Tydligen hade Thore Sonesson, Håkan Lagher eller vem det nu var han hade kontakt med, en ofullständig samling. Det blev att plocka ner samlingen från vinden. Och vilket kärt återseende. I jakten på Ebbas speldatum blev det många och långa (läs) timmar då jag frossade i artiklar och skivresencioner. Jag höll mig dock till de första årens tabloidformat, resten fick vänta i ännu något år.
Att jag började bläddra i de resterande tidningarna skyller jag helt och hållet på Kai Martin. Om inte han kontaktat mig 2003 då han tyckte att Kai Martin & Stick helt sonika borde finnas på Punktjafs hade det kanske dröjt fram till förra året när Mats Bäcker hade en fotoutställning (På stadshuset här i Hagfors) innan jag genomfört ”utgrävningen”. Men, Kai fick mig att bläddra i tidningarna, från första nummret till det sista. Behöver jag säga att det fanns mycket intressant läsning.
Nu bör det tilläggas att Schlager hade sina fel och brister. Punk och hårdrock var inte speciellt populärt hos tidningens skribenter, man var betydligt mer intresserad av post-punken som man ansåg vara mer NU (80-tal) än ursprunget. Att Schlager inte gillade hårdrock var inte konstigt, bara idolblaskorna skrev om hårdrock, ingen seriös musikskribent ville befatta sig med metal. Nåväl, vad gjorde detta när Kerrang fanns.
Kardinalfelet, enligt mig, som Schlager gjorde var att proklamera: ”Den enda rocktidningen” .. lite missvisande vill jag påstå. Här skulle man kunna debatera: Vad är då rock..men det skiter jag i.
I det stora hela vann ändå tidningen mitt musikhjärta speciellt då den blev mer magasininspirerad. Det var då innehållet breddades rejält och kultur blev en ännu större del av Schlager.
Häromdagen när jag återigen bläddrade i numret med ”Garagerock specialen” (jo, i en millisekund eller mer så låg rockens epicentrum i kära svedala och Australien - samtidigt), kände jag en oerhörd saknad och längtan efter en motsvarande tidning idag. Sonic är inte Schlager. Och personligen upplever jag samma lycka nu när Close-Up dimper ner på hallgolvet, som förr när Schlager damp ner. Men en Schlager är den ju inte.
Så ett stort grattis på 25-årsdagen!
Hurra, hurra, hurra, hurra!
Men fira kan man som bekant utan att egentligen vara aktiv, se bara på alla återföreningar av rockband som fyller 10-15-20-25 år osv.
För mig var Schlager en efterlängtad tidning när den kom. Det hade varit Tiffany och Poster innan det blev NME varje onsdag. Men jag saknade en tidning som även skrev om svensk musik. Visst fanzines var ett måste, men de täckte inte behovet fullt ut.
Schlagers premiärnummer innehöll förutom skivrecensioner, nyheter och småartiklar också en helt underbar artikel om Ebba Grön och Dag Vags gemensamma Sverigeturné - Turister i tillvaron.
Behöver jag nämna att varannan fredag (då mitt prenummerationsex) dök upp på hallmattan var en perfekt start på helgen.
Under de två första åren körde man tabloidformat som senare utvecklades en aning. Runt -83 blev tidningen mer som ett magasin och dessutom månadstidning. Sen kom sammanslagningen. Ritz och Schlager funkade bra var för sig, men som gemensam tidning funkade det inte, åtminstone inte för mig. Jag hängde på några nummer av Slitz, men sen var det hela över. Samlingen placerades i en låda på vinden och jag ägnade mig åt den engelska hårdrocksbibeln Kerrang istället, f ö en tidning som jag läst parallelt med Schlager under ett antal år.
I slutet av 90-talet ringde en snubbe som presenterade sig som ”Eggis”. Han höll på att samla material till en Ebba live, det skulle senare också bli en box. Jag och Eggis hade många trevliga samtal och när han behövde få några turnédatum från Schlagers turnéguide bekräftat frågande han om jag hade en komplett uppsättning av Schlager. Tydligen hade Thore Sonesson, Håkan Lagher eller vem det nu var han hade kontakt med, en ofullständig samling. Det blev att plocka ner samlingen från vinden. Och vilket kärt återseende. I jakten på Ebbas speldatum blev det många och långa (läs) timmar då jag frossade i artiklar och skivresencioner. Jag höll mig dock till de första årens tabloidformat, resten fick vänta i ännu något år.
Att jag började bläddra i de resterande tidningarna skyller jag helt och hållet på Kai Martin. Om inte han kontaktat mig 2003 då han tyckte att Kai Martin & Stick helt sonika borde finnas på Punktjafs hade det kanske dröjt fram till förra året när Mats Bäcker hade en fotoutställning (På stadshuset här i Hagfors) innan jag genomfört ”utgrävningen”. Men, Kai fick mig att bläddra i tidningarna, från första nummret till det sista. Behöver jag säga att det fanns mycket intressant läsning.
Nu bör det tilläggas att Schlager hade sina fel och brister. Punk och hårdrock var inte speciellt populärt hos tidningens skribenter, man var betydligt mer intresserad av post-punken som man ansåg vara mer NU (80-tal) än ursprunget. Att Schlager inte gillade hårdrock var inte konstigt, bara idolblaskorna skrev om hårdrock, ingen seriös musikskribent ville befatta sig med metal. Nåväl, vad gjorde detta när Kerrang fanns.
Kardinalfelet, enligt mig, som Schlager gjorde var att proklamera: ”Den enda rocktidningen” .. lite missvisande vill jag påstå. Här skulle man kunna debatera: Vad är då rock..men det skiter jag i.
I det stora hela vann ändå tidningen mitt musikhjärta speciellt då den blev mer magasininspirerad. Det var då innehållet breddades rejält och kultur blev en ännu större del av Schlager.
Häromdagen när jag återigen bläddrade i numret med ”Garagerock specialen” (jo, i en millisekund eller mer så låg rockens epicentrum i kära svedala och Australien - samtidigt), kände jag en oerhörd saknad och längtan efter en motsvarande tidning idag. Sonic är inte Schlager. Och personligen upplever jag samma lycka nu när Close-Up dimper ner på hallgolvet, som förr när Schlager damp ner. Men en Schlager är den ju inte.
Så ett stort grattis på 25-årsdagen!
Hurra, hurra, hurra, hurra!
R.I.P - WinMX
I och med WinMX nedsläckning blev den multimediala musikvärlden ett snäpp tråkigare.
Min första kontakt med WinMX var för många år sedan, sonen hade just blivit frälst på japansk musik och tack vare WinMX kunde vi också hitta musikvideor med artister som Dir En Grey, Judy and Mary, Puffy mfl. Videor som vi aldrig skulle fått se eftersom musik-månglare föder den missuppfattningen att vi musikkonsumenter är en homogen grupp som bara önskar det som erbjuds via topplistan, som naturligtvis ska domineras av antingen det inhemska eller anglosaxiska utbudet. Gud förbjude om du skulle vilja ha en platta med en asiatisk artist eller ens någon spansk dito.
WinMX var ett botemedel mot denna fördumning. Här hängde fansen och musikälskarna men naturligtvis också de ville ha topplistan. Själv hittade jag två personliga och rörande radio-tributer till två bortgångna hjältar, dels en tillägnad Phil Lynnot, men allra bäst en hyllning från Skotsk radio till Stuart Adamson – Skids och Big Countrys briljante gitarrist som tog sitt liv 2001. Att jag på grund av upphovsrätt ska känna mig som en brottsling när jag hör på Stuart Adamson-hyllningen känns som ett absurt hån mot Stuarts musikaliska konstnärskap. Jag är och förblir ett fan av musik, men mediebolagen vägrar att se oss som musikälskare. Nej, vi är antingen konsumenter eller pirater - som dödar musiken genom nedladdning.
Veckan innan WinMX försvann försökte jag ladda hem lite 80-tals videor, med exempelvis The Alarm, Big Country, Altered Images, Suicide Twins, Billy Bragg, Kirsty MacColl, videor som jag inte sett sedan det begav sig. På WinMX hittade jag mycket av det jag sökte.
I-Tunes och andra betalsajter i all ära, men ett begränsat utbud är det trots allt. Och var finns videor?
Jag skulle gladeligen betala 5 kr för att kunna ladda hem en promotionvideo med Celibate Rifels, Death Angel, Screaming Blue Messiahs eller något svenskt som Japop eller Docent Död. Nej, det var inte bara Madonna och Modern Talking på 80-talet som alla tycks tro.
Kanske någon skivbolagsnisse tycker att mitt bud på 5 kr är ett skambud. Då vill jag bara säga att det kallas för promotionsvideo, det vill säga en reklamfilm för att ge artisten en puff framåt när det gäller skivförsäljningen. Så att jag vill betala för reklam borde väl bara ses som en maximerad vinst. Eller?
Så i väntan på skivbolagens eventuella uppvaknande till tjugohundratalet får jag helt enkelt kopiera mina egna och mina vänners gamla VHS-band till min egen 80-tals DVD-kollektion.
Min första kontakt med WinMX var för många år sedan, sonen hade just blivit frälst på japansk musik och tack vare WinMX kunde vi också hitta musikvideor med artister som Dir En Grey, Judy and Mary, Puffy mfl. Videor som vi aldrig skulle fått se eftersom musik-månglare föder den missuppfattningen att vi musikkonsumenter är en homogen grupp som bara önskar det som erbjuds via topplistan, som naturligtvis ska domineras av antingen det inhemska eller anglosaxiska utbudet. Gud förbjude om du skulle vilja ha en platta med en asiatisk artist eller ens någon spansk dito.
WinMX var ett botemedel mot denna fördumning. Här hängde fansen och musikälskarna men naturligtvis också de ville ha topplistan. Själv hittade jag två personliga och rörande radio-tributer till två bortgångna hjältar, dels en tillägnad Phil Lynnot, men allra bäst en hyllning från Skotsk radio till Stuart Adamson – Skids och Big Countrys briljante gitarrist som tog sitt liv 2001. Att jag på grund av upphovsrätt ska känna mig som en brottsling när jag hör på Stuart Adamson-hyllningen känns som ett absurt hån mot Stuarts musikaliska konstnärskap. Jag är och förblir ett fan av musik, men mediebolagen vägrar att se oss som musikälskare. Nej, vi är antingen konsumenter eller pirater - som dödar musiken genom nedladdning.
Veckan innan WinMX försvann försökte jag ladda hem lite 80-tals videor, med exempelvis The Alarm, Big Country, Altered Images, Suicide Twins, Billy Bragg, Kirsty MacColl, videor som jag inte sett sedan det begav sig. På WinMX hittade jag mycket av det jag sökte.
I-Tunes och andra betalsajter i all ära, men ett begränsat utbud är det trots allt. Och var finns videor?
Jag skulle gladeligen betala 5 kr för att kunna ladda hem en promotionvideo med Celibate Rifels, Death Angel, Screaming Blue Messiahs eller något svenskt som Japop eller Docent Död. Nej, det var inte bara Madonna och Modern Talking på 80-talet som alla tycks tro.
Kanske någon skivbolagsnisse tycker att mitt bud på 5 kr är ett skambud. Då vill jag bara säga att det kallas för promotionsvideo, det vill säga en reklamfilm för att ge artisten en puff framåt när det gäller skivförsäljningen. Så att jag vill betala för reklam borde väl bara ses som en maximerad vinst. Eller?
Så i väntan på skivbolagens eventuella uppvaknande till tjugohundratalet får jag helt enkelt kopiera mina egna och mina vänners gamla VHS-band till min egen 80-tals DVD-kollektion.
Tjosan!
Vem hade trott att jag skulle skaffa mig en blogg?
Ingen, allra minst jag. Som om jag inte har tillräckligt att göra ändå?!?!
Å andra sidan så vill jag ha möjligheter att få breda ut mina åsikter. Mitt forum på Punktjafs, har ibland varit personligt, men ändå fokuserat på Punktjafs först och främst.
Här ska jag vädra och ventilera åsikter, tankar och funderingar. UTAN att behöva skriva akademiskt. Jo, mina universitetsstudier har gjort mig frustrerad då det primära verkar vara att man följer formalia, kontentan är sekundär.
Nåväl, här är kontentan viktigast.
Och, det blir mycket om musik. Hur skulle jag komma runt det och skulle jag vilja det?
ICKE. För att citera Janne Gouldman: "Tack vare rock n roll, behåller jag förnuftet i en galen värld."
Ingen, allra minst jag. Som om jag inte har tillräckligt att göra ändå?!?!
Å andra sidan så vill jag ha möjligheter att få breda ut mina åsikter. Mitt forum på Punktjafs, har ibland varit personligt, men ändå fokuserat på Punktjafs först och främst.
Här ska jag vädra och ventilera åsikter, tankar och funderingar. UTAN att behöva skriva akademiskt. Jo, mina universitetsstudier har gjort mig frustrerad då det primära verkar vara att man följer formalia, kontentan är sekundär.
Nåväl, här är kontentan viktigast.
Och, det blir mycket om musik. Hur skulle jag komma runt det och skulle jag vilja det?
ICKE. För att citera Janne Gouldman: "Tack vare rock n roll, behåller jag förnuftet i en galen värld."