Knugen en symbol för Sverige?
Knugen fyller 60 år och landet fylls med royalister, masspsykosen är total.
Vart har alla svenska versioner av ”God save the Queen (King)” tagit vägen?
Var är alla som vill avskaffa knugen?
Visserligen var det länge sedan det var politiskt korrekt att vilja avskaffa kungahuset, men har alla f.d antiroyalister slutit upp i leden en dag som denna bara för att knugen ger Sverige en så bra ”gratisreklam” eller för att han och kungahuset är en så fin representant för landet?
Bilden ovan är gjord för ett skolarbete om identitet. Hur man skapar sin (egen) identitet.
Min tanke var att göra en websajt – www.identitet.nu där den som var osäker kunde gå in och välja identitet. Mina bilder var tänkta som helsidesreklam i glassiga livsstilsmagasin. Naturligtvis spelar jag på fördomar, men jag ville givetvis ge knugen en känga. För hade han gått i en vanlig skola när han växte upp hade han knappast rönt en positiv särbehandling. Dyslektiker ansågs som dumma förr och den käre knugen hade med all säkerhet hamnat på Samhall eller någon annan instans om han inte fötts med guldsked i käften. Och att det är gratisreklam han gör för landet det är det väl ingen som tror, det är gamla, barn, arbetslösa och sjuka som får betala Knugens stekta sparvar som aldrig slutar flyga in i hans evigt glappande käft.
Ner med kungahuset!
Man blir inte fet som student
Att studenter lever på magra marginaler är för mig knappast en nyhet.
Å andra sidan innan jag själv började studera trodde jag i min enfald att studielån plus bidrag landade någonstans på samma nivå som a-kassa.
6900 kronor är vad man som student ska leva på. Hyra, mat, studentlitteratur och busskort är väl det som anses som direkta nödvändigheter. Kläder, hygienartiklar, tandläkarbesök, bil/bensin, nöjen, telefon, dator/bredband/tvlicens och försäkringar är sånt som får komma sekundärt.
För att inte tala om barn.
Jo, det är så här att till alldeles nyligen hade studenter inte barn.
Detta är min tolkning då det tidigare inte fanns någon form av tillägg för föräldrar. 6900 kronor skulle också inkludera barn med i stort sett samma behov som den studerande. Ok barnbidrag säger ni.
7850 kronor då. För två personer att leva på. Tror nån politiker att detta funkar i realiteten?
Ja, uppenbarligen annars hade situationen sett annorlunda ut för länge sedan.
Själv har jag pluggat som ensamstående i drygt tre år och har hela tiden haft extraarbete. Jag till och med arbetade för mycket första året så CSN krävde tillbaka pengar av mig två år senare. Vilken annan långivare skulle säga: Nä, du har för bra inkomst, du får inte låna så mycket pengar. Togs det någon hänsyn till att jag och min son hade behov. Att bilen exempelvis behövde repareras. Att vi behövde nya kläder betala för resor till och från skolan. En eventuell semesterresa till Liseberg...?
Nä, såklart inte.
Jag skulle mycket hellre arbeta än att studera. Men nu är läget så att jag behöver på något sätt befästa en position på arbetsmarknaden och lärarbristen sägs vara överhängande när alla 40-talister pensioneras.
Kanske det varit på plats med en lite uppmuntran från maktens elit eller åtminstone en mer nyanserad och genomtänkt ekonomisk plan för Universitet och Högskolestuderande.
Att leva med ekonomsik-stress samtidigt som man ska prestera ett gott resultat, pendla 4-timmar om dagen och vara en god förälder och jobba extra, det är ingen hållbar situation.
Jag unnar vilken folkvald politiker som helst att byta med mig.
Nä, jag utmanar vilken politiker som helst på att ”gå en mil i mina skor”.
Kom igen. Gör en "30 dagar".
Testa och gör ett besök i den verkliga världen..
Å andra sidan innan jag själv började studera trodde jag i min enfald att studielån plus bidrag landade någonstans på samma nivå som a-kassa.
6900 kronor är vad man som student ska leva på. Hyra, mat, studentlitteratur och busskort är väl det som anses som direkta nödvändigheter. Kläder, hygienartiklar, tandläkarbesök, bil/bensin, nöjen, telefon, dator/bredband/tvlicens och försäkringar är sånt som får komma sekundärt.
För att inte tala om barn.
Jo, det är så här att till alldeles nyligen hade studenter inte barn.
Detta är min tolkning då det tidigare inte fanns någon form av tillägg för föräldrar. 6900 kronor skulle också inkludera barn med i stort sett samma behov som den studerande. Ok barnbidrag säger ni.
7850 kronor då. För två personer att leva på. Tror nån politiker att detta funkar i realiteten?
Ja, uppenbarligen annars hade situationen sett annorlunda ut för länge sedan.
Själv har jag pluggat som ensamstående i drygt tre år och har hela tiden haft extraarbete. Jag till och med arbetade för mycket första året så CSN krävde tillbaka pengar av mig två år senare. Vilken annan långivare skulle säga: Nä, du har för bra inkomst, du får inte låna så mycket pengar. Togs det någon hänsyn till att jag och min son hade behov. Att bilen exempelvis behövde repareras. Att vi behövde nya kläder betala för resor till och från skolan. En eventuell semesterresa till Liseberg...?
Nä, såklart inte.
Jag skulle mycket hellre arbeta än att studera. Men nu är läget så att jag behöver på något sätt befästa en position på arbetsmarknaden och lärarbristen sägs vara överhängande när alla 40-talister pensioneras.
Kanske det varit på plats med en lite uppmuntran från maktens elit eller åtminstone en mer nyanserad och genomtänkt ekonomisk plan för Universitet och Högskolestuderande.
Att leva med ekonomsik-stress samtidigt som man ska prestera ett gott resultat, pendla 4-timmar om dagen och vara en god förälder och jobba extra, det är ingen hållbar situation.
Jag unnar vilken folkvald politiker som helst att byta med mig.
Nä, jag utmanar vilken politiker som helst på att ”gå en mil i mina skor”.
Kom igen. Gör en "30 dagar".
Testa och gör ett besök i den verkliga världen..
Sanningen är både trist och farlig.
Såg såklart temakvällen om fett i lördags och slogs av hur jobbig och framförallt farligt det är att njuta nu för tiden.
För mycket länge sedan var det ofarligt att röka, alla gjorde det – överallt hela tiden.
I början av 70-talet var den sexuella frihetens vågor extremt höga det fanns inga som helst begränsningar och alla könssjukdomar kunde botas.
Och socker, ja möjligtvis tyckte inte folktandvården att vi skulle äta så mycket snask men farigt för hälsan i övrigt, nä.
Och ni vet hur det gick. Rökning dödar, sex är livsfarligt och socker är värre än heroin.
Att fett inte är bra i stora mängder har jag känt till sedan barnsben, men då skulle man vräka i sig bakelser, chips, korv och pommes i mängder för att bli en flôtpôs. Det vill säga uppnå supersize.
I filmen svarar ett antal läkare att man aldrig bör äta ”skräpmat” eftersom det är livsfarligt.. man blir inte bara fet, man dör på kuppen också.
Det är all denna vetskap som gör mig sorgsen och får mig att känna mig dragen vid näsan.
När jag som 19-åring flyttade till Trollhättan fanns det ingen McDonalds på närmare håll än Göteborg och vid de tillfällen man besökte Götet så ville man såklart käka en BIGMac. Jag kunde till och med köpta med tio burgare som jag frös in för att kunna vid behov värma i micron. Ja jag njöt verkligen av BigMac.
Någonstans hänger detta samman med att jag växt upp i DDR-Sverige. Ett land där USA-imperialism skulle motverkas, med den följden att man längtade efter ”Den amerikanska friheten”, reklam-TV, Pan-pizza, Coca cola i gallonflaskor, Chokladmjölk i kyldisken, Budweiser, CNN, 7-eleven, McDonalds, KFC, The Tonight show, nattöppet i service butikerna, dygnet runt TV och amerikanska filmer i drivor..
Ja detta var drömmen som skulle visa sig vara mardrömmen.
Tack vare ett politiskt klimat där det är bara ekonomi som är viktigt har vi lämnat DDR-Sverige och blivit den 51:a amerikanska staten.
Så nu vid dryga 40-års ålder kan jag njuta av allt ovan och det finns överallt hela tiden vare man sig ber om det eller inte. Alternativen har nu marginaliserats och mångfalden blivit enfald.
Detta tillsammans med vetskapen att allt som jag längtade av att få smaska på som barn/ung är farligare än att injicera ful-tjack gör att jag suckar uppgivet där jag ligger och ser på ”Supersize me”.. medan jag dricker antagligen rent livsfarligt bryggkaffe med mjölk och drömmer mig till den tid när man bara kunde drömma om allt som landet långt där borta på andra sidan atlanten hade att erbjuda.
För mycket länge sedan var det ofarligt att röka, alla gjorde det – överallt hela tiden.
I början av 70-talet var den sexuella frihetens vågor extremt höga det fanns inga som helst begränsningar och alla könssjukdomar kunde botas.
Och socker, ja möjligtvis tyckte inte folktandvården att vi skulle äta så mycket snask men farigt för hälsan i övrigt, nä.
Och ni vet hur det gick. Rökning dödar, sex är livsfarligt och socker är värre än heroin.
Att fett inte är bra i stora mängder har jag känt till sedan barnsben, men då skulle man vräka i sig bakelser, chips, korv och pommes i mängder för att bli en flôtpôs. Det vill säga uppnå supersize.
I filmen svarar ett antal läkare att man aldrig bör äta ”skräpmat” eftersom det är livsfarligt.. man blir inte bara fet, man dör på kuppen också.
Det är all denna vetskap som gör mig sorgsen och får mig att känna mig dragen vid näsan.
När jag som 19-åring flyttade till Trollhättan fanns det ingen McDonalds på närmare håll än Göteborg och vid de tillfällen man besökte Götet så ville man såklart käka en BIGMac. Jag kunde till och med köpta med tio burgare som jag frös in för att kunna vid behov värma i micron. Ja jag njöt verkligen av BigMac.
Någonstans hänger detta samman med att jag växt upp i DDR-Sverige. Ett land där USA-imperialism skulle motverkas, med den följden att man längtade efter ”Den amerikanska friheten”, reklam-TV, Pan-pizza, Coca cola i gallonflaskor, Chokladmjölk i kyldisken, Budweiser, CNN, 7-eleven, McDonalds, KFC, The Tonight show, nattöppet i service butikerna, dygnet runt TV och amerikanska filmer i drivor..
Ja detta var drömmen som skulle visa sig vara mardrömmen.
Tack vare ett politiskt klimat där det är bara ekonomi som är viktigt har vi lämnat DDR-Sverige och blivit den 51:a amerikanska staten.
Så nu vid dryga 40-års ålder kan jag njuta av allt ovan och det finns överallt hela tiden vare man sig ber om det eller inte. Alternativen har nu marginaliserats och mångfalden blivit enfald.
Detta tillsammans med vetskapen att allt som jag längtade av att få smaska på som barn/ung är farligare än att injicera ful-tjack gör att jag suckar uppgivet där jag ligger och ser på ”Supersize me”.. medan jag dricker antagligen rent livsfarligt bryggkaffe med mjölk och drömmer mig till den tid när man bara kunde drömma om allt som landet långt där borta på andra sidan atlanten hade att erbjuda.
Metal thrashing Anthrax!
Ägnade morgonens bussresa till Universitetet med att glo på det VH1 producerade programmet – Behind the music om Anthrax.
Detta fina thrashband har låg mig varmt om hjärtat på 80-talet. Kassetten med Fistful of metal och Speading the disease, har slitits hårt i min freestylebandare.
I början av 90-talet såg jag också gruppen på Roskilde Sound of white noise. Fast sen hamnade de lite offside så att säga.
Förra året när ny-inspelningarna, med John Bush, av de gamla låtarna kom fick gruppen en renässans. Mången rask promenad till ”Gong-ho”, ”Metal thrashing mad” mfl.. har det blivit.
Så nu när jag äntligen lyckade ladda ner hela Behind the music var jag som en yster 15-åring på knulldebut…ja, nästan.
Medan Metallica gått till att bli allmän egendom och att jaga fans som laddar deras musik har Anthrax stannat kvar i New York.
Det som dock poängteras i dokumentären som ofta glöms bort är att bandet var pionjärer (brevid Areosmith) med att föra in rap på metalscenen. Förvisso gjorde Faith No More och deras We care a lot också sitt för att metalpubliken skulle upptäcka rap. Men samarbetet mellan Public Enemy och Anhtrax och Bring the noise är ett lysande och stenhårt exempel på hur tråkiga band som Limp Bizkit och Wanking Park är..
Många gamla fans jublar nu när Joey Belladonna är tillbaka i bandet, men jag instämmer inte i den hyllningskören. John Bush är helt klart en bättre sångare även om jag älskar plattorna med Belladonna.
Vad jag hoppas på i dessa thrash-retro tider är att Anthrax får sin rättmätiga uppmärksamhet.
Im caught in a mosh – NOT!
Detta fina thrashband har låg mig varmt om hjärtat på 80-talet. Kassetten med Fistful of metal och Speading the disease, har slitits hårt i min freestylebandare.
I början av 90-talet såg jag också gruppen på Roskilde Sound of white noise. Fast sen hamnade de lite offside så att säga.
Förra året när ny-inspelningarna, med John Bush, av de gamla låtarna kom fick gruppen en renässans. Mången rask promenad till ”Gong-ho”, ”Metal thrashing mad” mfl.. har det blivit.
Så nu när jag äntligen lyckade ladda ner hela Behind the music var jag som en yster 15-åring på knulldebut…ja, nästan.
Medan Metallica gått till att bli allmän egendom och att jaga fans som laddar deras musik har Anthrax stannat kvar i New York.
Det som dock poängteras i dokumentären som ofta glöms bort är att bandet var pionjärer (brevid Areosmith) med att föra in rap på metalscenen. Förvisso gjorde Faith No More och deras We care a lot också sitt för att metalpubliken skulle upptäcka rap. Men samarbetet mellan Public Enemy och Anhtrax och Bring the noise är ett lysande och stenhårt exempel på hur tråkiga band som Limp Bizkit och Wanking Park är..
Många gamla fans jublar nu när Joey Belladonna är tillbaka i bandet, men jag instämmer inte i den hyllningskören. John Bush är helt klart en bättre sångare även om jag älskar plattorna med Belladonna.
Vad jag hoppas på i dessa thrash-retro tider är att Anthrax får sin rättmätiga uppmärksamhet.
Im caught in a mosh – NOT!
Vespan fyller 60 år.
Vespan fyller 60-bast.
Indirekt kan man säga att jag mötte kärleken tack vare Vespan.
Nå, det var genom Vildawebben och Quadrophenia.
Någon hade slumpats förbi min sida och jag blev nyfiken på den rödhåriga Beth_68.
Det skulle säkert visa sig att hon var snygg och skittråkig.
Gissa om jag hade fel.
Hon hade en lista på bra låtar som jag i mångt och mycket kunde instämma i och hennes favoritefilmer var b.la Apocalypse Now och Qadrophenia. Modsfilmen som bygger på The Whos conceptplatta med samma namn.
Jag älskade filmen när den kom och har genom åren sett den med jämna mellanrum. Punkare till trots gillade jag modsretrovågen som sköjde fram 1979.
Band som Secret Affair, The Chords, Lambrettas, Squire, Merton Parkas, Purple Hearts, Back to Zero m.fl gjorde skramlig pop. Ibland kanonbra som med Secret Affairs – Glory Boys och The Chords stenhårda powerpop. Ibland mindre bra som med fallet Merton Parkas och Purple Hearts som båda var lite-si-så-där.
Hur som helst tyckte jag då som nu att både den nya och gamla modsmusiken bra och att stilen var läcker.
Själv bytte jag aldrig stil men kostymer, Fred Perry, måltavelt-shirts och scootrar var attribut som jag kunde tänka mig.
70-talets modsvåg ebbade ut banden lade av, men rörelsen har ändå levt kvar och har fått ett uppsving igen.
Vad hände med kärleken då?
Jo, jag skickade ett meddelande till Beth_68 och utryckte min glädje över hennes filmsmak och musiksmak – såklart.
Hon svarade och på den vägen är det.
Nu bor vi tillsammans och hon drömmer om att vi en dag ska få råd att köpa en scooter.
En dröm som förhoppningsvis besannas.
Men tills dess hyllar vi Vespen när den idag blir 60 år. Detta gör jag med att spela Scooter boy scooter girl en låt av japanska Skall Mates.
Indirekt kan man säga att jag mötte kärleken tack vare Vespan.
Nå, det var genom Vildawebben och Quadrophenia.
Någon hade slumpats förbi min sida och jag blev nyfiken på den rödhåriga Beth_68.
Det skulle säkert visa sig att hon var snygg och skittråkig.
Gissa om jag hade fel.
Hon hade en lista på bra låtar som jag i mångt och mycket kunde instämma i och hennes favoritefilmer var b.la Apocalypse Now och Qadrophenia. Modsfilmen som bygger på The Whos conceptplatta med samma namn.
Jag älskade filmen när den kom och har genom åren sett den med jämna mellanrum. Punkare till trots gillade jag modsretrovågen som sköjde fram 1979.
Band som Secret Affair, The Chords, Lambrettas, Squire, Merton Parkas, Purple Hearts, Back to Zero m.fl gjorde skramlig pop. Ibland kanonbra som med Secret Affairs – Glory Boys och The Chords stenhårda powerpop. Ibland mindre bra som med fallet Merton Parkas och Purple Hearts som båda var lite-si-så-där.
Hur som helst tyckte jag då som nu att både den nya och gamla modsmusiken bra och att stilen var läcker.
Själv bytte jag aldrig stil men kostymer, Fred Perry, måltavelt-shirts och scootrar var attribut som jag kunde tänka mig.
70-talets modsvåg ebbade ut banden lade av, men rörelsen har ändå levt kvar och har fått ett uppsving igen.
Vad hände med kärleken då?
Jo, jag skickade ett meddelande till Beth_68 och utryckte min glädje över hennes filmsmak och musiksmak – såklart.
Hon svarade och på den vägen är det.
Nu bor vi tillsammans och hon drömmer om att vi en dag ska få råd att köpa en scooter.
En dröm som förhoppningsvis besannas.
Men tills dess hyllar vi Vespen när den idag blir 60 år. Detta gör jag med att spela Scooter boy scooter girl en låt av japanska Skall Mates.
Munkfors och RödSune
Tja, vad ska man säga egentligen?
Hur som helst tack vare Janne Josefsson fick jag veta att Sune Olsson, också känd som ”Röd Sune” numer bodde i sverige och kör lastbil mot kontinenten.
Denna lokalprofil som man nog får kalla honom blev redan i 17-års åldern en bekantskap.
Vi delade ett intresse i film och Per Olsson (numer fotograf) sammanförde oss via telefon.
Jag minns ännu mitt första besök hos Sune.
Min morfar lät mig övingsköra till Munkfors och jag hittade hem till Maud och Sune som det var på den tiden. Där blev jag mottagen och bjuden på kaffe av Maud. Medan Sune duschade och min morfar väntade i bilen.
Med andra ord det var ett trevligt första möte med Sune och Maud.
Med tiden fixade jag eget körkort.
Flyttade till Trollhättan och började jobba på Saab. Men jag tog vägen om Munkfors när jag åkte "hem". Sune och Maud flyttade isär så mitt i live aid galan sommaren -85 satt jag där med dem medands de delade upp sina vinyler. Det var faktiskt lite ledsamt, då jag tycke bra om Maud.
Den sommaren fick jag agera chafför ett antal gånger jag körde jag Sunes Ford LTD och blev ”hookad” på Bruce Springsteen och amerikanska bilar. Caddilac Ranch blev en signaturmelodi.
Visst Sune kanske var en som inte alla gånger var ärlig, men jag tycker att jag lärde mig hans sätt att hantera folk. Jag var också en av de personer han "duperade". Till mitt försvar ska jag säga att det var nog många gånger självvalt.
Sommaren 1985 inroducerade han mig för Buddha, aka Punk torpeden osv.. från Karlstad. Tanken var att vi tre skulle åka på Roskildefestivalen för att se Ramones. Sune backade tyvärr ut och jag blev ensam med Buddha, vilket resulterade i en mycket minnesvärd helg.
Han träffade sedermera Anna och jag blev mycket förtjust i Annas syster Nina som jag försökte flörta in mig hos.
Jag fortsatte att hålla kontakt med Sune efter min återflytt från Trollhättan –87 och även om den blev mer sporadisk sedan Anette och jag blev ett par så bjöds jag in att filma Wolfland Cruisers Spring meet för lokal-TV 1993 med ”Svullo” som domare. Detta var enda tillfället jag träffade Micke., f.ö var han en oerhört trevlig kille. Två år senare var sista gången jag träffade Sune. Han hade träffat en ny kvinna och ville sälja sin Laserdisc-spelare till mig. De skulle flytta till USA var målet.
Jag köpte spelaren och efter det fick jag höra att de flyttat til USA.
Jag måste tillstå att det kändes rätt bra att veta att han hamnat i USA. Det var dit han ville och det var säkert där han skulle kunna skapa sig ett bra liv.
Fast...
Ja, det är väl som med skolkamrater. Man undrade vad han pysslade med och om det var ett bra liv i USA.
Jag jobbande på EDC i Munkfors under två år och försökte förhöra mig om hur och var han kunde tänkas befinna sig. Men det gav inget resultat.
Så när Janne Josefsson i trailern till programserien visade att han träffat Sune igen. Var det läge att kolla programmet.
Så till trots att Röd-Sune numer är Grå-Sune, var det roligt att se den gamla skojaren. Han verkar (nästan) vara samma reaktionära rödnacke som då det begav sig.
Så om du läser detta hör av dig. Det vore skoj som fan.
Hur som helst tack vare Janne Josefsson fick jag veta att Sune Olsson, också känd som ”Röd Sune” numer bodde i sverige och kör lastbil mot kontinenten.
Denna lokalprofil som man nog får kalla honom blev redan i 17-års åldern en bekantskap.
Vi delade ett intresse i film och Per Olsson (numer fotograf) sammanförde oss via telefon.
Jag minns ännu mitt första besök hos Sune.
Min morfar lät mig övingsköra till Munkfors och jag hittade hem till Maud och Sune som det var på den tiden. Där blev jag mottagen och bjuden på kaffe av Maud. Medan Sune duschade och min morfar väntade i bilen.
Med andra ord det var ett trevligt första möte med Sune och Maud.
Med tiden fixade jag eget körkort.
Flyttade till Trollhättan och började jobba på Saab. Men jag tog vägen om Munkfors när jag åkte "hem". Sune och Maud flyttade isär så mitt i live aid galan sommaren -85 satt jag där med dem medands de delade upp sina vinyler. Det var faktiskt lite ledsamt, då jag tycke bra om Maud.
Den sommaren fick jag agera chafför ett antal gånger jag körde jag Sunes Ford LTD och blev ”hookad” på Bruce Springsteen och amerikanska bilar. Caddilac Ranch blev en signaturmelodi.
Visst Sune kanske var en som inte alla gånger var ärlig, men jag tycker att jag lärde mig hans sätt att hantera folk. Jag var också en av de personer han "duperade". Till mitt försvar ska jag säga att det var nog många gånger självvalt.
Sommaren 1985 inroducerade han mig för Buddha, aka Punk torpeden osv.. från Karlstad. Tanken var att vi tre skulle åka på Roskildefestivalen för att se Ramones. Sune backade tyvärr ut och jag blev ensam med Buddha, vilket resulterade i en mycket minnesvärd helg.
Han träffade sedermera Anna och jag blev mycket förtjust i Annas syster Nina som jag försökte flörta in mig hos.
Jag fortsatte att hålla kontakt med Sune efter min återflytt från Trollhättan –87 och även om den blev mer sporadisk sedan Anette och jag blev ett par så bjöds jag in att filma Wolfland Cruisers Spring meet för lokal-TV 1993 med ”Svullo” som domare. Detta var enda tillfället jag träffade Micke., f.ö var han en oerhört trevlig kille. Två år senare var sista gången jag träffade Sune. Han hade träffat en ny kvinna och ville sälja sin Laserdisc-spelare till mig. De skulle flytta till USA var målet.
Jag köpte spelaren och efter det fick jag höra att de flyttat til USA.
Jag måste tillstå att det kändes rätt bra att veta att han hamnat i USA. Det var dit han ville och det var säkert där han skulle kunna skapa sig ett bra liv.
Fast...
Ja, det är väl som med skolkamrater. Man undrade vad han pysslade med och om det var ett bra liv i USA.
Jag jobbande på EDC i Munkfors under två år och försökte förhöra mig om hur och var han kunde tänkas befinna sig. Men det gav inget resultat.
Så när Janne Josefsson i trailern till programserien visade att han träffat Sune igen. Var det läge att kolla programmet.
Så till trots att Röd-Sune numer är Grå-Sune, var det roligt att se den gamla skojaren. Han verkar (nästan) vara samma reaktionära rödnacke som då det begav sig.
Så om du läser detta hör av dig. Det vore skoj som fan.
Sonic Surf City
Förbannade torsdag.
Försov mig och missade 05.55 bussen.
Ute föll det snö. 20:e april.
Tja om våren vägrar infinna sig så får jag väl skapa egen vårkänsla, tänkte jag och plockade med mig Sonic Surf City.
Det är tio år sedan bandets sista cd kom, jo det har förvisso släppts samlingar, men likväl är det nästan tio år sedan Norrköpings finaste strandpojkar och flickor kastade in handuken och lät surfingbrädan frysa fast i vinterisen.
Men trots att snön försöker täcka vidrutan så är det sol, sol, sol som fyller kupén när Shanana, Son of a beach, Choo, choo, Surfin on up, och finfina Brian Wilsonlåten He´s a doll som förvandlas till en stänkare med Sonic Surf City och Nina Pasadenas stämma som sockerdränkt gräddtopping överst.
Detta är ett Ramonessurrogat som heter duga.
I min personliga bok är Sonic Surf City ett av Sveriges mest förbisedda band. Alldeles för svängigt och snabbt för Indiepubliken och alldeles för Indie för mainstreampubliken att hitta till när det begav sig..
För egen del satt SSC perfekt mellan The Wildhearts, D-Generation och Redd Kross. Fast de banden har också topplistepubliken missat.
Jag ser på bandets officiella hemsida att åtminstone två spelningar är planerade för 2006. Och att japanska The Automatics har gjort en cover på Son of a beach. Jag kan inte annat än hoppas på att fler upptäcker bandet för tillsammans med Sator tillhör SSC de som förvaltar de tre gyllene ackorden och det som stavas M-E-L-O-D-I allra bäst.
2006 behöver snabb pop lika mycket som den behövdes 1965.
Försov mig och missade 05.55 bussen.
Ute föll det snö. 20:e april.
Tja om våren vägrar infinna sig så får jag väl skapa egen vårkänsla, tänkte jag och plockade med mig Sonic Surf City.
Det är tio år sedan bandets sista cd kom, jo det har förvisso släppts samlingar, men likväl är det nästan tio år sedan Norrköpings finaste strandpojkar och flickor kastade in handuken och lät surfingbrädan frysa fast i vinterisen.
Men trots att snön försöker täcka vidrutan så är det sol, sol, sol som fyller kupén när Shanana, Son of a beach, Choo, choo, Surfin on up, och finfina Brian Wilsonlåten He´s a doll som förvandlas till en stänkare med Sonic Surf City och Nina Pasadenas stämma som sockerdränkt gräddtopping överst.
Detta är ett Ramonessurrogat som heter duga.
I min personliga bok är Sonic Surf City ett av Sveriges mest förbisedda band. Alldeles för svängigt och snabbt för Indiepubliken och alldeles för Indie för mainstreampubliken att hitta till när det begav sig..
För egen del satt SSC perfekt mellan The Wildhearts, D-Generation och Redd Kross. Fast de banden har också topplistepubliken missat.
Jag ser på bandets officiella hemsida att åtminstone två spelningar är planerade för 2006. Och att japanska The Automatics har gjort en cover på Son of a beach. Jag kan inte annat än hoppas på att fler upptäcker bandet för tillsammans med Sator tillhör SSC de som förvaltar de tre gyllene ackorden och det som stavas M-E-L-O-D-I allra bäst.
2006 behöver snabb pop lika mycket som den behövdes 1965.
Christoffer sågar Punk Rock Movie
I senaste Close-Up sågar Christoffer Jonsson ,Don Letts, Punk Rock Movie med bland annat argumentet: ”Ärligt: Hur många fler filmer behöver vi där trötta rockrebeller koketterar över hur slitigt det är att turnera genom att uppgivet stirra ut genom ett fönster?”
Nä, det är inte mycket som är bra med filmen konstaterar Christoffer. Och visst att kolla på en dokumentär filmad med Super-8 punkåret 1977 är kanske inget för den som vant sig vid snygga produktioner.
Alltså, ingen skugga på Christoffer. Men hans ålder ger honom tyvärr fel referenser till punken då han missar det viktiga med filmen. Nämligen att den är ett tidsdokument.
Det var precis så här punken såg ut 1977, jupp det var då originalversionen kom, säkerhetsnålar, nätstrumpor, fula kavajer och hakkors. Punkarna var många gånger (som Malcom McLaren också nämnt) f.d Bowie och Roxy Music-fans. Att se dessa, på The Roxy (som bara hade öppet 100 nätter), tillsammans med banden som spelade där är extremt kul för oss äldre som minns när plattan "Live at The Roxy" kom. Men det är med stor sannolikhet pisstråkigt eller likgiltigt för någon som inte minns denna period.
Men återigen, det är en bit musikhistoria.
Förvisso kan inte alla vara intresserade av ”historiska” bilder. Men personligen tycker jag det är skitskoj att se exempelvis New York Dolls i San Fransico –73 utan Killer Kane på bas eftersom hans flickvänn hade knivhuggit hans hand av svartsjuka, Television med Richard Hell på CBGB´s –74, Metallica med Dave Mustaine, Mayhem med Dead i replokalen, svartvita konsertbilder på Kiss från 1974, Lemmy sjungandes Motorhead med Hawkwind.. Buddy Holly, MC5 och Kebenekajse..mfl i stumma, men ack så rörliga, super-8 bilder.
Ja, listan kan göras lång
Och Christoffer jag älskar verkligen Don Letts Westway to the world – filmen om The Clash. Det är samma sak där, tidiga svartvita bilder på embryot till det som skulle bli punkens bästa band. Visst Ramones delar denna position i min bok, men musikaliskt är det två skilda världar.
Ok, jag köper argumentet att det ständiga firandet av punken och komersen runt detta har blivit lite mycket. Men va fan, under hela 80-talet fick man nöja sig med 5:e generationens videokopior på Punk Rock Movie eller andra rörliga bilder på Pistols, Clash mfl.. de mindre banden var det inte tal om att hitta. Dessutom köpte jag min VHS på TPM i början av 90-talet.
Men jag blir lika lycklig när jag idag lyckas ladda ner småsunkiga klipp med Rezillos, Rich Kids, Avengers, Germs, Bad Brains, Lene Lovich, Rachel Sweet, Secret Affair, The Raspberries, Death, VoiVod, Slade eller något annat som jag gillar. För även om de unga idag är blassé med att det ständigt finns musikvideos/konserter att frossa i. Så har jag som växte upp med ång-televisionen ännu inte fått mitt musikvideobehov tillfredställt. Detta tror jag många gånger gäller de flesta 60-talister.
Med andra ord tror jag att intresset finns för DVD-släpp på filmer som Punk Rock Movie.
Och ja, många är välbärgade samhällsstöttepelare idag som bara vill kittlas av ungdomens revolt. Själv tillhör jag inte den skaran.
Jag fortsätter att dokumentera den svenska punken på Punktjafs i sann GÖR-DET-Själv anda. Visst punken var här och nu, men det är min kärlek till bra musik och musikhistoria som ligger till grund att fortsätta den digitala återvinningen. Rocken har blivit 50 år och punken är fortfarande en aktiv del i de ungas musikskapande så vem kan då påstå att den är död?
Och om gubben själv får välja så väljer jag att ha sinnet öppet för all bra musik, ny som gammal.
Ps, jo det är DLK som travesteras i rubriken
Nä, det är inte mycket som är bra med filmen konstaterar Christoffer. Och visst att kolla på en dokumentär filmad med Super-8 punkåret 1977 är kanske inget för den som vant sig vid snygga produktioner.
Alltså, ingen skugga på Christoffer. Men hans ålder ger honom tyvärr fel referenser till punken då han missar det viktiga med filmen. Nämligen att den är ett tidsdokument.
Det var precis så här punken såg ut 1977, jupp det var då originalversionen kom, säkerhetsnålar, nätstrumpor, fula kavajer och hakkors. Punkarna var många gånger (som Malcom McLaren också nämnt) f.d Bowie och Roxy Music-fans. Att se dessa, på The Roxy (som bara hade öppet 100 nätter), tillsammans med banden som spelade där är extremt kul för oss äldre som minns när plattan "Live at The Roxy" kom. Men det är med stor sannolikhet pisstråkigt eller likgiltigt för någon som inte minns denna period.
Men återigen, det är en bit musikhistoria.
Förvisso kan inte alla vara intresserade av ”historiska” bilder. Men personligen tycker jag det är skitskoj att se exempelvis New York Dolls i San Fransico –73 utan Killer Kane på bas eftersom hans flickvänn hade knivhuggit hans hand av svartsjuka, Television med Richard Hell på CBGB´s –74, Metallica med Dave Mustaine, Mayhem med Dead i replokalen, svartvita konsertbilder på Kiss från 1974, Lemmy sjungandes Motorhead med Hawkwind.. Buddy Holly, MC5 och Kebenekajse..mfl i stumma, men ack så rörliga, super-8 bilder.
Ja, listan kan göras lång
Och Christoffer jag älskar verkligen Don Letts Westway to the world – filmen om The Clash. Det är samma sak där, tidiga svartvita bilder på embryot till det som skulle bli punkens bästa band. Visst Ramones delar denna position i min bok, men musikaliskt är det två skilda världar.
Ok, jag köper argumentet att det ständiga firandet av punken och komersen runt detta har blivit lite mycket. Men va fan, under hela 80-talet fick man nöja sig med 5:e generationens videokopior på Punk Rock Movie eller andra rörliga bilder på Pistols, Clash mfl.. de mindre banden var det inte tal om att hitta. Dessutom köpte jag min VHS på TPM i början av 90-talet.
Men jag blir lika lycklig när jag idag lyckas ladda ner småsunkiga klipp med Rezillos, Rich Kids, Avengers, Germs, Bad Brains, Lene Lovich, Rachel Sweet, Secret Affair, The Raspberries, Death, VoiVod, Slade eller något annat som jag gillar. För även om de unga idag är blassé med att det ständigt finns musikvideos/konserter att frossa i. Så har jag som växte upp med ång-televisionen ännu inte fått mitt musikvideobehov tillfredställt. Detta tror jag många gånger gäller de flesta 60-talister.
Med andra ord tror jag att intresset finns för DVD-släpp på filmer som Punk Rock Movie.
Och ja, många är välbärgade samhällsstöttepelare idag som bara vill kittlas av ungdomens revolt. Själv tillhör jag inte den skaran.
Jag fortsätter att dokumentera den svenska punken på Punktjafs i sann GÖR-DET-Själv anda. Visst punken var här och nu, men det är min kärlek till bra musik och musikhistoria som ligger till grund att fortsätta den digitala återvinningen. Rocken har blivit 50 år och punken är fortfarande en aktiv del i de ungas musikskapande så vem kan då påstå att den är död?
Och om gubben själv får välja så väljer jag att ha sinnet öppet för all bra musik, ny som gammal.
Ps, jo det är DLK som travesteras i rubriken
Varför finns inte dessa plattor i digital form?
Mitt inlägg om Docent Död och deras eminenta MP genererade några inlägg, däribland den som lagt upp plattan och det var inte Knaverlisa utan Betong 77.
Denne nämner också ett antal andra svenska plattor som han/hon lagt upp. Som t.ex Commando M Pigg, Cosmic Overdose, Memento Mori, Perfekt Alibi, Revolt, Rädsla, Stadion, Ståålfågel, 22 För Många m-fl.
Och ska man nu gräva ner sig ytterligare i punk-nya vågen-pop-mods-post-punk-garage-glam-träsket finns det några skivor till som saknas på cd (digitalt format). Flera av dem är personliga favoriter.
Johnny & Dom Andra – Vad behöver jag säga mer än Klippan?
Kommisarie Roy – Mera Klippan
Alien Beat – Akrobat, punken blir pop bitvis skitbra..
Rost – Lyckades inte fånga livekänslan, men ändock... gamle MOB-Pain Janne O på gura..
Madhouse – Visst borde det väl ändå finnas en samling med Madhouse, Bengt?
Dave and the Mistakes – MP och LPn samma poppaket som Docent Död och T-Shirts
Janne Andersson POP – Janne misstycker inte om musiken sprids.. citerar Pistols och EMI
Mandarines EP – Kan laddas på Punktjafs
Date X – Eskilstunas Noice, eller inte.. bra punkpop.
Tom Trick – Genom tid och rum – Punk, rock eller pop?
T- Shirts – Svenska skaband (med norsk sångare) fanns även i början av 80-talet
Micke Hagström – Fountain of youth – Mest känd för att Thåström spelar gura.
The Protectors – Teenerama twist – Köpings stoltheter besöker 70-talste glampop
Bangsters – båda ep-plattorna – Sigge Hill röjer i garaget.
The Extremes – Watch me kill the night – Hultsfreds finaste garagepopare använder fagott.
Hockyhoran – Hade Kristina Lugn som förband
Smådjävlar – Som bensin 7” – Svenskt Alarm eller?
Shoutless – Insane 7” Den bästa svenska garagesingeln eller?
Staright from the Grooveyard samlingskassett suverän version av El Condor pasa med Sinners
Rolene – Danny, Gyp och Conny utvecklar Road Rats.
Easy Action – 1:st Bosse Belsen blir Zinny Zan och Peo Thyren – Alex Tyrone
Rummet – Bagateller
The Vertex (det ryktas om en eventuell hembränd CD)
The Mops – Lisa & Sluggo – Dina svarta ögon Docent Döds småbröder.. minst lika fantastiska.. Svinbra pop.
Spader Ess - Vann före Kee and The Kick
Kee and the Kick - Kjell Lövbom innan Easy Action..Blowin Cold är superb.
Criss 99 - Ful 80-tals produktion men juste glam-Alarm-stuk
Hangover/The Pictures – Så Billy varför har du inte fixat någon samling än?
Transmission – Talking to you Svensk popklassiker finns säkert mer inspelat.
The Kissettes – EP Nåååmads och Kissettes gör underbar tjej-garagepop
Beauty – LP Sur och ful ljudbild med discoövertoner, men live var detta Gyllenses kusiner. Skitbra låtar som förtörs på plattan.
Pal Ritz and the Piccolos – Pop från Säffle?!?!
Baby Snakes – Finns det riktiga demos med bandet… Ormen är ju helt lysande!?!
Nattkräm – Romantiska Pojkar – Pop som bitvis låter underbart skramligt...
Badboll Från punk till pop. Dessutom har de också lovat fakta till Punktjafs, kanske dags för det gubbs.
2760 – Numbers.. pop på Vino Tinto
Ja detta är bara några av alla plattor som saknas i ett digitalt format. Vissa har rippats och/eller bränts andra inte. Men alla borde finnas tillgängliga. Liksom all bra musik.
Så ni som ser detta och har lirat i band, gör musiken tillgänglig. Annars kan ni skicka demos till Punktjafs ska jag lägga upp musiken på nätet.
Denne nämner också ett antal andra svenska plattor som han/hon lagt upp. Som t.ex Commando M Pigg, Cosmic Overdose, Memento Mori, Perfekt Alibi, Revolt, Rädsla, Stadion, Ståålfågel, 22 För Många m-fl.
Och ska man nu gräva ner sig ytterligare i punk-nya vågen-pop-mods-post-punk-garage-glam-träsket finns det några skivor till som saknas på cd (digitalt format). Flera av dem är personliga favoriter.
Johnny & Dom Andra – Vad behöver jag säga mer än Klippan?
Kommisarie Roy – Mera Klippan
Alien Beat – Akrobat, punken blir pop bitvis skitbra..
Rost – Lyckades inte fånga livekänslan, men ändock... gamle MOB-Pain Janne O på gura..
Madhouse – Visst borde det väl ändå finnas en samling med Madhouse, Bengt?
Dave and the Mistakes – MP och LPn samma poppaket som Docent Död och T-Shirts
Janne Andersson POP – Janne misstycker inte om musiken sprids.. citerar Pistols och EMI
Mandarines EP – Kan laddas på Punktjafs
Date X – Eskilstunas Noice, eller inte.. bra punkpop.
Tom Trick – Genom tid och rum – Punk, rock eller pop?
T- Shirts – Svenska skaband (med norsk sångare) fanns även i början av 80-talet
Micke Hagström – Fountain of youth – Mest känd för att Thåström spelar gura.
The Protectors – Teenerama twist – Köpings stoltheter besöker 70-talste glampop
Bangsters – båda ep-plattorna – Sigge Hill röjer i garaget.
The Extremes – Watch me kill the night – Hultsfreds finaste garagepopare använder fagott.
Hockyhoran – Hade Kristina Lugn som förband
Smådjävlar – Som bensin 7” – Svenskt Alarm eller?
Shoutless – Insane 7” Den bästa svenska garagesingeln eller?
Staright from the Grooveyard samlingskassett suverän version av El Condor pasa med Sinners
Rolene – Danny, Gyp och Conny utvecklar Road Rats.
Easy Action – 1:st Bosse Belsen blir Zinny Zan och Peo Thyren – Alex Tyrone
Rummet – Bagateller
The Vertex (det ryktas om en eventuell hembränd CD)
The Mops – Lisa & Sluggo – Dina svarta ögon Docent Döds småbröder.. minst lika fantastiska.. Svinbra pop.
Spader Ess - Vann före Kee and The Kick
Kee and the Kick - Kjell Lövbom innan Easy Action..Blowin Cold är superb.
Criss 99 - Ful 80-tals produktion men juste glam-Alarm-stuk
Hangover/The Pictures – Så Billy varför har du inte fixat någon samling än?
Transmission – Talking to you Svensk popklassiker finns säkert mer inspelat.
The Kissettes – EP Nåååmads och Kissettes gör underbar tjej-garagepop
Beauty – LP Sur och ful ljudbild med discoövertoner, men live var detta Gyllenses kusiner. Skitbra låtar som förtörs på plattan.
Pal Ritz and the Piccolos – Pop från Säffle?!?!
Baby Snakes – Finns det riktiga demos med bandet… Ormen är ju helt lysande!?!
Nattkräm – Romantiska Pojkar – Pop som bitvis låter underbart skramligt...
Badboll Från punk till pop. Dessutom har de också lovat fakta till Punktjafs, kanske dags för det gubbs.
2760 – Numbers.. pop på Vino Tinto
Ja detta är bara några av alla plattor som saknas i ett digitalt format. Vissa har rippats och/eller bränts andra inte. Men alla borde finnas tillgängliga. Liksom all bra musik.
Så ni som ser detta och har lirat i band, gör musiken tillgänglig. Annars kan ni skicka demos till Punktjafs ska jag lägga upp musiken på nätet.
Dagens föräldrar är överbeskyddande
Sonen kom hem på påsklov direkt från Uppcon. Det vill säga en mässa för personer med intresse för japansk kultur rent allmänt och manga, anime, j-pop/j-rock, kosplay, tv-spel mm rent primärt. En mässa han f.ö åkt på själv, utan kompisar.
Han hade dessutom veckan innan tatuerat sig, motiven hade han gjort själv i Illustrator.
Gissa om jag var stolt?
Jo, det är andra parametrar för vad som gör dagens föräldrar stolta, än de som gällde min egen uppväxt.
Men…
När jag ser på alla överbeskyddande småbarnsföräldrar av idag tänker jag: Men för fan, håll käft. Låt ungarna leka.
Det är alla tänkbara skydd. Hjälmar och ”säkra” lekplatser. Ofarliga och giftfria miljöer och leksaker. I bilen är de mer säkrade än formel-1 förare. Och gud nåde den som törs åka cykel utanför cykelbanan….och utan hjälm. Nä, det finns inte.
När jag växte upp klättrade vi i träd och ibland trillade vi ner. Det blev lite blåmärken och nån gång tappade man luften.
Vi lekte i baksätet på bilen. Cyklade på vägen utan hjälm.
Vi hade slangbellor, ärtrör och ärtpistoler som vi såklart sköt på varandra med. Ibland fick man en svidande träff på kinden, men det hörde till.
Vi lekte och klättrade bland stenar och annan bråte. Klättrade på garagetak och stuprännor.
Ja det där sista fick man såklart bannor för, men resten?
Inte kom det hysteriska mammor rusande för att man cyklade på vägen utan hjälm.
Ok, befann man sig i toppen på en björk, fem - sex meter upp i luften kanske de tyckte vi kunde hålla till lägre ned.
Varför är dagens föräldrar så ängsliga?
Jag fattar inte. Har 70-talisterna växt upp med tukt och förmaning. Eller är det så att de inte gjort det och måste därför tukta och skydda sina barn så att de aldrig ska få ha kul med (eventuella) konsekvenser. Bättre säker och tråkig.
När älsklingen och jag promenerade nyligen fick jag syn på en liten kille som klättrade i ett träd och befann sig säkert en och en halv till två meter upp. Han hade hjälm såklart.
På avstånd såg jag en kvinna och sa till älsklingen med myndig röst: Nu kommer du genast ner, det är farligt fattar du väl.
Hon skrattade.
Men, bara sekunderna senare kommer nästan exakt orden jag yttrat från kvinnan.
Jösses, säger jag bara.
Själv undrar jag om inte detta klemande kommer att resultera i, om det inte redan inträffat, ett bakslag när dessa ungar ska frigöra sig och ”göra som de själva vill”.
Kanske är det därför alla extremsporter växer i popolaritet..
Ja, man kan bara spekulera.
Själv hoppas jag bara på att sonen också piercar sig, åker på festival och får klart musikvideon till Stoodes och den japanska versionen av jag döda Kennedy.
Han hade dessutom veckan innan tatuerat sig, motiven hade han gjort själv i Illustrator.
Gissa om jag var stolt?
Jo, det är andra parametrar för vad som gör dagens föräldrar stolta, än de som gällde min egen uppväxt.
Men…
När jag ser på alla överbeskyddande småbarnsföräldrar av idag tänker jag: Men för fan, håll käft. Låt ungarna leka.
Det är alla tänkbara skydd. Hjälmar och ”säkra” lekplatser. Ofarliga och giftfria miljöer och leksaker. I bilen är de mer säkrade än formel-1 förare. Och gud nåde den som törs åka cykel utanför cykelbanan….och utan hjälm. Nä, det finns inte.
När jag växte upp klättrade vi i träd och ibland trillade vi ner. Det blev lite blåmärken och nån gång tappade man luften.
Vi lekte i baksätet på bilen. Cyklade på vägen utan hjälm.
Vi hade slangbellor, ärtrör och ärtpistoler som vi såklart sköt på varandra med. Ibland fick man en svidande träff på kinden, men det hörde till.
Vi lekte och klättrade bland stenar och annan bråte. Klättrade på garagetak och stuprännor.
Ja det där sista fick man såklart bannor för, men resten?
Inte kom det hysteriska mammor rusande för att man cyklade på vägen utan hjälm.
Ok, befann man sig i toppen på en björk, fem - sex meter upp i luften kanske de tyckte vi kunde hålla till lägre ned.
Varför är dagens föräldrar så ängsliga?
Jag fattar inte. Har 70-talisterna växt upp med tukt och förmaning. Eller är det så att de inte gjort det och måste därför tukta och skydda sina barn så att de aldrig ska få ha kul med (eventuella) konsekvenser. Bättre säker och tråkig.
När älsklingen och jag promenerade nyligen fick jag syn på en liten kille som klättrade i ett träd och befann sig säkert en och en halv till två meter upp. Han hade hjälm såklart.
På avstånd såg jag en kvinna och sa till älsklingen med myndig röst: Nu kommer du genast ner, det är farligt fattar du väl.
Hon skrattade.
Men, bara sekunderna senare kommer nästan exakt orden jag yttrat från kvinnan.
Jösses, säger jag bara.
Själv undrar jag om inte detta klemande kommer att resultera i, om det inte redan inträffat, ett bakslag när dessa ungar ska frigöra sig och ”göra som de själva vill”.
Kanske är det därför alla extremsporter växer i popolaritet..
Ja, man kan bara spekulera.
Själv hoppas jag bara på att sonen också piercar sig, åker på festival och får klart musikvideon till Stoodes och den japanska versionen av jag döda Kennedy.
Inte svårt att skita när röven är full!
EvaEmma Andersson avrättar Ebba Von Sydow med brutal finess i sin krönika.
”Ebba har faktiskt skrivit en bok, men valde inte helt oväntat fel titel.
Med tanke på innehållet borde den inte heta "Ebbas stil" utan "Typisk adelsunge förmanar och hunsar folket och förklarar vilken vidrig människa man är om man har en handväska vars prislapp inte är fyrsiffrig".
Charmigt leende prackar hon sitt förakt inför att se arbetarklass ut på alla tjejer som tror att det är mode och inte deras plats i samhället hon lär dem, och jag önskar att flera hade tillräckligt mycket attitydproblem för att kunna opponera sig mot den typen av översitteri.
Jag behöver ingen översittare.”
Klarsynt och välriktat. För om borgarpacket inte kan trycka ned folket med det ena så kan man ta till det andra.
Ebba visar med all tydlighet att man inte ska veta sin plats.. och säger hon hoppa ska du fråga hur högt. Trist att inte fler genomskådar hennes överklassfasoner. Å andra sidan verkar det vara så att man inget hellre önskar än att vara en del av Stureplansmaffian till vilket pris som helst. De som likt kungligheter består av ett gäng inavlade, ryggdunkande onanister vilka tror att världen roterar runt dem. Och visst det kan vara svårt att se världen när man har huvet upp i röven på varandra.
Eller för att citera en passamde låt:
”Se på dom rika, se på dom lyckliga, se dom som har allt. Bilar och pengar, villor och båtar överklass är ju ballt. För pappa är VD och överbetald och mamma kommer från en fin släkt, men vad hjälper det när dom finner sin son med skallen spräckt.... Smack, smack, smack, borgarpack.!”
”Ebba har faktiskt skrivit en bok, men valde inte helt oväntat fel titel.
Med tanke på innehållet borde den inte heta "Ebbas stil" utan "Typisk adelsunge förmanar och hunsar folket och förklarar vilken vidrig människa man är om man har en handväska vars prislapp inte är fyrsiffrig".
Charmigt leende prackar hon sitt förakt inför att se arbetarklass ut på alla tjejer som tror att det är mode och inte deras plats i samhället hon lär dem, och jag önskar att flera hade tillräckligt mycket attitydproblem för att kunna opponera sig mot den typen av översitteri.
Jag behöver ingen översittare.”
Klarsynt och välriktat. För om borgarpacket inte kan trycka ned folket med det ena så kan man ta till det andra.
Ebba visar med all tydlighet att man inte ska veta sin plats.. och säger hon hoppa ska du fråga hur högt. Trist att inte fler genomskådar hennes överklassfasoner. Å andra sidan verkar det vara så att man inget hellre önskar än att vara en del av Stureplansmaffian till vilket pris som helst. De som likt kungligheter består av ett gäng inavlade, ryggdunkande onanister vilka tror att världen roterar runt dem. Och visst det kan vara svårt att se världen när man har huvet upp i röven på varandra.
Eller för att citera en passamde låt:
”Se på dom rika, se på dom lyckliga, se dom som har allt. Bilar och pengar, villor och båtar överklass är ju ballt. För pappa är VD och överbetald och mamma kommer från en fin släkt, men vad hjälper det när dom finner sin son med skallen spräckt.... Smack, smack, smack, borgarpack.!”
Poesi
Hittade en liten text som jag hade gjort när vi höll på med engelskan. Jag har för mig att det skulle vara typ en rytmisk dikt med titeln My Favourite Words. So here we go...
The Wildhearts, Clash, Slade, Sweet
Janis Joplin, Dusty Springfield, Jimi Hendrix
Stooges, Doors, Slayer, Paul Collins Beat
Sex Pistols, Buddy Holly, Pointed Sticks
Walker Brothers, The Bishops, Darkness, Redd Kross
Kiss, Ramones, Hollywood Brats
Temptations, Supremes, Rancid, The Boss
Exodus, Anthrax, Satan’s rats
Rialto, Mott the Hoople, Bowie, T-Rex
Thin Lizzy, Deep Purple, Hanoi Rocks
White Stripes, Sonics, MC5, X-Ray Spex
Dropkick Murphy’s, Dictators, Revolting Cocks
Al Green, Deicide, Mayhem, The Gits
Shangri-Las, Ryan Adams, The Heartbreakers
Gram Parsons, The Faces, Billy Bragg, The Sniveling Shits
Guns and Roses, Nick Drake, Troublemakers
The Wildhearts, Clash, Slade, Sweet
Janis Joplin, Dusty Springfield, Jimi Hendrix
Stooges, Doors, Slayer, Paul Collins Beat
Sex Pistols, Buddy Holly, Pointed Sticks
Walker Brothers, The Bishops, Darkness, Redd Kross
Kiss, Ramones, Hollywood Brats
Temptations, Supremes, Rancid, The Boss
Exodus, Anthrax, Satan’s rats
Rialto, Mott the Hoople, Bowie, T-Rex
Thin Lizzy, Deep Purple, Hanoi Rocks
White Stripes, Sonics, MC5, X-Ray Spex
Dropkick Murphy’s, Dictators, Revolting Cocks
Al Green, Deicide, Mayhem, The Gits
Shangri-Las, Ryan Adams, The Heartbreakers
Gram Parsons, The Faces, Billy Bragg, The Sniveling Shits
Guns and Roses, Nick Drake, Troublemakers
Docent Död
En av de största fildelarna är någon som kallar sig ”Knaverlisa”. Men det som skiljer denna person från andra fildelare är att bland alla nyare cd (med Petter... fildelarhumor) hittar man vinylrippar med svensk 60-talspop, progg, punk och hårdrock som Neon Rose och November.
De senaste veckorna har man kunnat hitta exempelvis Pink Champagne, danska Röde Mor, Fabulous Four, Elenor Bodel och Docent Död.
Docenternas första MP, vilket betyder Medium Play, fanns bara i en begränsad upplaga och tilldelningen till Hagfors Mega Store var begränsad. Det vill säga jag fick inte MPn utan fick snällt vänta på debut LPn.
Kontentan är att jag tills för en dryg vecka sedan inte hade hört denna fantastiska skiva.
För det är en otroligt fräck liten pop-platta! 6 svängiga spår, varav ”hiten” Solglasögon finns med.
Men det är originalversionen av Bensin i Blodet och Chick-e-chack som jag gläds åt och finfina Hjärta av guld. En småstruttig skainspirerad låt som Zebo sjunger. Något han även gör på Japan eller Kina. Överhuvudtaget är det just detta att Docent Död hade tre sångare, Larry, Zebo och Joppe som gör bandet unikt. Visst det är likadant idag fast nu med Idde som tredje röst. Men musikaliskt är det högoktaniga modsinspirerade popbandet borta och har istället ersatts av ett mer vuxet popband. Inte oävet, men inte riktigt samma sak.
Nä, jag saknar faktiskt gamla Docent Död!
Och ska sanningen fram saknar jag många av de svenska mods och popbanden från den perioden (sent 70-tal – tidigt 80-tal). Enkla melodier, punkens energi och spelglädje.
Finns motsvarigheten idag?
Jag vet inte.
Kan inte någon tipsa mig om band som fyller ovanstående kriterier.
Om inte annat kan väl Docent Död lagom till 30 års jubileet nästa år (jo jag räknar från Aktsiespararnas Årsmöte) återförenas med de gamla medlemmarna som Mats Olofsson, Zebo, Mats Bäcker, Mats Möller, Claes Rosenberg och Bie. Och kvällen till ära kan T-Shirts och Dave and the misstakes agera som återuppstånda förband.
Sen delar Docenterna in showen på samma sätt som Motorhead gjorde när de firade .. varje epok avhandlas och allt avslutas såklart med Solglasögon.
Vad säger du Joppe?
De senaste veckorna har man kunnat hitta exempelvis Pink Champagne, danska Röde Mor, Fabulous Four, Elenor Bodel och Docent Död.
Docenternas första MP, vilket betyder Medium Play, fanns bara i en begränsad upplaga och tilldelningen till Hagfors Mega Store var begränsad. Det vill säga jag fick inte MPn utan fick snällt vänta på debut LPn.
Kontentan är att jag tills för en dryg vecka sedan inte hade hört denna fantastiska skiva.
För det är en otroligt fräck liten pop-platta! 6 svängiga spår, varav ”hiten” Solglasögon finns med.
Men det är originalversionen av Bensin i Blodet och Chick-e-chack som jag gläds åt och finfina Hjärta av guld. En småstruttig skainspirerad låt som Zebo sjunger. Något han även gör på Japan eller Kina. Överhuvudtaget är det just detta att Docent Död hade tre sångare, Larry, Zebo och Joppe som gör bandet unikt. Visst det är likadant idag fast nu med Idde som tredje röst. Men musikaliskt är det högoktaniga modsinspirerade popbandet borta och har istället ersatts av ett mer vuxet popband. Inte oävet, men inte riktigt samma sak.
Nä, jag saknar faktiskt gamla Docent Död!
Och ska sanningen fram saknar jag många av de svenska mods och popbanden från den perioden (sent 70-tal – tidigt 80-tal). Enkla melodier, punkens energi och spelglädje.
Finns motsvarigheten idag?
Jag vet inte.
Kan inte någon tipsa mig om band som fyller ovanstående kriterier.
Om inte annat kan väl Docent Död lagom till 30 års jubileet nästa år (jo jag räknar från Aktsiespararnas Årsmöte) återförenas med de gamla medlemmarna som Mats Olofsson, Zebo, Mats Bäcker, Mats Möller, Claes Rosenberg och Bie. Och kvällen till ära kan T-Shirts och Dave and the misstakes agera som återuppstånda förband.
Sen delar Docenterna in showen på samma sätt som Motorhead gjorde när de firade .. varje epok avhandlas och allt avslutas såklart med Solglasögon.
Vad säger du Joppe?