Den musikaliska ängsligheten
Alla som läser denna blogg vet vad jag talar om. De flesta män, ja för det är oftast män, har någon gång drabbats av just musikalisk ängslighet. De som drabbas värst är i synnerhet musikskribenter, som i sin iver att vara så inne och så rätt ständigt vänder kappan efter vinden. Ena dagen är rocken död, nästa dag är det bara skitig rock från Detroit som gäller. Eller så fnyser man åt popens enkelhet hyllar det pretantiösa för att senare vurma för den senaste treackords-indiepopen med Beatles-harmonier.
En gång i tiden var jag själv den typen som ville stoltsera med det nya. Men, punken var år noll. Jag lyssnade på glam och hårdrock som tioåring. Och när 1977 deklarerade No Elivs, Beatles or Rolling Stones, ställde jag bort mina Sweet, Kiss, Black Sabbath och Thin Lizzy-plattor. Å andra sidan så fick punken, främst genom Ramones, mig att blicka bakåt. New York-bröderna gjorde eminenta covers på 60-talslåtar och plötsligt satt jag där med Phil Spector produktioner och engelska Beat-plattor. Av bara farten hade jag även fått med amerikansk garagerock och även den svenska popvågen med Tages, Shanes, Mascots och Namelosers.
När sedan punken förvandlades till postpunk gick jag tillbaka till mina rötter i glam- och hårdrocken för det som saknades var ?rock?. Punken var trots allt punkrock. Postpunken var allt utom rock. Och var fanns gitarrerna? En massa flangerboxar och reverbljud på stärkarna. Nä, jag ville ha en Gibson pluggad i en Marshall. Enkelt, inget lullull. Så där plötsligt var skivsamlingen intakt igen. Nu fanns en bredd från mina Buddy Holly och Eddie Cochran-skivor via sextiotalet med Velvet och Doors, till glam, hårdrock och punk för att landa i thrash, amerikansk hardcore, Billy Bragg och Big Country.
Och det var där i mitten på 80-talet jag slutade vara ängslig för min skivsamling. Jag hade blivit vuxen. Jag omfamnade all musik som jag tyckte var bra, jag struntade blankt i genrer. Naturligtvis har jag ofta fått försvara min musiksmak. Hur kan man lyssna på CMT-country, totalt utslätatd och inte den minsta gnutta äkthet. Va, gillar du tysk powermetal, du måste skämta?!?! Men trallpunk är ju ingen riktig punk och menar du att Green Day är bra? Atmostfärisk black metal, men äkta black metal är rå och satanisk utan några jävla skogar fyllda med tomtar och troll-skit!
Känns det inte lite fånigt? Jag är vuxen, jag är till och med medelålders och skiter fullkomligt ifall någon ger mig kred inför vilken musik jag avnjuter. Jag slipper ängslas för att jag missade Artic Monkeys när de dök upp men kan fortfarande njuta av musiken. Det finns alltid någon snubbe som är den som ska springa först och berätta att här kommer Jesus. Och att detta är den riktiga skiten! Visst, det är fint. Jag har också sett den äkta skiten både en och två gånger. Så spänn av lite! Njut av musiken, av diversiteten av att du har två (hyfsat) friska öron som kan få dig att njuta. Sluta tävla om vem som är mest äkta, ta det istället lungt och ängslas inte så förbannat. Även om du är musikskribent.
En gång i tiden var jag själv den typen som ville stoltsera med det nya. Men, punken var år noll. Jag lyssnade på glam och hårdrock som tioåring. Och när 1977 deklarerade No Elivs, Beatles or Rolling Stones, ställde jag bort mina Sweet, Kiss, Black Sabbath och Thin Lizzy-plattor. Å andra sidan så fick punken, främst genom Ramones, mig att blicka bakåt. New York-bröderna gjorde eminenta covers på 60-talslåtar och plötsligt satt jag där med Phil Spector produktioner och engelska Beat-plattor. Av bara farten hade jag även fått med amerikansk garagerock och även den svenska popvågen med Tages, Shanes, Mascots och Namelosers.
När sedan punken förvandlades till postpunk gick jag tillbaka till mina rötter i glam- och hårdrocken för det som saknades var ?rock?. Punken var trots allt punkrock. Postpunken var allt utom rock. Och var fanns gitarrerna? En massa flangerboxar och reverbljud på stärkarna. Nä, jag ville ha en Gibson pluggad i en Marshall. Enkelt, inget lullull. Så där plötsligt var skivsamlingen intakt igen. Nu fanns en bredd från mina Buddy Holly och Eddie Cochran-skivor via sextiotalet med Velvet och Doors, till glam, hårdrock och punk för att landa i thrash, amerikansk hardcore, Billy Bragg och Big Country.
Och det var där i mitten på 80-talet jag slutade vara ängslig för min skivsamling. Jag hade blivit vuxen. Jag omfamnade all musik som jag tyckte var bra, jag struntade blankt i genrer. Naturligtvis har jag ofta fått försvara min musiksmak. Hur kan man lyssna på CMT-country, totalt utslätatd och inte den minsta gnutta äkthet. Va, gillar du tysk powermetal, du måste skämta?!?! Men trallpunk är ju ingen riktig punk och menar du att Green Day är bra? Atmostfärisk black metal, men äkta black metal är rå och satanisk utan några jävla skogar fyllda med tomtar och troll-skit!
Känns det inte lite fånigt? Jag är vuxen, jag är till och med medelålders och skiter fullkomligt ifall någon ger mig kred inför vilken musik jag avnjuter. Jag slipper ängslas för att jag missade Artic Monkeys när de dök upp men kan fortfarande njuta av musiken. Det finns alltid någon snubbe som är den som ska springa först och berätta att här kommer Jesus. Och att detta är den riktiga skiten! Visst, det är fint. Jag har också sett den äkta skiten både en och två gånger. Så spänn av lite! Njut av musiken, av diversiteten av att du har två (hyfsat) friska öron som kan få dig att njuta. Sluta tävla om vem som är mest äkta, ta det istället lungt och ängslas inte så förbannat. Även om du är musikskribent.
Resan har börjat
Resan och flytten mot norr har nu verkligen börjat. Jag som aldrig kunde tänka mig att flytta norr om Ekshärad är nu på väg till Hälsingland. Sakta men säkert avvecklas livet här I Hagfors. Denna vecka gör jag mina sista svettiga timmar på städjobbet. Tänk att jag varit städare i nästan 20 år, det är inte klokt hur snabbt tiden gått.
För närvarande håller jag på att sålla och rensa ut all bråte som man samlar på sig när man bott på samma plats i 20 år. Det var i maj 1987 som jag och sonens mor flyttade upp till Hagfors efter att hon arbetsmobbats på grund av vårt förhållande. Kvinnor är fan elakare än män ibland. 1989 föddes sonen och efter 1996 var det bara han och jag som bodde i lägenheten. I juni 2005 flyttade han ut och i december samma år flyttade Beth in.
Sedan i höstas har Beth och jag haft dubbelboende med lägenhet här och i Bollnäs. Men nu jäklar ska snart denna epok vara över.
När jag 1984 lämnade Hagfors trodde jag aldrig att jag skulle återvända. Men på grund av de ovan nämnda omständigheterna var det enklast att återvända. Fast jag har ändå aldrig trott att jag skulle stanna kvar. I takt med att mitt liv har förändrats har vänkretsen minskat. Antingen har man flyttat från Hagfors eller så har man bildat familj. Och idag lever jag och de flesta jag umgick med förr vesäntligt skilda liv.
Dock som en fin gest och avslutning på livet i Hagfors har kamrat Micke bjudit in till grillkväll nästa helg. Och samtidigt bjudit in en massa människor som både han och jag inte sett på år och dag. Sånt värmer. Och det känns fint att kunna avrunda allt lite festligt.
Jag känner samma upphetsning inför flytten till Bollnäs som jag gjorde när jag, som 19-åring lämnade hemmet och, flyttade till Trollhättan. Det är som jag vid 42-års ålder får en andra chans. En ny chans att börja om. Att starta ett nytt liv igen. Jag har allt sedan skillsmässan och ensamheten den medförde längtat bort till någon annan plats, en plats där saker och ting ter sig bättre. Jag tror att jag är på väg dit nu.
Och när jag lyssnar på Thomas Andersson Wij låt Hälsingland blir jag övertygad om att allt kommer att bli bra!
För närvarande håller jag på att sålla och rensa ut all bråte som man samlar på sig när man bott på samma plats i 20 år. Det var i maj 1987 som jag och sonens mor flyttade upp till Hagfors efter att hon arbetsmobbats på grund av vårt förhållande. Kvinnor är fan elakare än män ibland. 1989 föddes sonen och efter 1996 var det bara han och jag som bodde i lägenheten. I juni 2005 flyttade han ut och i december samma år flyttade Beth in.
Sedan i höstas har Beth och jag haft dubbelboende med lägenhet här och i Bollnäs. Men nu jäklar ska snart denna epok vara över.
När jag 1984 lämnade Hagfors trodde jag aldrig att jag skulle återvända. Men på grund av de ovan nämnda omständigheterna var det enklast att återvända. Fast jag har ändå aldrig trott att jag skulle stanna kvar. I takt med att mitt liv har förändrats har vänkretsen minskat. Antingen har man flyttat från Hagfors eller så har man bildat familj. Och idag lever jag och de flesta jag umgick med förr vesäntligt skilda liv.
Dock som en fin gest och avslutning på livet i Hagfors har kamrat Micke bjudit in till grillkväll nästa helg. Och samtidigt bjudit in en massa människor som både han och jag inte sett på år och dag. Sånt värmer. Och det känns fint att kunna avrunda allt lite festligt.
Jag känner samma upphetsning inför flytten till Bollnäs som jag gjorde när jag, som 19-åring lämnade hemmet och, flyttade till Trollhättan. Det är som jag vid 42-års ålder får en andra chans. En ny chans att börja om. Att starta ett nytt liv igen. Jag har allt sedan skillsmässan och ensamheten den medförde längtat bort till någon annan plats, en plats där saker och ting ter sig bättre. Jag tror att jag är på väg dit nu.
Och när jag lyssnar på Thomas Andersson Wij låt Hälsingland blir jag övertygad om att allt kommer att bli bra!
Midsommarpop
Här kommer den avslutande samlingen med svenska poppärlor. Något att lyssna till i midsommartider. Själv drar jag ända in i Hälsingland för att fira att vi nu går mot mörkare tider ;o)
Aha - Sovstad.
Ja, innan Norges Aha slog igenom på bred front fanns detta Helsingborgsband där Noisaren (åtminstone en kort tid) Nicklas Östergren huserade. Sovstad lutar mer åt det svängiga Madhouse (gruppen ni minns) hållet, än powerpop. Hur som helst är det en bortglömd pärla som svägre skönt.
Andrew Box & The Shames - Jag vill gå på premiär med Alice Timander.
Ojoj, vilken solig sommarhit. Notera det fina brejket med handklapp. Denna finfina polåt kom samtidigt som en annan underbar sommarhit, som aldrig blev nämligen Rude Kids - När sommaren hittar till stan.
The Boys - Visa mej vägen fram
Detta är i stort sett samma band som senare blev Treat. Här låter de mer Noice/Hansa Band än hårfluffig hårdrock. LPn "Mer än en film" var en totalflopp och visst var det ett bättre drag att satsa på hårdrock än på pop. Hur som helst rymmer plattan några finfina poplåtar däribland Visa mej vägen.
The Crash - Top billing
Billy Maddens "andra" band efter 2760. Skramlig och bra pop i Jams trio-anda. En låt som också Andy rekommenderar.
Heartbreak - Det är inte min stil
Naturligtvis kan jag inte låta bli att kasta in en låt med mina stora popfavoriter från E-tuna. Det är inte min stil är plockad från bandets andra LP - Ung & gjord av glas. Deras kanske bästa och powerpopigaste platta.
Inferno Band - Kom fram igen.
Om Inferno Band vet jag inte ett dugg. Bandet spelar en hårdpopig musik som ligger närmare Hansa Band än Gyllene Tider. Hur som helst en tuff poplåt som tåls att lyssnas på.
Kommisarie Roy - Du och jag.
Thomas Holst är en underskattad låtskrivare hans första soloplatta Epatraktorland är fylld av fantastiksa låtar med finurliga texter en skiva som ligger lika varmt om hjärtat som Jackob Hellmans. Du och jag är en helt oemotståndlig poplåt. Dansbandsmusk tyckte sambon. Nå, lyssna och avgör själv. Minns också att den helt enorma "Vem är den flickan" skulle ha hamnat på Kommisarie Roys outgivna andra LP.
The Mops - Herr Bergström
En av den svenska modspopens bästa låtar brevid "Solglasögon" eller "Fell in love". Synd bara att det blev tre singlar med bandet. Skulle suttit fint med en hel Mops-LP.
Parkas Pop - Jag har fått nog
Borlänges modspopare Parkas Pop minns många från demon som spelades i Ny Våg. Jag msået erkänna att jag vet alldeles för lite om gruppen och önskar mer fakta. Gruppen gjorde starka låtar och det måste rimligen finnas ytterligare inspelat material. Någon som vet mer om Parkas Pop här av er.
Posh Growls - A onedimetional cry for love
Ytterligare ett band som jag vet noll om. Låten är en en fin kärlekslåt i Costello-Jackson-anda. En låt som förtänar att nå många lyssnare.
Schnabel - Fröken ur.
Ett av Deeps favoritnband - INTE. Under namnet Panic figurerade Schnabel på den ökända Medborgarhusspelningen där allt skylldes på Stoodes. Hur som helst efter namnbytet släppte gruppen två singlar och medverkade också på Strandeds PopJob samling. "Fröken ur" är en fin poplåt som kanske inte tilltalar Deep men definitivt min popälskande själ.
Start - She loves me
Nej det är faktikst en platta från 1983 även om det låter som detta sydsvenska gäng skulle ha spelat in skivan under de hektiska popåren på 60-talet. Underbart. Eller hur Andy?
Stilmord - Det spelar ingen roll rock´n´roll
Otroligt klyschig hårdpop med stark dragning åt Snowstorm-hållet. Men jag kan ändå inte låta bli att gilla låten. Refrängen körs hårdare och oftare än vilken schlagerrefräng som helst och sätter sig som dubbelhäftande mattejp i hjänbarken. Och, nä, det spelar ingen rockenroll.
X-it - Svaga pojkar
Kunskaperna om X-it är lika med noll. Men låten "Svaga pojkar" är allt annat än svag. En Gyllene-inspirerad anti-krigslåt med oerhört catchy-refräng. Ytterligare en bortglömd pärla som förtjänar ett bättre öde.
Aha - Sovstad.
Ja, innan Norges Aha slog igenom på bred front fanns detta Helsingborgsband där Noisaren (åtminstone en kort tid) Nicklas Östergren huserade. Sovstad lutar mer åt det svängiga Madhouse (gruppen ni minns) hållet, än powerpop. Hur som helst är det en bortglömd pärla som svägre skönt.
Andrew Box & The Shames - Jag vill gå på premiär med Alice Timander.
Ojoj, vilken solig sommarhit. Notera det fina brejket med handklapp. Denna finfina polåt kom samtidigt som en annan underbar sommarhit, som aldrig blev nämligen Rude Kids - När sommaren hittar till stan.
The Boys - Visa mej vägen fram
Detta är i stort sett samma band som senare blev Treat. Här låter de mer Noice/Hansa Band än hårfluffig hårdrock. LPn "Mer än en film" var en totalflopp och visst var det ett bättre drag att satsa på hårdrock än på pop. Hur som helst rymmer plattan några finfina poplåtar däribland Visa mej vägen.
The Crash - Top billing
Billy Maddens "andra" band efter 2760. Skramlig och bra pop i Jams trio-anda. En låt som också Andy rekommenderar.
Heartbreak - Det är inte min stil
Naturligtvis kan jag inte låta bli att kasta in en låt med mina stora popfavoriter från E-tuna. Det är inte min stil är plockad från bandets andra LP - Ung & gjord av glas. Deras kanske bästa och powerpopigaste platta.
Inferno Band - Kom fram igen.
Om Inferno Band vet jag inte ett dugg. Bandet spelar en hårdpopig musik som ligger närmare Hansa Band än Gyllene Tider. Hur som helst en tuff poplåt som tåls att lyssnas på.
Kommisarie Roy - Du och jag.
Thomas Holst är en underskattad låtskrivare hans första soloplatta Epatraktorland är fylld av fantastiksa låtar med finurliga texter en skiva som ligger lika varmt om hjärtat som Jackob Hellmans. Du och jag är en helt oemotståndlig poplåt. Dansbandsmusk tyckte sambon. Nå, lyssna och avgör själv. Minns också att den helt enorma "Vem är den flickan" skulle ha hamnat på Kommisarie Roys outgivna andra LP.
The Mops - Herr Bergström
En av den svenska modspopens bästa låtar brevid "Solglasögon" eller "Fell in love". Synd bara att det blev tre singlar med bandet. Skulle suttit fint med en hel Mops-LP.
Parkas Pop - Jag har fått nog
Borlänges modspopare Parkas Pop minns många från demon som spelades i Ny Våg. Jag msået erkänna att jag vet alldeles för lite om gruppen och önskar mer fakta. Gruppen gjorde starka låtar och det måste rimligen finnas ytterligare inspelat material. Någon som vet mer om Parkas Pop här av er.
Posh Growls - A onedimetional cry for love
Ytterligare ett band som jag vet noll om. Låten är en en fin kärlekslåt i Costello-Jackson-anda. En låt som förtänar att nå många lyssnare.
Schnabel - Fröken ur.
Ett av Deeps favoritnband - INTE. Under namnet Panic figurerade Schnabel på den ökända Medborgarhusspelningen där allt skylldes på Stoodes. Hur som helst efter namnbytet släppte gruppen två singlar och medverkade också på Strandeds PopJob samling. "Fröken ur" är en fin poplåt som kanske inte tilltalar Deep men definitivt min popälskande själ.
Start - She loves me
Nej det är faktikst en platta från 1983 även om det låter som detta sydsvenska gäng skulle ha spelat in skivan under de hektiska popåren på 60-talet. Underbart. Eller hur Andy?
Stilmord - Det spelar ingen roll rock´n´roll
Otroligt klyschig hårdpop med stark dragning åt Snowstorm-hållet. Men jag kan ändå inte låta bli att gilla låten. Refrängen körs hårdare och oftare än vilken schlagerrefräng som helst och sätter sig som dubbelhäftande mattejp i hjänbarken. Och, nä, det spelar ingen rockenroll.
X-it - Svaga pojkar
Kunskaperna om X-it är lika med noll. Men låten "Svaga pojkar" är allt annat än svag. En Gyllene-inspirerad anti-krigslåt med oerhört catchy-refräng. Ytterligare en bortglömd pärla som förtjänar ett bättre öde.
Högern skyller på arbetarna
Svenskt näringsliv (SAF) attackerar arbetarna och skyller räntehöjningen på att LOs medlemmar varit giriga i årets avtalsrörelse.
Några kommentarer på Urban Bäckströms utspel:
"Visst är det märkligt att bara LO-arbetarna är så ansvarslösa. Direktörer och styrelsemedlemmar i våra stora företag visar ju hur det skall gå till om man verkligen vill ta ansvaras för landet. Eller hur Urban?"
"Om Urban Bäckströms kollegor någon gång kunde visa minsta lilla återhålsamhet och nöja sig med förslagsvis 500 kr mer i månaden borde det påverka den totala summan lönehöjningar som Bäckström ondgör sig över. Om LOs medlemmar vore lika giriga som Bäckström och hans kollegor skulle räntan behöva höjas med 3 siffriga procenttal. Med Bäckströms människosyn är slaveriet inte långt borta."
"Bäckström borde sätta på sig sjömanskostymen igen. Han är inte vuxen!"
"Fy fan för den nya adeln!
Ha mage att anklaga de lågbetalda medborgarna för höga löner... det tar bara priset.
Och där sitter det kräket med en lön som vi arbetare bara kan drömma om."
"Det blåser storm från högern när Urban uttalar sig. Han vill, förmodligen, tillbaka till den tid då en arbetare inte var värd mer en hästkraft. Potatis å brännvin kanske skulle passa som lön för en arbetare, om Urban skulle bli riktigt nöjd. Men för företagsledare finns inga gränser, dom ska bada i champagne!!! Och strejkrätten vill han givet ta bort - det passar sig inte att trilskas med företagsledningen. Dom kan ju rent av sätta gåslevern i halsen av upphetsning..."
"Hade den klanten fått bestämma hade vi alla jobbat för lite ris i nåt slavläger."
Det var då vi kom - 1000 punks
Det är 29 år sedan den "stora" punksommaren. Det vill säga vad man egentligen kan kalla startskottet på den svenska punken. Naturligtvis fanns det punkare redan 1977, men just våren, sommaren och hösten -78, slog punken igenom på bred front.
Framförallt i Stockholm och Göteborg.
Ett av de viktiga tillfällena ser du nedan. Denna gala skulle senare under sommaren följas av Långholmsspelningen, med Skabb, Ebba Grön och Reeperbahn, som bandades och senare sändes i Sveriges Radio.
Som en parantes kan nämnas att även Anti-auktoritär galan finns inspelad. Tyvärr inte i min ägo.
Från att ha varit en handfull punkare i Stockholm och ett fåtal band som Mob, The Pain, The Shame, The Tanks, Madhouse och Four Mandarines. Dök de upp överallt - punkarna. Nästan alla startade ett band vare sig de kunde spela eller inte. Nej, musikaliteteten var sekundär, viljan, lusten och gör-det-själv-andan var det primära.
Ebba Grön, Cathy & The Heat, Rabies, Belsen Boys, Skabb, Ur-funktion, Bed Bugs, Baiters, Black Nails, Warszawa, Urrk och Stoodes var några som framförde sin attack mot det allt för utslätade och politiskt korrekta folkhemmet.
Från att ha varit ett gäng som hängde vid Casanova och Blitz Records vällde nu 14-åriga punkare in i kommersialismens högborg - Gallerian. Där häcklade de Svenssons, drack öl och jagades ut av både vakter och snuten. Kort sagt var de en böld i röven på den försoffade samhällskroppen. Och liksom den böld punkarna var, väntade samhället tålmodigt på att de snart skulle försvinna. I pressen dödsförklarades punken redan i början av -78 när Sex Pistols upplöstes.
Men punkarna vägrade försvinna istället blev de fler och fler.
Ovanstående klipp är hämtat från Röster i Radio & TV i samband att SVT skulle visa Stig Larssons punkfilm. Filmen förde ut punken i hela landet. Och inom kort skulle många svenska punkband debutera på skiva. Framtiden tillhörde punken.
Klippet och flyern har snälle Andy mailat över tillsammans med ytterligare punkklipp och flyers. Håller på att skriva av texterna och hoppas att kunna lägga ut detta inom en vecka eller två tillsammans med andra nostalgiska punkklipp på Punktjafs.
Och trots att det är 29 år sedan punksommaren har varken punkarna eller musiken försvunnit. Det proggiga landet lagom har nu förvandlats till kapitalismens och USAs lydiga lilla pudel. Ett land som är lika tråkigt som det DDR-Sverige som punkarna protesterade emot i slutet av -70-talet. Där valfriheten och mångfalden istället blivit total enfald. Ett land där du kan välja på en uppsjö olika mobiloperatörer, vilken hamburgerkedja du vill fettchockas av eller vem som ska förvalta alternativt spela bort dina pensionspengar på börsen. Men samtidigt ett land där det inte längre finns några fritidsgårdar, social trygghet eller solidaritet.
Förutsättningarna för punkens protest finns i mycket högre grad idag än 1977. Därför hoppas jag på att de 40 plussare som en gång tillhörde punksommaren 1978 - tusen punks inte bara sitter där lojt och accepterar ett samhälle som deras tonårsjag skulle hatat och attackerat med frenesi.
"När kapitalismen växt sig stark och nazisterna börjar vinna mark och det fanns en snut i varje knut och du inte längre stod ut - det var då vi kom 1000 punks!"
Framförallt i Stockholm och Göteborg.
Ett av de viktiga tillfällena ser du nedan. Denna gala skulle senare under sommaren följas av Långholmsspelningen, med Skabb, Ebba Grön och Reeperbahn, som bandades och senare sändes i Sveriges Radio.
Som en parantes kan nämnas att även Anti-auktoritär galan finns inspelad. Tyvärr inte i min ägo.
Från att ha varit en handfull punkare i Stockholm och ett fåtal band som Mob, The Pain, The Shame, The Tanks, Madhouse och Four Mandarines. Dök de upp överallt - punkarna. Nästan alla startade ett band vare sig de kunde spela eller inte. Nej, musikaliteteten var sekundär, viljan, lusten och gör-det-själv-andan var det primära.
Ebba Grön, Cathy & The Heat, Rabies, Belsen Boys, Skabb, Ur-funktion, Bed Bugs, Baiters, Black Nails, Warszawa, Urrk och Stoodes var några som framförde sin attack mot det allt för utslätade och politiskt korrekta folkhemmet.
Från att ha varit ett gäng som hängde vid Casanova och Blitz Records vällde nu 14-åriga punkare in i kommersialismens högborg - Gallerian. Där häcklade de Svenssons, drack öl och jagades ut av både vakter och snuten. Kort sagt var de en böld i röven på den försoffade samhällskroppen. Och liksom den böld punkarna var, väntade samhället tålmodigt på att de snart skulle försvinna. I pressen dödsförklarades punken redan i början av -78 när Sex Pistols upplöstes.
Men punkarna vägrade försvinna istället blev de fler och fler.
Ovanstående klipp är hämtat från Röster i Radio & TV i samband att SVT skulle visa Stig Larssons punkfilm. Filmen förde ut punken i hela landet. Och inom kort skulle många svenska punkband debutera på skiva. Framtiden tillhörde punken.
Klippet och flyern har snälle Andy mailat över tillsammans med ytterligare punkklipp och flyers. Håller på att skriva av texterna och hoppas att kunna lägga ut detta inom en vecka eller två tillsammans med andra nostalgiska punkklipp på Punktjafs.
Och trots att det är 29 år sedan punksommaren har varken punkarna eller musiken försvunnit. Det proggiga landet lagom har nu förvandlats till kapitalismens och USAs lydiga lilla pudel. Ett land som är lika tråkigt som det DDR-Sverige som punkarna protesterade emot i slutet av -70-talet. Där valfriheten och mångfalden istället blivit total enfald. Ett land där du kan välja på en uppsjö olika mobiloperatörer, vilken hamburgerkedja du vill fettchockas av eller vem som ska förvalta alternativt spela bort dina pensionspengar på börsen. Men samtidigt ett land där det inte längre finns några fritidsgårdar, social trygghet eller solidaritet.
Förutsättningarna för punkens protest finns i mycket högre grad idag än 1977. Därför hoppas jag på att de 40 plussare som en gång tillhörde punksommaren 1978 - tusen punks inte bara sitter där lojt och accepterar ett samhälle som deras tonårsjag skulle hatat och attackerat med frenesi.
"När kapitalismen växt sig stark och nazisterna börjar vinna mark och det fanns en snut i varje knut och du inte längre stod ut - det var då vi kom 1000 punks!"
Slutförvaring - jo, tjena!
I helgen lyfte man upp en Plymouth Belvedere modell 1957. Bilen hade legat "förseglad" i en tidskapsel och förväntades vara lika fin som dagen då den sänktes ner. Bilen var också en sybol för den amerikansk industrins överlägsna kvalité.
När ekipaget lyftes upp visade sig att den "förslutna" och troligtvis täta och mycket säkra, tidskapseln hade läckt. Den en gång guldlackade Plymouthen hade nu förvandlats en rosthög.
Sätt detta i lite perspektiv. Världens bästa, åtminstone enligt sig själva, land. Lyckas inte bevara en bil i 50 år utan att skiten läcker och rostar bort. Hur, jag säger det igen, hur, ska man förvara kärnbränsle i tiotusen år utan att det läcker sprids till grundvattnet och förgiftar omgivningen?
Jag tycker att man ska ta den misslyckade "tidskapseln" som en lärdom att man inte klarar av att slutförvara utbränt kärnbränsle i 10 000 år. Kom inte med några dumma undanflykter som att tekniken gått framåt på 50 år eller att de hade "otur" med "tidskapseln". Denna lilla fadäs är en påminnelse om att vi människor ska sluta tro att vi är störst, bäst vackrast och klarar av vad som helst.
Att satsa på kärnkraft för att det är säkert är som att tro att moderaterna skulle vara ett arbetarparti. Ekvationen är omöjligt. Vem har hört om läckande solceller, härdsmälta i ett vindkraftverk. För att inte tala om allt radioaktivt avfall som bildas från vattenkraften.
Hellre aktiv i dag än radioaktiv i morgon - Dag Vag.
När ekipaget lyftes upp visade sig att den "förslutna" och troligtvis täta och mycket säkra, tidskapseln hade läckt. Den en gång guldlackade Plymouthen hade nu förvandlats en rosthög.
Sätt detta i lite perspektiv. Världens bästa, åtminstone enligt sig själva, land. Lyckas inte bevara en bil i 50 år utan att skiten läcker och rostar bort. Hur, jag säger det igen, hur, ska man förvara kärnbränsle i tiotusen år utan att det läcker sprids till grundvattnet och förgiftar omgivningen?
Jag tycker att man ska ta den misslyckade "tidskapseln" som en lärdom att man inte klarar av att slutförvara utbränt kärnbränsle i 10 000 år. Kom inte med några dumma undanflykter som att tekniken gått framåt på 50 år eller att de hade "otur" med "tidskapseln". Denna lilla fadäs är en påminnelse om att vi människor ska sluta tro att vi är störst, bäst vackrast och klarar av vad som helst.
Att satsa på kärnkraft för att det är säkert är som att tro att moderaterna skulle vara ett arbetarparti. Ekvationen är omöjligt. Vem har hört om läckande solceller, härdsmälta i ett vindkraftverk. För att inte tala om allt radioaktivt avfall som bildas från vattenkraften.
Hellre aktiv i dag än radioaktiv i morgon - Dag Vag.
Pirater bättre förr?
Och som alla vet stoppades inte videostölderna. Därför dog både film och videoproduktionen i slutet av 80-talet och ersattes med kasperteater vilket var omöjligt för piraterna att kopiera.
Fan vill ha mer och helvetet blir aldrig fullt!
Inkomstskillnaderna mellan makteliten och löntagarna ökar och har aldrig varit större sedan LO började mäta 1950. Läs mer på DN - HÄR!
Vad var det jag sa?
Läs Carl Hamiltons krönika - KLICKA HÄR!
Det är inte svårt att fortfarande höra orden från 90-talet: "Vi har levt över våra tillgångar".
Vilka vi?
Jag tänker fan inte bära hundhuvudet för att kapitalsitpatrasket bevisar återigen vilka ärkesvin de är.
Jag är stolt arbetarklass!
Jävlar va gôtt med skadeglädje
Jag vet att det är lägre än Glocalnet. Men jag kan inte hjälpa det. Jag blir verkligen skadeglad när Paris Hilton mår piss av sitt fängelsestraff. Det som gläder mig är att inte ens svinrika och bortskämda snorungar kommer undan rättvisan. Typ som att blixten skulle slå ned i huvudet på George Bush.
Men ändock, det är lågt av mig att vara skadeglad över detta faktum. Jag vet att jag borde stå över en så billig känsla. Men solen skiner, jag har slutat plugget och Paris Hilton mår piss. Hurra!
Med andra ord blir summan ändå att jag myser lite extra av att jag i just nu känner mig som en helt vanlig Svenne.
Fast snart gör jag kanske en pudel....
Men ändock, det är lågt av mig att vara skadeglad över detta faktum. Jag vet att jag borde stå över en så billig känsla. Men solen skiner, jag har slutat plugget och Paris Hilton mår piss. Hurra!
Med andra ord blir summan ändå att jag myser lite extra av att jag i just nu känner mig som en helt vanlig Svenne.
Fast snart gör jag kanske en pudel....
6:e juni
Ingen låt passar väl bättre idag än Traste Lindéns Kvintett - Svenska flaggans dag.
Heja Hälsingland!
Heja Hälsingland!
Ny musik bättre förr
Nja, kanske inte alltid. Men tidningen Ny musik är otroligt skön att läsa så här 35 år efteråt.
Jag fick en komplett samling av Staffan Hassling (Slobobans) som skänkte bort hela sin fanzinesamling till Punktjafs. Detta var en av de finaste presenter jag fått. Jag återkommer ständigt till Ny Musik. Bläddrar och läser om band som Cckney Rebel, Slade, Deep Purple, Mott The Hoople mfl.. Ett av numren har hela mittuppskaget prytt av New York Dolls det är hur coolt som helst!
Men man kan också läsa om Beatles återförening (se oven) om Ringos soloprojekt, om Jobriath, en skivbolagsprodukt påstås det, men detta bestrider jag. Jobriaths plattor är smått suveräna och bör definitivt innehas av alla som gillar Bowie modell tidigt 70-tal.
Vidare skrivs det om Clabbes Rocket som engligt Clabbes utsago är hårdast i landet. Andra svenska band som förekommer är Neon Rose, Tears och Trettioåriga Kriget från Saltsjö Boo.
Det är när man bläddrar i Ny Musik som man fattar varför Mojo, Uncut och Classic Rock är så populära. Otroligt mycket bra musik gjordes under rockens tre första decennier. Och det lustiga är att nästan all ny musik idag präglas i någon form av dessa årtionden.
Med andra ord, bra musik blir aldrig för gammal, och den kan alltid återupptäckas igen och igen.
Bättre förr
Radio-tårta. TV-kanna och Video-gott!
Visst var det bättre förr.
För inte går det att idag glida in och köpa en påse "Directors cut" heta chillikryddade DVD-snacks. Eller i TV-bilagan läsa hur man bakar en HD-tårta. Och var finns Blue Ray-läsk med den lysande blå smaken. Kanske tar alliansen upp den till nästa val.
Pink Champagne spelar igen (tillfälligt)
Deep meddelaar att Pink Campagne spelade tre låtar när ETC-Johan fyllde 50 i lördags. Tyvärr var detta enda chansen att se gruppen. Karin flyttar till Australien på ett år och Stina har fullt upp med sitt eget musicerande.
Synd kan man tycka. Och synd att Deep glömde bort tillställningen som han enligt egen utsago tänkt filma.
Synd kan man tycka. Och synd att Deep glömde bort tillställningen som han enligt egen utsago tänkt filma.
Freak Connection en uppdatering
Bloggade om Freak Connectionvideon för några veckor sedan.
Nu har jag fått kontakt med en av upphovsmännen som bott i USA sedan många år tillbaka. Han flyttar hem till svedala om tre veckor och ska återuppta filmproduktionen igen.
"Lädernunnan Jonas gjorde en Ny Våg 1-timmes special om vår film när den kom ut. Den sålde inget vidare bra, var väl för tidig kanske, men den gav oss en skivbolagsjobb, vilket jag ledsnade på efter ett tag. Dokumentärer, speciellt med en massa musik och poesi, är så mycket mera levande... tycker jag
Jag kommer att bränna och sälja DVD kopior av Freak Connection när jag är tillbaka i Sverige. Mänga har frågat om att släppa den på DVD, speciellt folk som är medlemmar av Freddie Wadling Forumet.. Jag ska också sätta upp några musikvideos och avsnitt från bl.a. min Anti-Folk dokumentär på youtube och myspace. "
Med andra ord kan vi snart få kolla på Cortex och Strindbergs. Det är väl en fin inledning på sommaren.
Nu har jag fått kontakt med en av upphovsmännen som bott i USA sedan många år tillbaka. Han flyttar hem till svedala om tre veckor och ska återuppta filmproduktionen igen.
"Lädernunnan Jonas gjorde en Ny Våg 1-timmes special om vår film när den kom ut. Den sålde inget vidare bra, var väl för tidig kanske, men den gav oss en skivbolagsjobb, vilket jag ledsnade på efter ett tag. Dokumentärer, speciellt med en massa musik och poesi, är så mycket mera levande... tycker jag
Jag kommer att bränna och sälja DVD kopior av Freak Connection när jag är tillbaka i Sverige. Mänga har frågat om att släppa den på DVD, speciellt folk som är medlemmar av Freddie Wadling Forumet.. Jag ska också sätta upp några musikvideos och avsnitt från bl.a. min Anti-Folk dokumentär på youtube och myspace. "
Med andra ord kan vi snart få kolla på Cortex och Strindbergs. Det är väl en fin inledning på sommaren.
Bättre Buddha förr?
Buddha annordnade förra helgen den sedvanliga Tattoo-expot i Karlstad.
Det är lustigt hur företagsam han blivit, inte direkt samma snubbe som killen nedan.
Hittade Maggies gamla fanzine Spyboll där de flesta punkare i K-D hade en framträdande roll.
Stämmer det Åke att han misslyckades som trummis i Pentagram Sect trots han försökte spela i samma stil som Mo Tucker?(Velvet Underground) Puka och virvel.
Hur som helst måste jag erkänna det var en rolig helg i Roskilde med Buddha. Jag lyckades nästan elda upp håret och tältet. Buddha festade så friskt att hans engelskkunskaper försvann. Vi hade nämligen träffat ett engelsktspråkigt par som tågluffade och de hängde på till festivalen.
På fredagen snackade Buddha riktigt bra engelska. På lördagen var det sämre och på söndagen kunde han ingen engelska alls. Han pratade bara svenska med paret och gnällde över att han inte förstod "ja fattar inte... va snackar du om?".
Men vi såg också två suveräna Billy Bragg spelningar och ett smått magiskt Cure på stora scen. För att inte tala om när man hamade längst fram på Ramones. Ja, det var underhållande att göra Roskildedebut med Patrik.
Nåväl...
Sågs vi på söndagen Åke innan Ramones? Vi träffade åtminstone Peegs tror Dahlberg var med också.. ah, minns inte så noga. Det var trots allt 22 år sedan.
Bättre förr på kanalgatan
NWT hade förra veckan ett långt och nostalgiskt reportage om Riff Raffs historia.
Fan vad man saknar stans bästa skivaffär!
Bättre förr?
Ja, ibland kan man undra om det var bättre förr?
Fast Ståålfågel och Cosmic Overdose var ju bra.
Själv hoppas jag på att kunna återuppta mitt trummande när jag flyttat till Bollnäs. Det skulle vara skoj att spela lite korppunk.
Tvättnostalgi
Står i tvättstugan och viker t-shirtar och kalsonger, när jag plötsligt tänker: "Jag skulle tagit med en öl".
Och när denna tanke når fram minns jag en tid en plats och en annan tvättstuga.
Det var på den tiden jag jobbade på Saab i Trollhättan och bodde på Sylte. Jag och min gode vän Roger tyckte att tvättning var rätt trist. Så vi brukade köpa lite bärs och tvätta när vi kom hem från kvällskiftet på fredadagar 22.30. Var ändå fredagen förstörd genom att vi var tvugna att arbeta var det lika bra att vi tvättade och festade lite. Det var så att säga nytta med nöje. Ack ja. Som en parantes kan bara nämna att tvättstugorna på Humlan ligger ute på gården så vi störde ingen genom att tvätta på natten.
Ja ibland suger det att vara vuxen och sköta vuxensysslorna lika tråkigt som andra vuxna.
Så därför knäcker jag en bärs och glider ut på balkongen nu.... ahhh.
Och när denna tanke når fram minns jag en tid en plats och en annan tvättstuga.
Det var på den tiden jag jobbade på Saab i Trollhättan och bodde på Sylte. Jag och min gode vän Roger tyckte att tvättning var rätt trist. Så vi brukade köpa lite bärs och tvätta när vi kom hem från kvällskiftet på fredadagar 22.30. Var ändå fredagen förstörd genom att vi var tvugna att arbeta var det lika bra att vi tvättade och festade lite. Det var så att säga nytta med nöje. Ack ja. Som en parantes kan bara nämna att tvättstugorna på Humlan ligger ute på gården så vi störde ingen genom att tvätta på natten.
Ja ibland suger det att vara vuxen och sköta vuxensysslorna lika tråkigt som andra vuxna.
Så därför knäcker jag en bärs och glider ut på balkongen nu.... ahhh.
O´boy - nostalgi
Jo, då O´boy fanns i jordgubb, vanilj och blåbär. Här är jordgubb och vanilj 1969. Blåbär tror jag dök upp året efter.
Min son Chris blev helt facinerad när han var liten av att det skulle ha funnits O´boy med andra smaker än chocklad. I vilket fall som helst, vi fick söka oss utomlands för att smaksätta vår mjölk. Nestle hade smakerna banan och jordgubb vilket var en halv tröst för honom.
Hur som helst var landetlagom inte riktigt redo för andra smaker än chocklad eftersom de övriga snabbt fasades ut. Å andra sidan är Sverige idag en del av USA så det föklarar säkerligen varför en SVENSK smak som blåbär inte fått en ny chans.
Nä bättre att kolla in vad fläskrövarna i staterna gillar, så gör vi på samma sätt. Eftersom vår vilja växer på amerikanska majsfält.
Beröm och upprättelse
Inte nog med att det damp ned två nysläppta cd med Nationalteatern i brevlådan. Jag fick också ett brev från min handledare i engelska. "Du har genomfört ett spännande arbete och på ett föredömligt sätt kombinerat dina ämnen media och engelska. Du har vågat ta ut svängarna och pröva något nytt.
Jag har bedömt ditt arbete med VG för dina initiativ att göra något mer av arbetet med engelska i klassrummet."
Ja, också en gammal man i sina bästa år uppskattar lite positiv feedback från universitetet. Visst, jag fick det bästa berömmet från eleverna. Men detta föringar inte att någon "högre upp" inser att det finns annorlunda sätt för undervisning och att denne också vågar värdesätta min ansats. Klart som fan att man blir glad.
Jag har för övrigt tackat ja att medverka på Centrum för språk- och litteraturdidaktik vid ett seminarium där man presenterar sitt arbete för andra. Känns lite pirrigt att att man ska stå inför ett gäng akademiker och/eller yrkeslärare och visa upp sitt arbete.
Hur som helst kommer jag att satsa på att köra multimediavisning. Dessutom känns det aldrig fel att kunna hänvisa till att punk och hårdrock kan vara en väg till att lyckas med språkundervisningen.
Det är ändå lite lustigt att jag som under tiden som jag läste mina 40p i engelska kände mig rätt värdelös. För min intention med att bli lärare i engelska bottnar i att det är kul att lära sig språk. Universitetet visar däremot med all tydlighet att engelska ska inte vara roligt, det ska vara korrekt.
Punkt!
Å andra sidan ska jag dock framhålla att min handledare som jag också haft i didaktiken ändå har sett mina ambitioner och det fanns också ett par andra lärare som gjorde undervisningen förnöjsan. Till exempel Å som hade infört musik som en del i sitt berättande om engelsk/amerikansk kulturhistoria. Något som utmynnade i en trevlig pratstund om blues och Robert Johnson. Så undantag finns.
Men det är ändå tack vare min handledare lite av en revanch att få föra fram min idé om att det ska vara kul att lära sig språk!
Jag har bedömt ditt arbete med VG för dina initiativ att göra något mer av arbetet med engelska i klassrummet."
Ja, också en gammal man i sina bästa år uppskattar lite positiv feedback från universitetet. Visst, jag fick det bästa berömmet från eleverna. Men detta föringar inte att någon "högre upp" inser att det finns annorlunda sätt för undervisning och att denne också vågar värdesätta min ansats. Klart som fan att man blir glad.
Jag har för övrigt tackat ja att medverka på Centrum för språk- och litteraturdidaktik vid ett seminarium där man presenterar sitt arbete för andra. Känns lite pirrigt att att man ska stå inför ett gäng akademiker och/eller yrkeslärare och visa upp sitt arbete.
Hur som helst kommer jag att satsa på att köra multimediavisning. Dessutom känns det aldrig fel att kunna hänvisa till att punk och hårdrock kan vara en väg till att lyckas med språkundervisningen.
Det är ändå lite lustigt att jag som under tiden som jag läste mina 40p i engelska kände mig rätt värdelös. För min intention med att bli lärare i engelska bottnar i att det är kul att lära sig språk. Universitetet visar däremot med all tydlighet att engelska ska inte vara roligt, det ska vara korrekt.
Punkt!
Å andra sidan ska jag dock framhålla att min handledare som jag också haft i didaktiken ändå har sett mina ambitioner och det fanns också ett par andra lärare som gjorde undervisningen förnöjsan. Till exempel Å som hade infört musik som en del i sitt berättande om engelsk/amerikansk kulturhistoria. Något som utmynnade i en trevlig pratstund om blues och Robert Johnson. Så undantag finns.
Men det är ändå tack vare min handledare lite av en revanch att få föra fram min idé om att det ska vara kul att lära sig språk!