Bättre förr...
Fast det är så länge sedan (tidigt 70-tal) kan jag ännu minnas hur jag efter en stenhård förmiddag på simskolan i Höljes, där jag med viss möda kämpade till mig järnmärket. (Nej, det fanns ingen simundervisning i skolan på den tiden, åtminstone inte i Hagfors.) Kunde njuta i solen med en kall Zingo Chocklad i väntan på att bussen skulle komma för att plocka upp oss.
Vilka tider!
Jo, man kan definitivt påstå att dryckestillverkarna var före sin tid. Zingo Chocklad respektive Banan dansade en sommar (ungefär) försvann därefter för att ge majestätisk plats åt de koneservativa smakerna Apelsin och Päron.
Men, va fan!!!
Apelsin. Det är ungeför lika spännande och gott som en Margareta, korv med mild senap, hushållsost, Absolute music 2007, Explorer blandad med just apelsinläsk eller att (huuuhhh!!!) tända på Carola!!!
Rent barockt och så lamt!
Å andra sidan smakade inte Zingon Chocklad direkt, nej, det var mer godiskola av chockladkaraktär. Bananbrodern hade däremot en härligt syntetisk smak av skumbananer. Säkerligen en höjdare att göra drink på, men vad vet jag, jag var bara 10 år. Kontentan var ändock att landet lagom inte var redo för dessa högflygande smaker på det näbbstövelstäta 70-talet. Nej det skulle dröja närmare tio år innan läsktillverkarna återigen flippade ut med Flämt, Gulp och Vira Blåtira på det fluffluggsmysiga 80-talet. Men det är en helt annan historia.
Bättre förr
Följande citat är hämtat ur den prominenta kulturtidskriften Rocken Nr 2 -84:
"Privat ägnar sig Chris åt en ovanlig hobby. Han kör över vindsurfare med sin katamaran.
- Jag hatar dom! Säger han med inleveles."
Säga vad man vill, men Chris Holmes i WASP visste med all sannorlikhet att hälften av alla som drunknar är nyktra. Och tog därmed det säkra före det osäkra och höll sig konstant berusad.
It´s the final countdown
Nåväl jag lämnar åtminstone universitetets torra och akademiskt korrekta värld. Dags att återse verkligheten!
På avslutningen ämnar jag att supa mig stenfull, svina på stan samt att bli finkad av snuten...
Nä, jag är lite för gammal för det där. Nåväl, jag blir fortfarande jävligt nervös när jag ser snuten.
Hur som helt. Några bärs och kanske en flarra glögg blir det och lite fin musik.
Men... Jag har funderat om det finns andra skolavslutningslåtar än Alice Coopers Schools Out?
Factoys efter plugget går nog bort, det är inte nian jag slutar direkt.
Men annars?
Skollåtar finns det tjogvis av. School days - Chuck Berry, School daze - WASP, School days - Runaways, Rock n roll high school - Ramones, Smokin in the boys room - Brownsville station och så vidare...
Men låtar som handlar om att sluta skolan???
Så kära bloggvänner tipsa mig. Annars så blir det bara (nåväl det är ändå inte så bara) Alice Cooper på repeat nästa tisdag.
Power in the darkness
När jag nämnde Tom Robinson Band i ett tidigare inlägg om Nationalteatern kände jag ett starkt behov att återse plattan Power in the darkness. En skiva som när den kom 1978 var ett av det årets starkaste och bästa album. Och eftersom punkpoliserna inte ännu hade dykt upp fick TRB åka med på punktåget med sina texter om homosexuellas rättigheter och socialistisk kamp. Musikaliskt befann sig dock TRB i den breda rockfåran, mest tack vare gitarristen Danny Kustow som med sina feta Les Paulriff och tjutande solon som gav bandet en nästan hårdrockig framtoning. Lägg därtill Mark Amblers tjocka orgelmattor.
När jag lyssnar på skivan har den stått sig mycket bra. Produktionen låter fortfarande mycket fräsch och bandets texter är fortfarande högst aktuella:
You better decide which side you're on
This ship goes down before too long
If Left is right then Right is Wrong
You better decide which side you're on
Freedom... we're talking bout your freedom
Freedom to choose what you do with your body
Freedom to believe what you like
Freedom for brothers to love one another
Freedom for black and white
Freedom from harassment, intimidation
Freedom for the mother and wife
Freedom from Big Brother's interrogation
Freedom to live your own life...
Med kommande G8-mötet och demonstrationsförbud i Tyskland känns citaten ovan knappast daterade.
Det är lätt att förstå att TRB tilltalade det gamla proggardet. Men samtidigt inser jag hur jag själv som 13-åring kompletterade Clash och Sex Pistols grovhuggna politiska syn på samtiden med Tom Robinsons mer strukturerade texter om socialism, jämlikhet och gemensam kamp mot förtrycket. Att nästan trettio år senare kunna konstatera att mitt politiska uppvaknande med punken gjort mig till allt annat än fet, gnällig medelklass som bara orkar se om sitt eget hus känns oerhört upplyftande. Att jag är starkt medveten om min arbetarbakgrund och att jag vägrar blunda för orättvisorna i samhället.
Tom Robinson Band får fortfrarande nackhåren att resa sig och den politiska glöden att lysa rött.
Hey Dan, give us a hand
We won't make it alone
But we can all make a stand
Next time the whistle's blown
So get your feet
Out on the street
When you hear the heat is on
Bröllopsdag
Kanske var det ödet. Kanske var det den "udda" men gemensamma musiksmaken.
Kanske var det kärleken till skrivandet eller så var det bara dags för två människor att hitta sin andra hälft. Personligen är jag övertygad om att de båda har hittat "den rätte".
Min relation med brudgummen sträcker sig tillbaka till början av 90-talet.
Jag har följt hans resa i livet från Skivkällarn´ i Hagfors via folkhögskolorna i Molkom respektive Kungälv till hans "goa" år i Göteborg innan han landade och förankrade sitt liv i Jönköping.
Jag har känt mig privilegierad som fått ha Mats som god vän. Eftersom han är godhjärtad, omtänksam och rolig jävel. Ja, han har dessutom en exellent musiksmak och är en överdängare på trumor. Och många är de festivalminnen vi har gemensamt.
Ja, det har sannerligen hänt en del under de 16 år vi känt varandra. Så att äntligen uppleva den dagen då han äktade sin älskade Gabriella var rörande trevligt. Jo, jag var fuktig i ögat när vigselförättaren förklarade dem för man och hustru.
Jag önskar dem all lycka på sin fortsatta livsresa och hoppas få behålla vänskapen i många många år till.
Grattis Mats och Gabriella!
Amerikaner förtjänar att generaliseras
Jojo. Och skulle ett litet land mopsa upp sig så ska det bombas tillbaka till stenåldern. Säger en svart man att polisen misshandlat honom ska man naturligtvis klämma åt den jävla lögnaren.
Är det så konstigt att jag gärna generaliserar alla amerikaner som dryga, feta, fula rödnackiga sexsistsvin som dessutom gärna lynchar svarta. Eller som ett folk vilket uppenbarligen saknar kunskap om omvärlden och anser sig ha rätt att leka världspolis och leva över jordens tillgångar bara för att de går i kyrkan på söndagar?
Naturligtvis inte.
Jag är orehört medveten om att jag knappast kan döma en hel nation efter en påse reaktionära och i många fall livsfarliga rödnackar med huvudet upp i röven på sig själva.
Faktum kvarstår dock. Att så länge en dryg och självgod amerikan kan vräka ur sig mänskliga cynismer utan att bli nackad av C.I.A kan hela jävla U.S.A få sig en släng av den generaliserande sleven.
Sjung med nu i refrängen:
Fuck, the USA, fuck the U.S.A!
Låt dig hänryckas av Crash Street Kids
Men jag är också hänryckt över en kompisförfrågan på MySpace från Crash Street Kids. Ja, bara namnet säger allt. Detta är ett band som älskar sjuttiotalets smikpopvåg. Musik med popmelodi som får en att svänga på höften. Man listar Bowie, T-rex, Cheap Trick, Silverhead, SAHB, Kiss och Ramones bland andra som influenser och tro mig - det hörs!
Och då mena jag inte på det där klumpiga plagiatbetonade sättet. Nej, det låtar som om killarna vuxit upp och lyssnat på alla de stora från L.A som Guns, Motley, W.A.S.P och Faster Pussycat. För att sedan dyka ner och plocka upp originalen från tidigt sjuttiotal.
Man kan knappast beskylla Crash Street Kids för att vara originella, men de gör sin musikhybrid med sådan snygg bravur att jag bara flinar brett. Ja, det känns nästan som när jag upptäckte Sweet, Kiss och Slade vid 10 års ålder. Eller Ramones två år senare. CSK gör musik man blir glad av. Musik som man vill sjunga med i. Musik som får en att vilja parta hela natten lång. Musik som håller dig för evigt ung.
Med titlar som Space rock time bomb, Sugar queen, Let´s rock n roll tonite, Candi-O och Planet rockanrolla så förstår ni hur bra det låter. Men den finfina Mandy and the leapers som lånar det mesta av Bowie, Beatles och Enuff z Nuff är extraordinär.
Inte sedan jag upptäckte The Swear förra året har jag blivit så såld, så omedelbart på ett band.
För er som gillar gald svängig rockenroll med rötterna i sminkpopen rekomenderar jag ett besök på bandets MySpace sida. - HÄR!
Det VAR bättre förr!
Minns ni när glassen var svensk. Ingen jävla globaliseringsmagnum utan en svensk och LÄSKANDE ispinne.
Ni kan se ovan. Knappt ett ord engelska. Det är bara rymdglassen Zero 4 som givits en anglosaxisk beteckning. Men i övrigt så är det isglassar, smaka på ordet, som man kan läska sig med.
Jag känner mig ibland som en sur och gnällig gubbjävel, jo, tack jag är nog det. Men att behöva stå ut med en massa engelska floskler till höger och vänster när man bor i SVERIGE, det är rent trams. För ni tror väl inte det såldes färre glassar förr när man bara använde svenska språket?
Fast jag antar att följande scen utspelar sig på den vanliga svenska reklambyrån någonstans i Stockholm: "Well mabye we should use some english words to give the product a much greater impact! Oh, that sound sweet. Yeah that would give the product the cutting edge it needs. So let´s brainstorm. Gimme some cool, lol, words to use. Well.. what about.. Instant refreshing, super ice cold, the smooth cooler." Och så sitter de där och runkar fram det ena ordet efter det andra i sin infantila fantasilöshet.
Vad kommer nästa isglass att heta Arctic breeze eller? (Googlade nyss på ordet.. producten finns redan en kylanläggning)
Nej, var finns språkpolisen inom mediabranchen?
Vafalls?
Äh, kyss mig!
Å ro hit med en rekordelig glass!
Nej, nej, nej
Ja, men kan någon ta bort människan från den löjliga mediacirkus som förpestar det offentliga rummet.
Förr i tiden fanns det freakshows och ville man se människor med defekter och missbildningar kunde man själv välja att göra det. I dagens moderna freakshow måste alla vara med och titta - hela tiden.
Mitt råd är att den billiga och talanglösa freak-journalistiken (hur jag kunde få in ett ord som journalistik när det egentligen handlar om att bara kränga bajs till folket) tas ut på torget och pryglas rejält tills de slutar uppmärksamma sina talanglösa gelikar. Jag undrar verkligen om det var att skriva om Linda Rosing som Helena Trus drömde om när hon kom in på journalisthögskolan tack vare 5.0 i medel.
Grävande journalistik är det åtminstone - INTE!
Bread spisades innan Nationalteatern
Innan Nationalteatern bildades höll flera av medlemmarna på med musik. Nere i södra Sverige fanns Pale Olofsson och Anders Melander. De hade tidigare spelat pop i Basic Facts men i och med bildandet av gruppen Bread blev man svenska soulpionjärer. Bread var helt enkelt först med Motown-soundet i Sverige.
Breads karriär blev inte långlivad efter tre år lade man ner verksamheten när bandets utrustning stals. Melander skrev teatermusik till Lunds studentteaters uppsättning av Edward Bonds "Räddad". Senare värvades också Pale till teatern, som då kallades Gorillateatern, för att spela pjäsen Nick Carter. När man skulle turnera med Nick Carter delades Gorillateatern i två delar, varav den turnerande delen valde namnet Nationalteatern.
Bread spelar playback i TV.
Sedan ett antal år har jag en nästan klar hemsida om Bread. Det är i princip bara en vettig historik som saknas och i sommar har jag som mål att försöka ordna detta. Som popnörd känns det nämligen lite trist att Bread inte fått sin rättmätiga plats i svensk pophistoria. Den som istället ständigt ges epitetet svensk soulpionjär är Jerry Williams och hans "Keep on". Förvisso en bra låt, men han var inte först.
Besök gärna Breads hemsida.
Massor av pop-klipp, bilder och dessutom ett medley på gruppens fem studioinspelade låtar.
För ett och ett halvt år sedan klippte jag ihop en musikvideo på låten "Motortown beat". Där materialet hämtades från en trafikfilm som Bread hade medverkat i. I programmet kunde man höra c.a en minut av låten så jag fick plocka bilder från restan av programmet för att fylla ut videon. Redigeringen gjordes med Windows Movie Maker som är ett riktigt B-program. Därav osynk och lite andra skavanker. Hur som helst, tycker jag ändå att det är en skojig video med material från TVs barndom. Och tanken är att fixa till den ordentligt så småningom när hela Breadsajten är klar. Men för er som vill få en smak av svensk Motown, singerat Anders Melander, föreslår jag att ni klickar här och kollar in videon. Obs den är i WMV.
La upp en MPEG också - HÄR!
Vill dessutom passa på att gratta Pale Olofsson i efterskott. Han fyllde 60 år i våras, faktiskt samma dag som David Bowie. Grattis Pale! (Pale längst till vänster)
Nationalteatern live 2006
När jag var en ung och arg 13-åring var punken ett uppror mot proggens försoffade och pekpinneaktiga moralkakor. Punk och progg var motsatser. Föga hjälpte det att Ebba spelade in Blå Tågets "Staten och kapitalet", att Dag Vag, Ensamma Hjärtan och Mörbyligan var nästan lika lika mycket progg som punk. Eller att Snutslakt gjorde Gud i Brallans "Fy på sig sosse". Nej de två var och förblev motsatser.
Idag 30 år senare gör dagens unga ingen någon skillnad på Ebba Grön och Nationalteatern. Dessa två band är som två bröder. Tonåringarna hör inte den milsvidda skillnad som jag upplevde mellan "Barn av vår tid" och "Vad ska du bli?" Fast idag förstår jag släktskapet. Punken var/är proggens stökiga lillebror. Och att de båda genrerna sedan länge har förenats har jag också accepterat. Alltid rött, alltid rätt som Imperiet sjöng.
Jag har genom åren med Nationalteatern.nu och bekantskapen med Anders Wiklundh lärt mig gilla mycket av proggmusiken. Risken Finns, Nynningen, Gud i brallan, Mobben, Avgrunden, Solen skiner.. ja till och med Contac gillar jag idag. Men naturligtvis är det Nationalteaterns Rockorkester som ligger mig varmast kring hjärtat. Efter att ha sett dem live åtskilliga gånger och lyssnat till skivorna onändliga stunder när jag jobbat med hemsidan så är jag numer rätt såld. Något som var svårt att tro när jag tillsammane med resten av 7F fick sitta i musiksalen och lyssna till den nysläppta "Barn av vår tid" som vår musiklärare Stig Ekelöv hade köpt timmen innan. Jo, den Stig som spelar på Tältprojektet. Fast han gillade också Clash och Tom Robinson Band, en lärare i min smak.
Och nu på fredag har Nationalteaterns Rockorkester turnépremiär på Liseberg. Och lagom till denna dag släpps en ny liveplatta inspelad under förra sommarens bejublade turné. Själv ska jag avnjuta bandet i Borlänge på Peace & Love-festivalen. Det ska bli ett sant nöje.
Det var bättre förr...
"Skivuthyrningen i Japan har vuxit till ett nästintill oöverstigligt problem. Idag finns det mer än 1300 butiker som hyr ut skivor."
Notis hämtad från Schlager nr 39 - 6 april 1982.
Jo, jag vet att det fanns butiker även i Stockholm som hyrde ut skivor. Fast vad tror ni hände?
Korrekt. Skivbranchen hävdade att uthyrningen "dödade" musiken. Har ni hört den förut?
Och om jag inte helt missminner mig så hade skivbranchen året efter, 1983 alltså, ännu ett rekordår.
Videotipset
Man blir lite sugen att spinta ner till videonasaren och hyra denna musikrulle.
Nej, jag har tyvärr aldrig sett denna produktion. Men någon av er kanske har det.
Mest nyfiken är man ju på Strindbergs och Cortex. Men resten är också rätt spännande.
Påpekande
Kanske är det bäst att kasta in en brasklapp direkt.
Jo, jag gillar de nedanstående låtarna.
Nej, jag är inte rädd att köra lite tyskt.
Jo, förvisso är det väldigt opunkigt att tycka om kastratsång, dubbla baskaggar, gitarrsolon och långt hår. Men det är ännu opunkigare att tro att punk innebär att följa punkpolisen. Punk är frihet att våga tycka vad man vill.
Nej, bara för att man gillar metal betyder det inte att man avstår från annan musik.
Ja, i min bok kan man blanda metal med lika delar nothern soul, indie, singer songwriter, pop och punk.
Jo, det finns metal med vettiga texter.
Ja, förvisso uppskattar jag också hjärndöda texter om "heavy metal forever" och "party all night".
Ja, som svar på ovanstående. Hårdrock har lika många subgenrer som punk.
Ja, jag gillar alla förutom Nu-metal. Jag fattar inte vitsen med Limp Bizkit när vi har Rage against the machine och Clawfinger som är fan så mycket bättre.
Jo, jag är uppväxt med Black Sabbath och Deep Purple.
Ja, jag gillar Manowar.
Jo, jag tycker de är fåniga.
Ja, hårdrocksballader är mesiga och fjolliga, än sen?
Nej, ingen vuxen man bör visa rövskinkorna som Blackie Lawless gjort.
Ja, black metal är bra, men lika fånigt som Manowar.
Jo, jag uppskattar kristen hårdrock, trots att jag gått ur svenska kyrkan.
Ja, metal är arbetarklass precis som Oi.
Ja, Motorhead är det band som samlat alla kategorier av publik. Men Motorhead är rocknroll inte metal.
Ja, metal har sugit upp lika mycket PUK rock som punk, Marilyn Manson, Paradise Lost och alla band med kvinnlig operasång.
Ja, jag var oändligt trött på kukrock innan Nirvana slog igenom.
Ja, jag var oändligt trött på grungeinspirerad musik innan Darkness slog igenom.
Ja, hårdrock är tillbaka igen. Både nya och gamla band inom nästan alla genrer. Personligen är jag mest glad åt att thrash och glam/sleaze är inne igen.
Nej, jag kommer inte att spara till pudelfrisyr igen.
Nej, jag kommer inte att sluta blogga om hårdrock.
Jag kommer inte att sluta blogga om någon musikstil som jag gillar. Som Pibben så snällt påpekade att jag borde kanske starta en "Musiktjafs". Fast jag valde att skaffa en blogg så jag kunde skriva fritt och stå för vad jag tycker. Mitt forum på webben helt enkelt.
Sådär ja. Senap du förstår såklart att jag skojade. Men du vet också att metal det skojar man inte om ;o)
Som Beth skulle sagt: Wooooaaaaahhhooohhhhh!!!! *i falsett*
Tio goa powermetal rökare
Om ni tittar noga kan ni skymta Senap i denna härligt ölstinna tyska metalpublik.
På scen står Gamma Ray och öser ut fläskiga gitarriff och dubbla baskaggar.
HEAVY METAL 4-EVER!
Så bara för Senap tio goa power metal fräsare.
Firewind - Tyrrany
Sabaton - Panzer batallion
Machine - Men Falling
Dream Evil - Heavy Metal Jesus
Savage Circus - When hell awakes
Masterplan - Spirit never die
Avantasia - Breaking away
Freedom Call - Metal invasion
Primal Fear - Living for metal
Burning Point - Hell awaits
This is England
Måste bara få tipsa om Shane Meadows - This is England. En film som både Beth och jag rekommenderar varmt. Filmen är klassisk engelsk diskbänksrealism och bygger till stor del på regissörens egen bakgrund som skinhead. 
Storyn: Det är 1983, och skolorna bryter upp för sommaren. Shaun är 12år och något av en ensamvarg, han växer upp tillsammans med sin mor i en sliten kuststad sedan hans far dött i Falklandskriget. På vägen hem från skolan stöter han ihop med ett gäng skinheads. De visar sig vara vänliga och tar honom under sina vingar, och sann vänskap uppstår. Allt förändras dock när en av deras kompisar släpps ur fängelset?
Filmen har en hemsida som är suverän. Besök den - HÄR!
Tyvärr får ni vänta till i höst på svensk biopremiär. Annars flyter den omkring på nätet också. Men hur som helst se den!
Farbror Punks modeblogg
Nu har jag gjort slag i saken och införskaffat en moderiktig tröja inför våren, man vill ju inte vara otrendig.
Enligt tidningen KINGs chefredaktör, Per Nilsson, är män mer intresserade av kläder än datorer, plasma-tv och sprit. Så grattis Per lille nu ser du att du hade rätt även om mig. Puss å kram
Blandband modell Rockbox
Skulle ha bloggat om det här redan i måndags. Men jag har så mycket att göra...
Var och fick tuppkammen lite trimmad i måndags, älsklingen och jag ska ju på bröllop i pingst så man vill ju se fin ut i håret. Det är märkligt men jag blir på lika gott humör när man får sidorna trimmade med rakapparaten.
Och gott humör innebär hårdrock!
Jo, så är det.
Jag vet att flera av er håller med min sambo, Beth, att hårdrock inte är något som direkt höjer humöret. Jag kan bara säga skyll er själva. Sitt där och lyssna på nya Björkskivan istället. Beth påpekar att hon visst gillar hårdrock fast bara mellan 1970 och 76.
Ni andra ska få min lista på hur man gör sin egen Rockbox-blandning.
För er som glömt var Rockbox ett hårdrocksprogram lett av Per Fontander som sändes under åren 84-89 ca i P3. Rockbox var ett program som blandade thrash, speed, pudel, glam, heavy metal med hederlig 70-talshårdrock. Svenska band fick lika mycket utrymme som de stora engelska, amerikanska och tyska banden bland annat lyckades Rockbox få till en intervju med Quorthon ? Bathory. Detta var på den tiden när Thomas Forsberg och Bathory fortfarande var mycket, mycket hemliga.
För en generation hårdrockare var Rockbox lika viktigt som Ny Våg var för punkarna.
Som en liten avrundande paralell kan nämnas att när Jonas Almqvist gjorde Nya Ny Våg sommaren -86 spelade han en demo med hårdrocksbandet Unit-X. Som även spelades i Rockbox samma vecka.
Hursomhelst här är 22 hårdrocksgodingar som avslutas med den obligatoriska balladen.
Biscaya - Hole in the sky
Heavy Load - Run with the devil
Dark Star -Lady of Mars
Universe - Stories from the old days
White Lion - El Salvador
Rankelson - Bronx warrior
Tobruk - Wild on the run
Y & T - Midnight in Tokyo
Lizzy Borden - Rod of iron
Viva - Ten years later
Magnum - Back to earth
Q5 - Lonley lady
Wrathchild - Sweet surrender
Spider - Here we go rock´n´roll
Grim Reaper - Rock you to hell
Tokyo Blade - If heaven is hell
Grand Prix - Samurai
Overdrive - Back on the hunt
Power - Don´t play with fire
Sinner - To late to runaway
Highway Chile - Custers last stand
Six Feet Under - Candle in the dark
Lite besviken...
Nu får ni skärpa er och inte ta mitt engagemang för givet. Det är nästan samma antiklimax med Gävlepunken.
Ska nog vara lite latare i fortsättningen. Då blir i alla fall Beth glad.
VA!?
Om en ny Gucciväska, en fet stadsjeep eller ett par nya silkonpattar är sättet att söka tröst i en osäker värld. Ja, då fan hoppas jag att det går åt helvete.
För om vi inte i nödens och osäkerhetens stund vill bry oss om våra nära och kära utan ägnar oss åt meningslösheter. Då är vi värda en stor jävla fet smäll som sänker in oss i en evig atomvinter.
Håhåjaja...*suck*
"Nu när rikedom går över lik kanske pengar är bortkastat slit?Kanske rikedom är att va fri? Är du fattig eller rik då?
VA?!"
Johan Johansson
Pukrock - a-go-go
Pukrock är min egen benämning av svartrocken. Helt enkelt för att man höll takten på en puka istället för på hi-hat eller ridecymbal. Jag var aldrig ett fan av svartrock, mest för att det svängde som en stelopererad gymnast och att gitarrerna var odistade. Å andra sidan kan jag gilla det atmosfäriska som fanns i depprocken. Något som gett goth ett signum. Och då menar jag lite tygre skit som Paradise Lost.
Men säga vad man vill om pukrock. I början av 80-talet var det den hetaste skit du kunde tänka dig. Man skrattade åt glampunkarna och suckade över hardcore/Oi-punken. Men applåderade de alvarstyngda 19-åringarna som likt Max Von Sydow, i sjunde inseglet - tänkte på döden. Svartrock var så politiskt korrekt att om Palme varit det minsta intresserad av att framställa sig som en man med smak för den musikaliska samtidskulturen, hade han hyllat "Män utan fruktan" med: "En låt jag spelar innan jobbet varje dag".
De flesta av depprockarna kom från 77-punken vilket ändå hade Velvet i botten. Joy Division drog ner tempot och satte allvaret främst. Och när Ian Curtis tog livet av sig fick också svartrocken en död ikon att klamra sig fast vid. Något som idag i en förlängning lett till EMO.
Men då 1980-81 var det svårt att veta om ett band var svartrock, synth eller industri. Ibland klumpades band ihop fast de var väldigt olika. Personligen var jag förjust i de mer syntbaserade banden som Ståålfågel, Cosmic Overdose, Plast, Cortex och Kommo. Tyvärr förstod jag aldrig Commando M Pigg, Brända Barn eller mycket av Lundascenen till fullo. Jag tyckte Rädsla var skitbra, blev helt såld på Clues röst och Kabinett Döds otäcka musik. Men faktum var ändå att för mig kändes svartrocken som en snygg tröja som satt väldigt illa.
Men detta konstaterande till trots vill jag ändå iksom Lars Nylin uppmärksamma denna period inom svensk musikhistoria. För om man ska vara riktigt ärlig så utgjorde svartrocken en motvikt till det glättiga och äckligt slätstrukna 80-talet med rosa fluff, seglarskor och axelvaddar. På samma sätt som hårdrocken. Och i historiens backspegel så korsbefruktades svartrocken med hårdrocken och åt upp det rosa fluffet med musik som NIN och Marylin Manson.
Därför bör vi alla vara medvetna om det svarta arvet anno 1980-någonting.
Vilka är ni - uppföljaren
Å andra sidan kanske det enligt vissa är lättviktigt trams jag skriver om när jag bloggar om musik. För musik kan knappast förändra världen. Fast den kan förändra dig som kan vara med att förändra världen. Nåväl...
Poängen är ändå att jag har ett litet hum om varför ni besöker bloggen. Jag kommer att fortsätta att gräva där jag står, så att säga.
Så med andra ord passar jag på att tipsa om The Sirens.
Har ni inte upptäckt The Sirens än kan jag inte annat än beklaga. Detta är glampartyversionen av Detroit Cobras, och naturligtvis är The Sirens från Detroit. Plattan More is more innehåller 12 kalascovers. Ok, jag är kanske inte så förtjust i "Didn't Know I Loved You (Till I Saw You Rock And Roll)" men resten är äckligt bra rock n roll. Gör man en cover på Hollywood Brats - Chez Maximes då är man i min bok värd all kärlek. Men det finns fler guldlåtar: Diversion, Glycerine Queen, Don´t slander me, Aint gonna cry no more.
Samt avslutande "I´m blue" som görs i en Jesus and Mary Chainversion med tjutande rundgång, kan det bli bättre?
De ska också enligt hemsidan släppt en singel med bara Sweet covers samt ännu en Hollywood Brats/Boys-låt - Tumble with me.
Vill ni ha musik som passar solsken, sväng och ett gott humör likaväl som en kasse starkbärs: testa då testa The Sirens.
Sid Vicious 50 år
Idag skulle Sid Vicious fyllt 50 år om han inte varit mer intresserad av heroin än musik. Å andra sidan hade vi velat ha en fet tunnhårig Sid som fortfarande skapade rubriker i pressen? En Sid fortfarande lika usel på att spela men som med en dåres envishet hävdande att det var han som var hela punken. Att han var den enda äkta punkaren osv...
Sid är en död legend. Han slipper bekymmra sig om hurvida han skulle ha en chans att göra sig hörd i dagens mediebrus. Han slipper häckla Rolling Stones att de fortfarande spelar. Han slipper se alla punkpopkloner på sig själv flimmra förbi på MTV. Och han slapp också bli nekad att få spela med ett återförenat Sex Pistols -96. För säga vad man vill om Sid, någon Glen Matlock var han inte.
Sid föll offer för det sociala arvet, hans mor var missbrukare, men också för den fiktiva bilden av sig själv. Genom att dö vid 21 års ålder skapade han också en iconbild av sig själv som evigt ung, tuff och cool med en fuck-you-attityd. Men han är likväl stendöd vilket inte är speciellt tufft. Alla kan dö, att leva däremot - det är en konst.
Hur som helst är jag fortfarande facinerad av Sid Vicious livsöde och jag tycker att hans coverlåtar på The Great Rock n roll Swindle är svinbra. Jag hade gärna sett att han åstakommit den där solo-lpn. Att han fått göra coola Sex Pistols-tolkningar av sina favoritlåtar. Nu får vi nöja oss med de liveinspelningar som finns. Och det funkar väl så där, de är åtminstone tidsdokument.
Själv exploateringshyllar jag Sid på 50-årsdagen med en egenhändigt komponerad T-shirt och linne. De finns att köpa via vår Kuttra7-affär om ni skulle vara sugna.
I övrigt bör ni spela Something Else idiothögt på stereon och läska er med en malthaltig dryck och skåla för Sid, vart fan han nu tog vägen. Och sända ett enfaldigt leve på 50 årsdagen - Hurra!
Göran Persson och Carl Bildt. Nu äntligen buksvågrar
Vart tog idealet vägen som en gång du sa
Vi skulle alla vara lika idag
Du skulle föra proletariatets kamp
Nu sitter du där som PR-pamp!
Fy på sig sosse, vad det luktar skit!
Fy på sig sosse, det enda du tänker på är egen profit.
Får du vara vuxen på din arbetsplats?
Aftonbladet rapporterar om hur städpersonalen på sjukhuset i Karlskrona tvingas stämpla ut om de får SMS.
Detta är, menar jag, typ exemplet på att arbetsgivare inte anser att personalen är vuxen nog att ta ansvar och därför behandler dem som småbarn som hela tiden måste passas.
Om man som arbetstagare har ansvar och befogenheter som visar att arbetsgivaren litar på dig. Då kommer 99 av 100 att sköta detta klanderfritt. Men när en arbetsgivare visar tydligt att: nej, jag litar inte på att du gör din del av överenskommelsen. Då kommer denne att få personal som svarar med att bete sig trotsigt. Personal som maskar, slarvar eller till och med skiter i arbetet. Ingen vill väl som vuxen bli behandlad som en två-åring?!?!
Vad är det som gör arbetsgivare till dagsipoliser, vill de inte ha goda och duktiga medarbetare? Vill de inte ha en arbetsplats som bygger på ömsesidig respekt och dito förtroende?
Eller inbillar man sig kanske att man får ett bättre resultat för att man beter sig hårade än plitarna på hall?
Det här är vådan av att man inte har någon som helst kontakt med personalen. Slipsnissar som aldrig haft skit under naglarna saknar också all form av empati och kan därför kräva kadaverdiciplin av sina anställda. Och du som anställd ska veta att din arbetsgivare har köpt dig till 100% av arbetstiden. Nåde dig om du ens tänker egna tankar.
Innan någon får för sig att kommentera med inlägg typ: "Klart som fan att man ska arbeta hela tiden man är på jobbet". Så måste jag klargöra att jag tycker också att man ska arbeta på jobbet. Men man vinner inget genom att hunsa med personalen. Man skapar inga goda relationer genom att få människor att känna sig kränkta och livegna.
Som blivande lärare är relationer A och O. Kan jag inte skapa goda relationer till mina elever skiter de fullstänndigt i om jag hotar med reprimander. De kommer att tycka att jag är en fullständig idiot och skitstövel och kommer att bete sig som trotsiga två-åringar.
Så får du vara vuxen på ditt jobb?
Poppärlor del-2
Date X - Lorie
Eskilstunas punkpopare Date X hade förtjänat ett genombrott när de, liksom Gyllene och Noice, fick chansen att medverka i Måndagsbörsen. Men inte. Hur som helt är deras vinylarv något som borde glädja vare popälskare. Fullängdaren med låtar som "Trappuppgång" och "Falskt alarm" mfl känns fortfarande som en varm sommabris när jag återvänder till den. Sista singeln "Brinnande liv" är även den en liten pärla. Och som jag skrev tidigare med pop är vi för evigt unga. Och varje gång jag hör "Lorie" tror jag att Masken fortfarande bara är 14 år och en tvärhand hög.
Dave and The Mistakes - Glass jewels
Dave & The Mistakes, bandet som hade alla chanser för det stora genombrottet och poff - så var bandet borta.
De som såg trippel-turnén med T-Shirts och Docent Död vet att bandet levererade bättre live än på platta. Men det hindrar inte att de fäste en knippe fina poplåtar på vinyl. "Glass Jewels" är snygg och lite lågmäld pop, där Dave Nerge får visa att han besitter en själfull röst. Kom tillbaka Dave ge oss pop!
Jag är kanske den ende i landet men jag gillade verkligen "Munkens" och Toves singel "Håll mig hårt" och även den Dan Sundqvist producerade LP:n "Isn´t it crazy".
Hangover - Goodbye. Alla har något negativt att säga om Swedish Tracks -79. Så jag är gubben mot strömmen och säger att det finns fina pärlor på plattan. En av dessa är Hangovers "Goodbye" en snygg pastisch på 50-talsrock men uppdaterad till sent 70-tal. Smörig, förvisso. Klichéfylld text, absolut. Men den romantiske tonåring som fanns i mig 1979 finns kavr också idag nästan 30 år senare, därför kan jag inte för en sekund värja mig för denna underbara lilla popbagatell.
Helikoptern - Ond cirkel. Mats Olsson skrev alltid upp Helikoptern och jag önskar att jag fått chansen att se dem live. Singeln "Pappas flicka" gavs ut på popiga Parlophone, personligen har jag alltid varit mer svag för b-sidans "Ond cirkel".
Nylle och Nallarna - Snöflingor. Detta band vet jag inget om mer än att de var från Umeå och var aktiva mellan 78 - 82. "Snöflingor" är hur som helst en fin liten poplåt som förtjänar att lyssnas till om och om igen.
Skymning - Svävar. Återigen ett band jag inte vet något om. "En ängel" som singeln heter var tydligen deras debut och gavs ut på CBS. "Svävar" är baksidan. Kanske lägger jag även ut framsidan vad det lider.
Pal Ritz and the Piccolos - Tyst kärlek. Polarkontrakterade Åmålsbandet Pal Ritz and the Piccolos spelade ska-pop, och baksidan på den Rutger Gunnarsson producerade sigeln är enligt mig den verkliga A-sidan. "Tyst kärlek" har förföljt mig sedan jag hörde den första gången i radio. Nån som vet mer om bandet får gärna höra av sig.
Start - Vill inte se. Start, troligen från Uppsala släppte singeln "Rebellernas sista"dans -81 den följdes upp av "Fyrfärgssemester" 1983. Vill inte se är en mycket trevlig popbagatell med ett snyggt piano som höjer låten.
Stavros and The Beat - Hey Deanie. Trions MP, med bland annat covers på Elvis (nåväl, Dennis Lindes) "Burnin´Love" och Records "Starry Eyes" är ett måste för popdiggare. Någon som vet mer om bandet. Hör av er. "Hey Deanie" är en oerhört fin poplåt, med läcker och småtuff gitarr, som man skulle likaväl kunnat hitta på nån av The Radios plattor.
Studio Sex -Turn me on. Vi var åtminstone en handful som väntade ivrigt på att Norrtäljes Studio Sex skulle producera någon form av uppföljare till split-lpn vilken de delade med The Oilers. Men tiden gick och klockan slog 1986 innan bandet levererade en MP. För övrigt en platta jag missade helt. Trots att skivan är inspelad i de värsta av 80-talsproduktionstider låter den förvånasvärt bra och jag kan inte annat är gilla en låt som "Turn me on" även om det bitvis finns en doft av amerikansk FM-radio (vilket inte är negativ kritik, men vissa har ju svårt för sånt). Men ack, vilken snygg låt det ändå är och det finns till och med ett saxsolo. Wow-liksom!
Mångfald blir svårfald
Ett helt uppslag ängnas åt fenomenet musikvideo och tidningen kartlägger vilka filmer som finns att tillgå i Sverige. Det är också långa reportage, korta nyheter och en sida om skräpkultur. Allt sammanfattat behändigt i en tidning.
Vad jag slås av är att jag saknar den där känslan av att ha allt sovrat och klart liksom. En liten fingervisning av nuet. För att inte tala om den där sköna, rastlösa upphetsningen inför nya skivor och filmer. När man fick vänta och längta. Idag är läget helt annorlunda. Allt finns genast och man behöver aldrig vänta och längta. Idag hände igår och i morgon finns det alltid något nytt.
Jag älskar verkligen den nya tiden full av teknik och möjligheter. Men samtidigt har alla dammluckor öppnats på en gång. Allt finns tillgängligt och ibland omöjligt att värja sig. Man tar emot allt med öppen hårddisk. Problemet är att hårddisken kan alltid växa men den inbyggda mänskliga hårddisken kan inte konsumera samma mängd som man önskar.
Jag ska ge er (äldre) ett exempel. Dra er till minnes när er skivsamling innehöll någonstans mellan 20 och 100 plattor. Ni kunde låtarna utantill och kunde på två timmar sätta ihop och spela in det perfekta blandbandet. Kan du med handen på hjärtat göra om samma sak idag? Vet du vilka plattor du har., kan du sätta ihop den perfekta "blandmappen" på två timmar? Jag fixar det inte.
Det är ovanstående som är förbannelsen att bli äldre ochhela tiden vidga sin musiksmak och samtidigt ha tillgång till allt nytt och gammalt. Det är därför jag också lätt blir periodare och bara lyssnar på en genre för att mäkta med helt enkelt. Naturligtvis är detta ett lyxproblem av omätbara proportioner. Kanske rentav i klass med handväskedebatten.
Hur som helt har jag en lösning på problemet.
Mitt förslag är att vi ska hjälpas åt. Vi borde samlas i en musikklubb. Ja, som en bokklubb, men där en person varje vecka väljer ut ett antal låtar till ett "blandband" (20-30 st) nya och gamla och antingen motiverar sina val eller helt sonika låter lyssnare själv uppleva musiken utan motivering. Mappen skickas till alla i musikklubben och det hela avslutas med att vi "pratar" om låtarna kommenterar och sätter betyg - eller inte.
Kontentan är att någon annan med lika god musiksmak som du själv väljer helt ohämmat och otippat musik till din MP3-spelare. Jag är helt säker på att man kommer att höra många nya spännande upptäckter men också uppleva ett antal aha-upplevelser, när man återupptäcker en artist eller specifik låt.
Så bloggvänner vad tycker ni om en sådan idé?
ps idag återupptäckte jag svenska The Kooks samtidigt som jag dumpade tyska Oi-bandet Stomper -98.
Mer Dalapunk
Och känner du liksom jag ett starkt hat mot bargaralliansen, låt dig då uppviglas med Smah´n grab - HÄR!
Punk i Malung
Punken var allt annat än ett storstadsfenomen. Till och med raggartäta Malung fanns det en handfull punkare. Kärnan bildade med tiden SSG - Sune Studs och Grönlandsrockarna. Jan Jansson en gång basist i bandet har sammanställt ett antal cd med gruppens inspelningar. Från det första försöket med Zlemmy Zlukers 1977 via Hjärnsubstans 79-80 till de sista studioinspelningarna med SSG från februari -84.
Det är en fröjd att bara läsa låttitlarna: Raggare e svin, Akta dig för snuten, Krig för fred, Världen e rutten, Skolhets, Ingen snobb, inget jobb, Discosvin, Vår dagliga död, Jobba på fabrik, Jag hatar alla som hatar mig, Snutskitar.
Ord och rejäla punkvisor.
Musikaliskt är det också roligt att följa från det första ostämnda pekfingerackordet till nästan proggressiva tongångar med taktbyten och gitarrsolon på sista studioinspelningen.
Strebers får alltid äran att vara punkbandet som förde in folkvisan i "rå-punken". Men jag undrar ändå inte om SSG hann före med sina instumentala tolkningar av Det flyger en ko och Visa vid midsommartid eller Du lindar av ollon som SSG döpt om den till.
2003 gjorde SSG en återföreningsspelning på Valvet i Malung där de gamla dängorna dammades av. Trots att H-son bara repat en timme med Tappar och Jansson satt låtarna som klockren känga i skrevet på Anders Borg. Även sidoprojektet Nobby Tåfjutt Band med "klassikern" Walking down the Mora way, har vid två tillfällen återuppväckts. Personligen tycker jag att det är dags för en nostalgistund - Dalapunken 30 år.
Dra ihop SSG, P-Nissarna, Nobby Tåfjutt som huvudakter. Rota upp gubbarna från Moras The End, låt Punk-Martin ersätta mördade Patrik Gustavsson på trummor. Tvinga Chips att återuppväcka Brülbåjz. Kolla runt om man kan skrapa ihop Limas Snutätarna och Metanol, Rättviks Fanclub mfl..
Punk vid Siljan midsommar 2007 det vore nåt att fira ta mig fan.
Dags för Gävlepunken
Sådär, nu finns den omtalade Gävlepunken på plats.
Fakta, bilder, artiklar och musik.
Naturligtvis är inte all fakta 100%-ig. Så ni som sitter inne med kunskaper, hör av er.
Annars tack till Pecka, Ola, Zluggo och Perra.
Nu har jag genom Punktjafs dokumenterar runt 220 svenska punkband.
Hugah... bara en bråkdel.
Nästa stad som ska be-täckas är Köping.
Disgust, The Wall, Catch 23, Nasty Natives, The Past, Zynthslakt, Protectors och N.O.S... men fanns det ännu fler?
USA - land of the free
Min undran är: Om hon poserat med ett automatvapen i handen hur hade skolan reagerat då?
Upp till kamp kamrater!
Dags att visa borgarpacket att VI inte tiger still
Klass mot klass.
För att sätta tonen idag, bjuder jag på en liten demo med
Socialgrupp 3 - Käka känga (borgarunge) - HÄR!