Farbror Punk

The Vince har påpassligt skickat ett litet klipp som visar vår kära stadsministers
starka och självständiga ledarstil.
Upp till kamp kamrater!

This Perfect Day har släppfest ikväll för en cd-samling. Själv minns jag bandet med stor glädje från en extrainsatt söndagskonsert på Roskilde. En smått vådlig Roskildetripp jag och kamrat Mats företog oss detta år. Vi lånade min fars "jaktbil" en gammal brun Saab -95 som sett sina bästa år. På ditresan, i Lilla Edet närmare bestämt, sprack kylarslangen vilken raskt lagades med en halv rulle eltejp. Sen på hemvägen kokade bilen i Helsingborg på grund av att en formgjuten slang mjukats upp i värmen så att ingen luft gick från luftfiltret till motorn. Detta lilla problem fixades med en Magnumpinne och lite eltejp och vi kom faktiskt hem till slut. Low-tech så det förslår, gör om detta med dagens bilar om ni kan.
Men nu var det var TPD jag berättade om...
På lördagen då jag spanade in countryvärldens tajtaste läderbrallor, vilka hade antagligen målats på Dwight Yoakam, meddelade man att i morgon (söndag) skulle TPD, extrainsatt, spela på samma scen. Något jag berättade för kamrat Mats och gissa om vi fick uppleva en svettigt svängig spelning med Skellefteås finaste poporkester? Hö..Är Fredde R moderat? Och när bandet klämde in både Oh, Susie och Whole wide world var vår lycka total. Detta var en av de bästa spelningar vi sett!
Strax efteråt släpptes TPDs finfina covertolkning på singel. En platta jag ständigt återkommer till som exempel på att man kan göra bra covers.

Vad som slår mig, och jag har även nämt detta i arbetsgruppen för svenskt rockarkiv, varför har ingen gjort en Indietjafs på nätet? Ja, jag menar en sajt som Punktjafs fast med band från den svenska indiepopens historia. Eller är det så att indiegubbarna ligger och filar på detta precis just nu när det gått så lång tid att det äntligen är dags att fira med pur och skär nostalgi?

Jag skulle i vilket fall som helst tycka det vore skitskoj att se en sådan sajt, där Cod Lovers och Happydeadmen samsas med Hardy Nilsson, Wannadies, Easy, Popcicle, Souls, Eggstone mfl.. En sajt där John L  Byström och hans Sound Affects får den hylling en saknad hjälte förtjänar.

Så alla reklamjobbande och familjeinbäddade indiegubbar och gummor. Dags att kamma ner luggen och plocka fram Pumadojorna ur källarskrubben allt för att hylla en vital och gittarbaserad period som startade i skarven mellan 80- och 90-tal. Och som resulterade i några lysande band, eminenta plattor och underbara låtar.

Avslutningsvis. This Perfect Days allra finaste och mest blåa stund är som alltid Postcard summer.

Som några har kommenterat finns det många fler svenska poppärlor. Och jag ämnar att lägga ut åtminstone 25-30 stycken så ni som har lust att bränna en cd får denna full. Några bonuslåtar är väl aldrig fel heller.
När det gäller svensk pop av  70-80-talssnitt finns det faktikst en hel del att välja på vilket exempelvis vissa utländska "bootleg-cd-tillverkare" redan upptäckt, med serier som Shake some action och Powerpop pearls. 

Och som den poppatriot vill jag såklart att de inhemska poppärlorna ska nå ut till er som älskar pop. Och naturligtvis är det symptomatiskt att mitt beslut med att lägga ut popmusik hänger ihop med den årstid som närmar sig med stormsteg. Pop är sommar! Transistorradio, tio-i-topp, lakritspuck, sneakers, flickor som tuggar bugg och natten som aldrig tar slut. Med pop är vi evigt unga. Med andra ord det är ingen tillfällighet att varje sommar som Gyllene Tider återbildas blir folk som tokiga.
 
Så ge er lite till tåls. Det blir mer pop för det är som Moderns sjöng - Got to have pop.

Jag menar naturligtvis vilka ni är som läser min blogg. Några känner jag såklart till som Pecka, Josef, Åke, Sörling, Klas, Malin, Morry och Linda. Men resten?!?!
Klart att man undrar speciellt när statistiken tar jätteskutt och närmar sig 80-100 strecket. För jag tror inte att det bara är Pecka som kollar fem gånger extra en dag.
Och vad är det ni läser på bloggen? Mina eviga utfall om borgarpacket? Eller mina mögliga musikminnen från en tid när inte ens mormor var född?

Det vore fantastiskt kul om ni presenterade er och sa hej. Då blev vi lite bekanta med varann.
Så kära, underbara bloggläsare - skriv en rad... då blir jag glad.

Idag fyller James Österberg sextio år. När man har sett hans scenpersona - Iggy Pop. Ja, då är det fan ok att bli gammal. Iggy må ha missbrukat all skit plus sig själv genom åren. Men vitalare och hårt rockande gubbjävel är svårt att tänka sig. Nä, Mick Jagger känns mer som en friskis-å-svettisinstruktör än rocksångare.
Med andra ord, det är fan så mycket coolare att vara en levande legend som Iggy än en död och exploaterad som Sid, Darby, Johnny, Tommy, Janis, Jimmy, Jim, Dee Dee osv.
Så hurra för Iggy att du håller dig levande, spelar med Stooges och visar att man kan bli gammal med glöden kvar.

Så har man då hittat den "verkliga orsaken" till tragedin i Virginia. Mördaren har nämligen sett den prisbelönta och mycket våldsamma filmen Oldboy.
Än en gång slipper vapelobbyn undan att ta minsta ansvar för att USA formligen dränks i skjutvapen. I Virginia kan man köpa en pistol utan vapenlicen och tydligen utan hjärna. Det är fullständigt barockt att man i USA kan svära sig fri genom påståendet att det är inte vapen som dödar utan människor. Och ju lättare det är att skaffa vapen, desto lättare är det att "förhindra" händelser som den i Virginia. Jo, tjena.
Det är som att påstå att bästa sättet att minska koldioxidutsläppen är att köra ännu mer bil så oljan tar slut fortare.
Vapen i händer på sjuka, skjutglada eller bara oförsiktiga människor dödar. Punkt.
Film däremot har mig veterligen inte dödat någon.

Kanske berodde det på att jag var ung eller för att punken gjorde all "ny" musik spännande. Men åren 77-78 gavs det ut så många otroligt bra låtar att man bara häpnar. Och eftersom jag påbörjat min jubileumsresa kommer här några fler snorbra låtar från året 1977.


We Love You/Chip On Me Shoulder. En finfin singel där framsidan skrevs av Jagger/Richards. Vilket var något  jag inte hade den blekaste aning om när Stefan Wermelin spelade den här plattan i sitt eminenta radioprogram. Cock Sparrer lät tufft och jävligt cockney-engelskt i mina små öron. Baksidan, egna Chip on me sholder är lika tuff huliganpunk som framsidan. Tänk att detta skulle betraktas som Oi många år senare?!?!


Dead Boys - All this and more. Alla bara vråla: Sonic Reducer. Jo, den knäckte mina trumhinnor när jag som tolvåring spelade den om och om igen. Fast numer är det den coola All this and more som är den bästa låten från de Döda Pojkarnas debutalbum. Lyssna bara till handklappet. Ja, handklapp i en punklåt alla punkpoliser. Och ingen kan låta som Stiv Bators... och som blod på tampongen (Ni känner väl till I want Lunch och historien om Lydias blodiga.. jaja) en ettrigt gitarrsolo från Cheeta Chrome.


The Depressions ? Living on dreams. Var Depressions punk? Vem bryr sig om ettiketter när man kan göra en sån snygg och popig punklåt att till och med självaste Costello skulle kunnat inkludera denna i sin repertoar utan att nån höjt ett ögonbryn. Svinbra låt med en text om klasskilnader och utanförskap i sjuttitalets Storbritannien.

Ja vad är det som vår glada Stadsminister egentligen säger?

Det är goda tider nu säger Anders Borg. Hans ymnighetshorn svämmar över av pengar som han vill ge till de som behöver dem bäst. Prognosen för Sverige når snart himmelska höjder och ingen kan väl annat än njuta i den värmande vårsolen i landet av mjölk och honung.
Ja, tänk att det skulle bli så bra för alla i lilla landet lagom. Det är helt otroligt vad lite nya tankar kan göra för ett stockkonservativt land.
Tack vare alliansen får helt plötsligt den tidigare så gråa måndagen en guldkant. Och det är en guldkant som alla kan glädjas åt.
Hurra för Sverige och hurra för alliansen!

Moderaterna i Malmö vill kriminalisera tiggeri enligt Aftonbladet.
" Vi har ett socialt skyddsnät som är tillräckligt. Ingen behöver gå på gatorna och tigga för att klara sin försörjning." Visst, ett skyddsnät som både sossarna och nuvarande regeringen håller på att fasa ut. För vi ska naturligtvis ha det som i USA, där valfrihet råder och alla som vill kan välja att köpa sin socialförsäkring.

Klart som fan att den som har röven full inte förstår hur det är att vara fattig. Att aldrig ha råd att ständigt leva på lånade pengar för att få mat och bostad. Tusentals mestadels ensamstående kvinnor lever i denna existensiella gråzon där de lever i en ständig ekonomisk stress. Något som smittar av sig på barnen. Det är skitsnack att det inte finns fattiga i Sverige idag. Och de som påstår detta är naturligtvis de som har pengar.

"Carl-Axel Roslund säger att han med sin motion främst vill stoppa de östeuropeiska tiggarligor som börjat dyka upp i Sverige." Åhå, precis som när sossarna skulle stoppa den sociala invandringen från öst när de baltiska staterna gick med i EU. Horder av bidragstagare skulle välla in i landet. Jojo, var är de?

Vad som är än mer skrämmande är att av de drygt 15000 personer som svarat på Aftonbladets enkät är 60% för att tiggeri ska förbjudas. " - Moderaterna bara förstör för andra. De tänker inte på andra människor. Om tiggare körs bort från Malmös gator leder det till mer kriminalitet." säger tiggaren i artikeln.  Och det är inte bara moderaterna som inte tänker på andra människor, det gör med andra ord inte de drygt 60 % som vill förbjuda tiggeri heller. Det är den underbart småborgerliga attityden - satsa på dig själv och skit i andra.  Folk får skylla sig själva helt enkelt. Här ska ingen tiggare ligga i vägen när jag ska shoppa mig lycklig!

Det är fy fan beklämmande. Men ack så symptomatiskt för den idiotkapitalisktiska tid vi lever i där lycka inte är ren luft, rent vatten, mänsklig värme, kärlek och solidaritet. Utan där frosseriet, exesser och egocentreringen höjts upp till norm. För jag kanske inte behöver en ny TV, bil, mobil eller nya pattar eftersom de gamla fungerar bra. Men eftersom jag har råd så...
Nåväl, det är väl gôtt att kunna se allt gå åt helvete på sin nya platta 78" TV medan man i avslappnad förvissning kan konstatera att när mänskligheten har slutat existera finns fortfarande ens silkoninplantat kvar.  

Som jag tidigare berättat är jag lite av en musikdokumentärpundare. Och under min sista VFU-vecka såg jag, eller rättare sagt, njöt jag av två bra punkdokumentärer. Två filmer som sumerar i stort sett samma period. Den ena om den engelska anarkistpunkscenen och den andra om amerikansk hardcore. Två scener som betydde oerhört för de inblandade, men som ofta behandlas som paranteser i musikhistorien.

American Hardcore är rapp, schysst klippt och har Sony pictures i ryggen. Day the country died är ett gör-det-själv projekt utan några stora filmbolag som finansiärer. Men båda filmerna ger mig samma gåshud och spark i gubbröven. De får mig att åter inse varför jag är förbannad, varför punk har en attraktionskraft som både musikalisk men också kulturell och politisk rörelse.


Det direkta anslaget i American Hardcore när Vic Bondi förklarar hur USA i början av 80-talet med Reagan som President strävade bakåt mot konservatism, ordning och en slags 50-talsfantasi. "... and we were just like, fuck you, fuck you, not us...You can take that and shove it up your ass!"  direkt över till Black Flag - Rise above. Pang.
Sen följer vi subkulturens framväxt over den amerikanska kontinenten. Massor av klipp med band som alla låter så jävla bra och stenhårt att man golvas gång på gång varvas med nya intervjuer med grånade gubbar och tanter som ger sin beskrivning på hardcorescenen.

Alla har sina personliga favoriter inom amerikansk HC, och här finns de alla från Adolecents och Agnostic Front, via Circle Jerks, Channel 3, D.O.A, Flipper, Iron Cross, Negative FX, 7 Seconds, SS Decontrol, TSOL till Wasted Yout och Zero Boys. (Utom Dead Kennedys.. nåt rättighetstjafs antagligen) Medlemmarna kommer till tals och berättar om hur de olika lokala scenerna påverkade varann och korsbefruktades. Fast det band som lyser klarast är Bad Brains. Fy satan! We got that attitude.

American Hardcore ger dig alla aspekter på genren. Om Straight Edges framväxt eller det våld som också omgärdade spelningar när adrenalinstinna tonårskillar skapade en moshpit eller slogs med polisen. Filmen har mängder av anekdoter och berättartempot accentueras av musiken, som är i stort sett bara 1-2-3-4 Kablaaam eller tick-tick-tick-tick ..aaagggrrrrr. Utom med ett suveräna undantag - Flipper.

Runt 1985 när New York scenen med bland annat Cro-Mags tog fart dog resten av hardcorescenen ut, transformerades till något annat. Band som Gang Green, Jerrys kids och Sucidal Tendencies förvandlades till crossover och plockade upp metalpublik och skatare. Personligen gillade jag crossovermusiken och blir lika löjligt glad över att höra Possessed to skate, Alkohol eller We gotta know som att lyssna till Salin´ on eller TV party.

American Hardcore är musikalisk historielektion som varenda onsuten punkspoling eller försoffad gubbpunkare bör se. Detta är ta mig fan kulturhistoria. Och för de som trodde att 80-tal bara innebar axelvaddar, yuppies och spraylugg, tänk om, se denna dokumentär för det här är äkta skit.



Day the contry died är en helt annan historielektion än American Hardcore. Här är det politik i första hand och musik i andra. Liksom Ian Glaspers bok med samma namn försöker dokumentären täcka anarkopunken genom intervjuer med nyckelfigurer inom scenen som Penny från Crass, Rob Millar från Amebix och Colin & Paco från Conflict mfl. Men också Ian ger sin syn på det hela.

Intervjuerna är intressanta och ger mer insikt om anarkopunken som rörelse och naturligtvis dess politiska perspektiv. Musikaliskt består dokumentären av ett fåtal liveklipp, men desto fler musikaliska punkcollage med många av banden. Med andra ord, musiken finns där för att understryka dess roll. Och visst, jag hade gärna sett mer live med Subhumans, Amebix och Conflict. Men å andra sidan det som ger musikcollagen styrka är att man ser kopplingen mellan anarkopunken och dagens politiska situation. Ansiktena på politker må ha bytts ut, men läget han knappats förändrats. Bush eller Reagan. Thatcher eller Blair, krigshetsen och kapitalets exploatering av vår lilla blå planet fortgår alltjämt. 

Till skillnad mot sin amerikanska kusin är TDTCD en mer stillsam dokumentär och man känner inte samma upphetsning att slänga sig in i en moshpit när man ser filmen som Am HC ger. Men filmer när den inneboende ilska som bör finnas i alla människor som inte bara tiger och accepterar sociala orättvisor och hämmningslös exploatering. Vi som inte faller in i lovsången att shopping är vägen till alla människors lycka.

På ytan är det två punkfilmer som spänner över samma tidsperiod, men som täcker in två helt skilda delar av punken som subkulturell rörelse. Det fanns de som gnällde över Don Letts Punk Attitude. Men här gnällrövar har ni kompletteringen.

För att få en vettig överblick på punk rekommenderar jag.
The Punk Years 1-10.
Punk attitude.
The Day the country died.
American Hardcore.
Oi the video 1& 2 (inga höjdare direkt men fungerar i kombination med resten)
Afro punk.

Aftonbladet skriver om en städare som slängt ovärderliga Beatlesbilder i en avfallskvarn, och nu överväger EMI Apple att stämma städarens arbetsgivare.
Jag säger bara skyll er själva. Detta är ett bra exempel på vad som kan hända när man ska outsorca all verksamhet och istället hyra in entrepernörer. Dessa kommer in och ska utföra ett arbete så snabbt som möjligt utan den minsta relation till sin tillfälliga arbetsgivare.

Det fanns en tid för inte så länge sedan då städare tillhörde arbetsplatsen. De hade en personlig relation med de övriga anställda. De var lyhörda och undvek att slänga papper om de visste att: "Börje på ekonomi brukar lämna papper kvar på skrivbordet". Dessa städare var en viktig del i trivseln på arbetsplatsen och fick många gånger andra anställda att inte "stöka till så förbannat", eftersom de kände dem som städade.

Men eftersom man ska slimma alla kostnader och städpersonal anses som hälsovådligt fett på företaget så skärs de bort först. I vanliga fall resulterar det i att man får lite sämre städning mer sällan till samma kostnad som tidigare, dock förs utgiften på ett annat konto, vilket då betyder vinst. Å andra sidan förlorar man trivseln och kontakten med städpersonalen som blir "ansiktslös" eftersom de inte ska synas och utför jobbet efter ordinare arbetstid. I extrema fall får vi resultatet med att ovärderliga bilder, papper ect hamnar i avfallskvarnen. Man vill ha effektivitet och man får ta mig fan det.

Så i en värld där bara ekonomiskt resultat räknas istället för en gemytlig och trivsam arbetsmiljö kan vi säkert räkna med fler fadäser av samma typ.
Mitt recept består i att ta tillbaka städare och vaktmästere till arbetsplatserna. Vi har visst råd med ?hustomtar? som sätter lite guldkant på vardagen. För att mota utanförskapet måste människor få sättas in och uppleva sammanhang och därmed tas upp i gemenskapen. Människan är ett socialt djur och måste därför socialisera för att må bra.



Avslutningsvis om drygt två månader slutar jag mina städjobb varav ett av dem har jag haft nästan 20 år. Detta känns faktiskt riktigt ledsamt, för jag har känt mig uppskattad, mött och talat med många trevliga människor och dessutom känt att jag gjort något vettigt när jag sopat och torkat trappuppgångar. Aldrig har jag upplevt jobbet som meningslöst eftersom jag ingått i ett samanhang och haft en gemenskap med de boende.

Enligt Aftonbladet föll inte stekt sill Fredrik Reinfeldt på läppen.
Ja, jag kan just se lille Freddes läpp darra i förskräckelse över att vara tvungen att äta sådan vidrig proletär smörja.
Fy.. (sagt med en överklassfnysning).
Nej, var i helvete är kalvfilén, mannen är ju Sveriges statsminister inte ska han väl nöja sig med mat för Göteborgare och underklass.
Nej, ge Fredrik det lilla löjromsfejset från Djursholm all den fina mat en borgare förtjänar så att han åter kan visa upp att det är skillnad på borgare och arbetardrägg.

Ja, så har man gjort sin sista lektion på den sista VFUn. Nu är det slut.
Fa, va jävla vemodigt.
Jag har aldrig haft så bra, roligt och trevligt på någon annan arbetsplats jag varit på. Och nu måste jag lämna allt detta.
Jag vill ge en stor kram och eloge till alla underbara personer jag haft ynnesten att träffa mina sju VFU veckor.
Tack för att ni gjort denna korta tid till den bästa under hela min Universitetsutbildning.

Så det är med en klump i bröstet och en lätt fuktig ögonvrå jag passar på att blogga dessa rader i vänta på bussen som ska ta mig hem. Och nästa vecka börjar det tråkiga allvaret på Universitetet igen. *SUCK*

Nåja, det är trots allt bättre att känna sig vemodig för att det varit en bra tid än det motsatta.
Till alla på Fryke - Ni är bäst!