Farbror Punk

Jag har under drygt två veckor levt med Creatives Zen-mediaspelare och det är ta mig tusan helt fantastiskt. Detta är en pryl jag drömde om redan i Walkmanbandarens barndom: ”Tänk om det fanns en bärbar video med tv”. Faktum är att det gjordes en liten enhet i CVC-systemet (Compact Video Cassette) av Technicolor, men detta blev inget annat än en parantes i videohistorien. Men nu, tack vare den digitala tekniken och framförallt ytmonterade komponenter, något som möjliggjort mobilernas ständigt krympande storlek, finns nu mediaspelare i ”fickformat”.

Med 30 Gig musik, böcker, tv-serier, film och musikvideor på fickan blir mina dagliga pendlingsresor på 2,5 timmar (befinner mig som sagt på VFU för närvarande därav den extremt korta restiden. Annars är det 4 timmar som gäller) något av en njutning. Jag nästan längtar efter att få sätta mig på bussen och slå på spelaren. Visst jag har tidigare både läst och lyssnat på böcker, läst tidningar, lyssnat på musik, radio och studerat kurslitteratur. Men den extra dimension som mediaspelarn ger i form av rörlig bild går inte att ignorera. Jag har bland annat avnjutit 80-tals komedin ”Moving” med Richard Pryor, Brian DePalma thrillern ”Sisters” monsterrullen ”Spawn of the Slithis” en dokumentär om engelska glitterrockarna The Sweet, dessutom en mängd musikvideor.

Filmälskare fnyser säkert åt idiotin att titta på en frimärksstor skärm. Men för mig är det enda alternativet. Jag orkar inte och hinner inte se film när jag kommer hem på kvällen. För övrigt är det knappast några effektfyllda storfilmer jag tittar på i mediaspelaren. Det är riktig sunkig och underbar ”skräpkultur” lågbudgetskräck, 80-tals komedier och italiensk exploateringsfilm. Samt lite ”hårdsubbade” asiatiska rullar. Sonen har rekommenderat att jag ser TV-serien ”Waterboys”. Både han och jag älskade långfilmen som var helt undrbar.

Det finns naturligtvis nackdelar med spelaren. Man kan alltid önska sig en större hårddisk men 30 Gig räcker gott till mina bussresor. En begränsad batteritid på ca 4 timmar (video) känns klent så jag har skaffat ett externa batteripack se bilden. Som med hjälp av fyra AA batterier håller igång maskinen upp till 15 timmars videotittande. ”Scrollplattan” är allt för oprecis och där är säkert iPodens scrollhjul att föredra, men iPod kräver konvertering av alla videofiler vilket är helidiotiskt, dessutom saknar den radio och inspelning. Jo, det kan vara bra att spela in förläsningar. Avslutningsvis är ”blandaren” för musikenheten helt värdelös. Den har liksom Windows mediaspelare en egenhet att ”betygsätta” de album/låtar som spelats en gång vilket gör att dessa ständigt återkommer och andra spelas inte alls. Om det finns någon annan variant på musikmixer inbyggd i spelaren så tipsa mig, jag har inte kollat över alla funktioner fullständigt än.

Zen Vision är med all säkerhet inte ändstationen för den bärbara mediautvecklingen. Men från den första Luxor-walkman jag köpte 1983 känns det ändå som om jag fått en liten del av den uteblivna Jetson-framtiden. Och personligen kräver jag ingen multipelmaskin med telefon/Internet/multimedia/videokamera/kaffebryggare och nästrimmer. Har man, som jag, vuxit upp på 1900-talet är det ingen stor uppoffring att bära omkring på flera prylar när de var och en knappt väger mer än småpengarna till fikaautomaten. Med andra ord är Zen Vision värd de 6 veckor det tog att städa ihop till de 2600 kronor (inkl extra batteripack) den kostade. För vad ni bör ha i åtanke är att när min utbildning är klar kommer jag att ha pendlat, lågt räknat, runt ett arbetsår ca 1900 timmar!!! Och tack vare Zen Vision blir nu också resan en del i målet.

Såg Rapport-reportern Claes JB Lövgren göra en intervju iklädd en Mayhem tröja.

Tack vare Håkan Pettersson som frågade om Janne Andersson hänger jag numer på kollegiet och läser ”en himla många fina bloggar”. Skribenten Tobias Johansson brukar som regel inte skräda orden. Men inför sitt skrivande på dvdvkritik.se och dess upphovsmän Anders Jakobson och Hans-Åke Lilja är han lyrisk.

Kontentan av vad dessa två herrar ägnar sig åt är passionerat och ideellt arbete. De två är ”görare” som enligt Tobias alltid genomför sina idéer. Jag kan inte låta bli att se mig själv i dessa två då åren med Punktjafs, Nationalteatern och andra musiksajter är mestadels ideellt arbete. Jag har även under åren varit inblandad i flera projekt, en del storslagna och en del av mer modest typ. Men i många av fallen har det varit mycket snack och lite verkstad. Än idag kan jag inte annat än bli förbannad på hur man från Hagfors Kommuns sida sjabblade bort projektet Hagfors Media.

Hagfors Media var ett EU-projekt i storslagen stil där det bästa av den moderna tekniken figurerade. Själv hamnade jag på video-delen. Problemet med ett EU-projekt är att det inte får konkurrera med befintliga näringsidkare och det får inte dra in pengar. MEN... detta betyder inte att man kan lägga gruden för ett kommande företag.

Här i lilla Hagfors fanns en digital ljudstudio, Internet access (ja detta var tidigt i nätets barndon 96-97) och högkvalitattiv videoutrustning med tillhörande redigering. Vi som var ”ansvariga”, vilket egentligen innebar att vi hade ALU (sex månader på a-kassa typ), insåg vilka möjligheter som fanns i detta. Här kunde vi skräddarsy en inspelning, fixa cd-rommaterial göra video och en eventuell sajt till bandet. Artisterna skulle dessutom bo här i kommunen och spendera pengar hos lokala näringsidkare. Detta skulle i förlängningen generera en inkomst i form av skatteintäkter.

Vi presenterade upplägget med det förbehållet att vi ville se ett samarbete med kommunen. De skulle se till att vi initsialt fick en lön så en stabil etablering kunde ske. Nix, pix.
Nej, så kunde man inte göra det vore orättvist mot befintliga ”företag”. Nej man ville hellre från kommunens sida att någon ”utifrån” skulle komma och vilja ta över EU-projektet.
VA!
Jo, och nu kommer den stora bitterheten fram. I Hagfors får man inte komma med vettiga ideer om man råkar vara inföding. Nej man ska komma utifrån. Helst vara en småkriminell individ med många konkurser bakom sig, då rullas röda mattan fram. Ja, jag generaliserar å det grövsta men jag tror det finns många som håller med mig.

Hagfors Media bidde inte ens en tumme. Varje gång jag tänker på hur man lät allt rinna ut i sanden blir jag förbannad. Det finns dock en liten rättvisa i det hela. Jocke Åhs som var med och drev ljudstudion har envetet bitit sig fast här och idag har han äntligen etablerat sig som entrepenör och fyller i dagarna i samband med Svenska Rallyt Hagfors med evenemang. Jocke är värd all framgång och jag hoppas det går över förväntan bra. Själv blev jag bränd (inte bara på Hagfors Media projektet utan på några andra fruktlösa projekt) och jobbar nuförtiden helst själv och ideelt för då vet jag att jobbet/projektet blir gjort.

11 år med Punktjafs.com och 5 år med Nationalteatern.nu har knappast fått mig att tröttna. För så länge jag älskar musik och det jag gör fortsätter jag. Kan jag dessutom sprida lite glädje åt andra så är det min bonus. Pengar är inte allt. Det finns ju öl också ;o)
Dessutom ska jag snart flytta så jag ser ljuset i tunneln.

Lars Danielsson. Sa inte din mamma åt dig att det är fult att ljuga.
Tänk så mycket lättare om du hade sagt sanningen. Då hade du varit landshövding idag och sovit gott om nätterna.