Det gullas med papporna - tycker medelklassen.
Läser om att det gullas med papporna som tar hand om sina barn. Tja, vad ska man säga? Kanske gullas det med medelklasspapporna i fjollträsk (Stockholm). Här i ”tro fan inte att du är nåt” (Hagfors) existerar inte gull överhuvudtaget.
När mitt ex och jag blev föräldrar var det självklart att dela på föräldrarollen. Vissa saker kunde båda göra. Andra delar anpassades efter förmåga.
Naturligtvis plockade jag ut min ”pappaledighet”. Dessutom försökte vi i det längsta ta hand om honom själva istället för dagis. Så när jag klev av mitt nattskift i stålverket 04.00 blev sömnen kort då jag tre timmar senare klev upp för att ta hand om och leka med sonen innan jag fick vila vid 14-tiden då mitt ex kom hem.
När jag sedan blev ensam med sonen, han var då 8 år, visste mitt ex att jag skulle klara det hela. Hon hade inte minsta tvivel på att jag kunde axla bådas roll.
Naturligtvis var det inget enkelt beslut för henne att välja bort sitt barn, men återigen hon kunde lita på mig som vårdnadshavare.
Ok, jag kan erkänna det var ingen lätt match, mest p.g.a den ekonomiska situation. Att leva på a-kassa som ensamstående är ingen höjdare. Dessutom ville jag inte kräva henne på underhåll, då hon också var arbetslös, eftersom hon så småningom skulle vara tvungen att betala tillbaka till försäkringskassan vilket indirekt skulle drabba sonen. Räddningen (att vi inte gick back) var att jag hade två städjobb som godkänd bisyssla. F ö ett arbete jag fortfarande efter 18 år utför. (Nu som fattig student)
Men jag skulle velat ha lite gulligull. För det märkliga var att omgivningen trodde att man skämtade när man sa att man var ensam med sonen.
En man som tar hand om sitt barn??
Nä, det finns inte, klart det finns en kvinna med någonstans.
Det Magnus Jacobsson upplever är för mig helt främmande. Trots att jag varje dag lämnade och hämtade sonen på skolan. Jag var med på klassresor, föräldramöten osv.
Och den berömda ”tjejer tycker det är så gulligt och sexigt med män som tar hand om sina barn”, önskar jag, åtminstone vid något enstaka tillfälle som singel, varit sant.
Den enda som bemötte mig med positiva ord var vår granne en äldre kvinna i 70-årsåldern. Å andra sidan förstod hon inte heller HUR jag kunde klara allt själv, jag var trots allt man.
Ok, jag fattar, ensamstående kvinnor har alltid haft det så här. Vilket jag är väl medveten om. Men kom då inte och påstå att det gullas med papporna...
Men visst det handlar som alltid om ekonomi. Jag kan villigt erkänna att det var ett dubbeleggat svärd när jag fick en anställning. Nu fick vi bättre ekonomi, men sonen fick kliva upp själv på morronen och äta middag ensam. När vi senare bytte till skift fick han dessutom lägga sig ensam. Jag hade samvetskval många gånger.
När jag sen sas upp p.g.a arbetsbrist och var tvungen att börja studera på annan ort med 20 mils pendling fick han dessutom börja arbeta.
Jo, jag vet: barnarbete är förbjudet i Sverige. Men det var en omöjlighet att både studera heltid och hinna med städjobbet själv. Så han hjälpte mig och fick på så sätt som 13 åring lära sig att pengar tjänar man genom arbete.
Kontentan är ändå att jag lärde sonen att ta ansvar, laga mat, städa, ta hand om tvätt, disk och göra sina läxor dessutom att uppskatta de små sakerna i livet som en mysig filmkväll med hembakad pizzarulle.
I somras gick han ut 9:an med skolans högsta medelbetyg. Det har gått bra för Chris tvärtemot alla rapporter som säger att barn till ensamstående föräldrar av arbetarklass lyckas allt sämre i skolan.
Såklart har han också fått en jättefin fostran av sin mamma de tillfällen han varit hos henne.
Men ändock lite gulligull hade värmt när ekonomin tröt och man tvingades arbeta övertid för att kunna få det hela att gå ihop och för att trygga en mysig helg eller en semesterresa till Stockholm.
Hur som helst har vi haft en underbar tid tillsammans Chris och jag och jag uppmanar alla farsor att ta chansen, umgås med era barn, ni har dem till låns en löjligt kort tid. Passa på upplev det underbara i att vara PAPPA!
När mitt ex och jag blev föräldrar var det självklart att dela på föräldrarollen. Vissa saker kunde båda göra. Andra delar anpassades efter förmåga.
Naturligtvis plockade jag ut min ”pappaledighet”. Dessutom försökte vi i det längsta ta hand om honom själva istället för dagis. Så när jag klev av mitt nattskift i stålverket 04.00 blev sömnen kort då jag tre timmar senare klev upp för att ta hand om och leka med sonen innan jag fick vila vid 14-tiden då mitt ex kom hem.
När jag sedan blev ensam med sonen, han var då 8 år, visste mitt ex att jag skulle klara det hela. Hon hade inte minsta tvivel på att jag kunde axla bådas roll.
Naturligtvis var det inget enkelt beslut för henne att välja bort sitt barn, men återigen hon kunde lita på mig som vårdnadshavare.
Ok, jag kan erkänna det var ingen lätt match, mest p.g.a den ekonomiska situation. Att leva på a-kassa som ensamstående är ingen höjdare. Dessutom ville jag inte kräva henne på underhåll, då hon också var arbetslös, eftersom hon så småningom skulle vara tvungen att betala tillbaka till försäkringskassan vilket indirekt skulle drabba sonen. Räddningen (att vi inte gick back) var att jag hade två städjobb som godkänd bisyssla. F ö ett arbete jag fortfarande efter 18 år utför. (Nu som fattig student)
Men jag skulle velat ha lite gulligull. För det märkliga var att omgivningen trodde att man skämtade när man sa att man var ensam med sonen.
En man som tar hand om sitt barn??
Nä, det finns inte, klart det finns en kvinna med någonstans.
Det Magnus Jacobsson upplever är för mig helt främmande. Trots att jag varje dag lämnade och hämtade sonen på skolan. Jag var med på klassresor, föräldramöten osv.
Och den berömda ”tjejer tycker det är så gulligt och sexigt med män som tar hand om sina barn”, önskar jag, åtminstone vid något enstaka tillfälle som singel, varit sant.
Den enda som bemötte mig med positiva ord var vår granne en äldre kvinna i 70-årsåldern. Å andra sidan förstod hon inte heller HUR jag kunde klara allt själv, jag var trots allt man.
Ok, jag fattar, ensamstående kvinnor har alltid haft det så här. Vilket jag är väl medveten om. Men kom då inte och påstå att det gullas med papporna...
Men visst det handlar som alltid om ekonomi. Jag kan villigt erkänna att det var ett dubbeleggat svärd när jag fick en anställning. Nu fick vi bättre ekonomi, men sonen fick kliva upp själv på morronen och äta middag ensam. När vi senare bytte till skift fick han dessutom lägga sig ensam. Jag hade samvetskval många gånger.
När jag sen sas upp p.g.a arbetsbrist och var tvungen att börja studera på annan ort med 20 mils pendling fick han dessutom börja arbeta.
Jo, jag vet: barnarbete är förbjudet i Sverige. Men det var en omöjlighet att både studera heltid och hinna med städjobbet själv. Så han hjälpte mig och fick på så sätt som 13 åring lära sig att pengar tjänar man genom arbete.
Kontentan är ändå att jag lärde sonen att ta ansvar, laga mat, städa, ta hand om tvätt, disk och göra sina läxor dessutom att uppskatta de små sakerna i livet som en mysig filmkväll med hembakad pizzarulle.
I somras gick han ut 9:an med skolans högsta medelbetyg. Det har gått bra för Chris tvärtemot alla rapporter som säger att barn till ensamstående föräldrar av arbetarklass lyckas allt sämre i skolan.
Såklart har han också fått en jättefin fostran av sin mamma de tillfällen han varit hos henne.
Men ändock lite gulligull hade värmt när ekonomin tröt och man tvingades arbeta övertid för att kunna få det hela att gå ihop och för att trygga en mysig helg eller en semesterresa till Stockholm.
Hur som helst har vi haft en underbar tid tillsammans Chris och jag och jag uppmanar alla farsor att ta chansen, umgås med era barn, ni har dem till låns en löjligt kort tid. Passa på upplev det underbara i att vara PAPPA!
Mana ”China” Nishiura Shonen Knifes förra trummis död i bilolycka
Läser förra fredagens Ljusnan som flickvännen tagit med och ser till min bedrövelse att Shonen Knifes förra trummis Mana ”China” Nishiura förolyckats i en bilkrash på turné med sitt nuvarande band DMBQ.
Shonen Knife var det första japanska pop-punkbandet jag kom att stifta bekantskap med i början av 90-talet. Innan hade mina kunskaper om japansk musik handlat om hårdrock som E-Z-O, Bow Wow, Earthshaker och Loudness. Men tack vare MTVs eminenta 120 Minutes fick jag höra och se en japansk flicktrio sjunga ”Riding on the rocket” en popdänga i sann Ramonesstil. Jag var fast direkt.
Samma sommar (93) fick jag äntligen chansen att se bandet live. Roskildefestivalen hade bokat gruppen och placerat dem i Blå Tältet kl 15.00 söndag. Jag övertalade kamrat Mats att följa med.
Tältet var knôkat och bandet inledde det hela med att fotografera oss (såklart). Mellan varje låt försökte de på stapplande och bruten engelska förklara vad låtarna handlade om. Efter varje presentation jublade publiken och tjejerna fnittrade lätt generat innan de ränkade in nästa nummer. När en låt var slut exploderade publiken i applåder och visslingar och vart man än vände sig var det idel breda leenden. Nog kände vi alla i publiken en enorm lycka av att lyssna till dessa japanskor som på sitt enkla, ibland småtaffliga men otroligt charmiga sätt leverera poplåtar om betongdjur hur Barbie twistar och att få vara katt.
Sällan har en söndagsspelning på Roskilde skänkt en sådan tillfredställelse, Mats och jag lämnade konserten med varsitt jätteleende för att gå över till det vita tältet där Therapy? skulle spela 16.00.
Tack vare DR och SR fick jag njuta av spelningen en gång till via radio, naturligtvis bandade jag programmet.
Så det är med vemod jag läser om Nishiuras död, men det som i sammanhanget känns märkligt är att jag finner nyheten i Ljusnan och inte i våra stora tidningar. Vid en snabb googling hittar jag bara att Sundsvalls Tidning skrivit om händelsen. Som vanligt har kvällstidningsdrakarna fullt upp med att följa den senaste läppförstoringen hos någon semikändis eller vem som ska vinna Idol. De kan fortsätta leverera sina pseudonyheter själv plockar jag fram inspelningen från Roskilde för att lyssna på den igen.
Shonen Knife var det första japanska pop-punkbandet jag kom att stifta bekantskap med i början av 90-talet. Innan hade mina kunskaper om japansk musik handlat om hårdrock som E-Z-O, Bow Wow, Earthshaker och Loudness. Men tack vare MTVs eminenta 120 Minutes fick jag höra och se en japansk flicktrio sjunga ”Riding on the rocket” en popdänga i sann Ramonesstil. Jag var fast direkt.
Samma sommar (93) fick jag äntligen chansen att se bandet live. Roskildefestivalen hade bokat gruppen och placerat dem i Blå Tältet kl 15.00 söndag. Jag övertalade kamrat Mats att följa med.
Tältet var knôkat och bandet inledde det hela med att fotografera oss (såklart). Mellan varje låt försökte de på stapplande och bruten engelska förklara vad låtarna handlade om. Efter varje presentation jublade publiken och tjejerna fnittrade lätt generat innan de ränkade in nästa nummer. När en låt var slut exploderade publiken i applåder och visslingar och vart man än vände sig var det idel breda leenden. Nog kände vi alla i publiken en enorm lycka av att lyssna till dessa japanskor som på sitt enkla, ibland småtaffliga men otroligt charmiga sätt leverera poplåtar om betongdjur hur Barbie twistar och att få vara katt.
Sällan har en söndagsspelning på Roskilde skänkt en sådan tillfredställelse, Mats och jag lämnade konserten med varsitt jätteleende för att gå över till det vita tältet där Therapy? skulle spela 16.00.
Tack vare DR och SR fick jag njuta av spelningen en gång till via radio, naturligtvis bandade jag programmet.
Så det är med vemod jag läser om Nishiuras död, men det som i sammanhanget känns märkligt är att jag finner nyheten i Ljusnan och inte i våra stora tidningar. Vid en snabb googling hittar jag bara att Sundsvalls Tidning skrivit om händelsen. Som vanligt har kvällstidningsdrakarna fullt upp med att följa den senaste läppförstoringen hos någon semikändis eller vem som ska vinna Idol. De kan fortsätta leverera sina pseudonyheter själv plockar jag fram inspelningen från Roskilde för att lyssna på den igen.
Ännu mer bland-cd
Kafka Process – Stolt av å vaere hvit?
Manic Street Preachers – Little baby nothing
Libertines – What a waster
Nakamori Band – Whatever
Social Distortion – Till the angels sing
Stiv Bators / Dee Dee Ramone – Poison Heart
Noice – Ut I natten
Lions heart – Can’t believe
Mink Deville – Maybe tomorrow
Deicide – Fuck your god
Hellacopters – Rainy days revisited
Richard Hawley – Born under a bad signManic Street Preachers – Little baby nothing
Libertines – What a waster
Nakamori Band – Whatever
Social Distortion – Till the angels sing
Stiv Bators / Dee Dee Ramone – Poison Heart
Noice – Ut I natten
Lions heart – Can’t believe
Mink Deville – Maybe tomorrow
Deicide – Fuck your god
Hellacopters – Rainy days revisited
Death Angel – Thrown to the wolves
Randy – Summer of bros
TV Smith – Only one flavour
Pelle Almgren och Wow liksom – Ingenting
Speed Kill Hate – Walls of hate
Artful Dodger – Remember
Stoodes – BOTA
Sick of it All – Rip off
Marianne Faithful – Summer nights
Aces – One way street
Justin Trouble – Gimme a kiss
Interpol – En iskall tystnad
Hanoi Rocks – Dead by X-mas
Pearl Harbour – Heaven is gonna be empty
Svante Thuresson – Vinter I skärgår´n
Rockingbirds – Jonathan, Jonathan
Tomas Holst – Vilden
Julie Covington – Only women bleed
Anal Cunt – Hootie and the blowfish
Hagfors Nr1 i Japan.
Hagforsbördige Ola Larsson toppar, som låtskrivare till duon Shuji To Akira och låtan "Seishun Amigo", topplistan i Japan.
Jag kan tillägga att det inte är första gången Ola ligger på Japanlistans förstaplats. En av Olas tidigare låtar nådde förstaplatsen med Kinki Kids.
Naturligtvis är jag så in i helvete avundsjuk på Ola, men samtidigt stolt att en Hagfôrsing toppar den japanska topplistan.
Nu saknas det bara att kommunen tog upp de där gamla idéerna jag frmfört om att dels sälja vatten till japanerna. Dels att plocka in en japsnak speedwayförare, då japanerna är otroligt trogna sina ”stjärnor” och skulle därför vallfärda till Hagfors för att se sin förare åka på Tallhult motorstadion.
Men då jag är vis av tidigare erfarenheter. Så vet jag att Hagfors kommun naturligtvis inte skulle göra något så spännande och radikalt för att sätta kommunen på världskartan.
Jag kan tillägga att det inte är första gången Ola ligger på Japanlistans förstaplats. En av Olas tidigare låtar nådde förstaplatsen med Kinki Kids.
Naturligtvis är jag så in i helvete avundsjuk på Ola, men samtidigt stolt att en Hagfôrsing toppar den japanska topplistan.
Nu saknas det bara att kommunen tog upp de där gamla idéerna jag frmfört om att dels sälja vatten till japanerna. Dels att plocka in en japsnak speedwayförare, då japanerna är otroligt trogna sina ”stjärnor” och skulle därför vallfärda till Hagfors för att se sin förare åka på Tallhult motorstadion.
Men då jag är vis av tidigare erfarenheter. Så vet jag att Hagfors kommun naturligtvis inte skulle göra något så spännande och radikalt för att sätta kommunen på världskartan.
Samlarglögg?!?!
Såg i gårdagens Aftonbladet att Blossas årgångsglögg har fått samlarvärde.
Det är bara människor med anal fixering som samlar glögg och skivor.
Nä, man ska njuta av glögg och musik. Gärna tillsammans.
Våga vägra att samla.
Det är bara människor med anal fixering som samlar glögg och skivor.
Nä, man ska njuta av glögg och musik. Gärna tillsammans.
Våga vägra att samla.
Gårdagens bästa låt - Norra kyrkogatan 35
Jag bär alltid med mig en fulladdad MP3 spelare på en gigabyte när jag lämnar lägenheten. Primärt används spelaren för att underlätta mitt extrajobb vilket är trappstädning. Bra musik underlättar vilket arbete som helst. Jag har en blandmapp där jag lägger in olika låtar efter humör.
Och som sista låt när jag avrundade mina 2 timmars städning, då tonar Norra kyrkogatan 35 med Sigge Hill och Magnus Carlsson upp och jag blir på ett oändligt gott humör.
Sigge hamnade i min skivsamling redan på 80-talet då med gruppen Bangsters och deras EP ”Escape from bubblegum land” utgiven på franska bolaget New Rose. I början av 90-talet passade jag på att få plattan signerad av ”Swasse” och ”Ubbe” när Sigge Hill upträdde på Hagfors Musikfestival. De båda var lite förvånade att någon utanför Hudik hade plattan och dessutom visste vilka det var som spelade.
Jo, den svenska garagevågen var inte speciellt långvaring men innehöll en hel del bra musik.
I somras passade Beth och jag på att åka till Hudik där Sigge och hans band varje sommar spelar 5 kvällar i rad med hemliga gäster. Denna kväll dök Magnus Carlsson upp, vi hade haft turen att välja rätt kväll. Och förutom en stökig och orepad I fought the law som xtra – etranummer. Framfördes Norra kyrkogatan 35. Så varje gång jag nu hör den minns jag den underbara sommarkvällen i Hudik
Och som sista låt när jag avrundade mina 2 timmars städning, då tonar Norra kyrkogatan 35 med Sigge Hill och Magnus Carlsson upp och jag blir på ett oändligt gott humör.
Sigge hamnade i min skivsamling redan på 80-talet då med gruppen Bangsters och deras EP ”Escape from bubblegum land” utgiven på franska bolaget New Rose. I början av 90-talet passade jag på att få plattan signerad av ”Swasse” och ”Ubbe” när Sigge Hill upträdde på Hagfors Musikfestival. De båda var lite förvånade att någon utanför Hudik hade plattan och dessutom visste vilka det var som spelade.
Jo, den svenska garagevågen var inte speciellt långvaring men innehöll en hel del bra musik.
I somras passade Beth och jag på att åka till Hudik där Sigge och hans band varje sommar spelar 5 kvällar i rad med hemliga gäster. Denna kväll dök Magnus Carlsson upp, vi hade haft turen att välja rätt kväll. Och förutom en stökig och orepad I fought the law som xtra – etranummer. Framfördes Norra kyrkogatan 35. Så varje gång jag nu hör den minns jag den underbara sommarkvällen i Hudik
John Peel´s Record Box
Tack vare fildelning har jag fått ta del av ett underbart hyllingsprogram – John Peel´s Record Box. Ett program från Channel 4 för att markera ettårsdagen av Johns bortgång. (Ska jag nu straffas av Antipiratbyrån och IFPI?)
Peels musikaliska kulturgärning kan aldrig få för många ovationer. Han var antagligen den viktigaste radiopratare – DJ som fått fritt spelrum och som betytt så mycket för så många.
Min personliga relation med The John Peel Show började i slutet av –79. När jag äntligen efter att ha sökt många fruktlösa kvällar under en lång tid, lyckades hitta BBC på mellanvåg.
Peels program slutade vid midnatt brittisk tid, det vill säga klockan 01 svensk tid. Det blev många hårda skoldagar under sista året på högstadiet. Jag vill minnas att min svensklärarinna otroligt nog ändå tyckte det var ok att jag lyssnat på BBC via mellanvåg och därför var trött på hennes morgonlektion. Jag tror säkert hon minns sin ungdom när man istället lyssnade på Radio Luxemburg för att få höra ny spännande 60-tals pop.
Jag kan ärligt säga att all musik som jag hörde dessa första nätter med John Peel Show inte var min kopp té. Jag hade svårt för folkmusiken, de tidigaste blues stenkakorna var också lite "jobbiga" och även vissa dubplattor. The Fall lyckades jag aldrig begripa mig på. Men det var ändå en otrolig känsla att under den första veckan upptäcka låtar och band som fick mig att nästan studsa i sängen.
Jag började så smått att skriva upp skivorna och när jag äntligen en sommardag i juli –81 kunde köpa några av dessa plattor på gamla stans skivaffär var lyckan på topp.
Några som jag hittade var:
Dangerous Girls – Dangerous Girls
Monochrome Set – Monochrome Set
The Quads – You gotta jive
Lightning Raiders – Psychadelic Musik
Barracudas – Subway surfin
Tyvärr kunde varken Gamla Stans eller Pet Sounds skaka fram IQ Zero – Everybody kills insects eller Lori & the Chameleons – The Lonley Spy. Två skivor jag inte hört sedan den natten de spelades.
Att Peel också spelade svenska punkplattor är knappast någon nyhet. Men ändå att höra Perverts och Ebba Grön på kortvåg spelade av John Peel. Det var stort. Och om jag hade svårt som 14-åring att gilla bredden av den musik John spelade, så har jag som vuxen fått en nästan lika spretig och härligt vriden musiksmak som mäster John. Med den markanta skillnaden att John Peel alltid lyssnade på musik och ständigt hittade ny spännande musik. Jag gillar tystnaden bitvis och hittar tyvärr mer gammalt än nytt.
Nu kan man bara hoppas på att SVTs inköpsavdelning lägger pengarna på dels tributprogrammet från förra året som sammanställdes i samband med Johns död. Dels detta synnerligen givande prorgam – John Peel´s Record Box.
Och visst hade John rätt i att Teenage kicks är världens bästa låt. Åtminstone i de drygt två minuter låten varar.
Peels musikaliska kulturgärning kan aldrig få för många ovationer. Han var antagligen den viktigaste radiopratare – DJ som fått fritt spelrum och som betytt så mycket för så många.
Min personliga relation med The John Peel Show började i slutet av –79. När jag äntligen efter att ha sökt många fruktlösa kvällar under en lång tid, lyckades hitta BBC på mellanvåg.
Peels program slutade vid midnatt brittisk tid, det vill säga klockan 01 svensk tid. Det blev många hårda skoldagar under sista året på högstadiet. Jag vill minnas att min svensklärarinna otroligt nog ändå tyckte det var ok att jag lyssnat på BBC via mellanvåg och därför var trött på hennes morgonlektion. Jag tror säkert hon minns sin ungdom när man istället lyssnade på Radio Luxemburg för att få höra ny spännande 60-tals pop.
Jag kan ärligt säga att all musik som jag hörde dessa första nätter med John Peel Show inte var min kopp té. Jag hade svårt för folkmusiken, de tidigaste blues stenkakorna var också lite "jobbiga" och även vissa dubplattor. The Fall lyckades jag aldrig begripa mig på. Men det var ändå en otrolig känsla att under den första veckan upptäcka låtar och band som fick mig att nästan studsa i sängen.
Jag började så smått att skriva upp skivorna och när jag äntligen en sommardag i juli –81 kunde köpa några av dessa plattor på gamla stans skivaffär var lyckan på topp.
Några som jag hittade var:
Dangerous Girls – Dangerous Girls
Monochrome Set – Monochrome Set
The Quads – You gotta jive
Lightning Raiders – Psychadelic Musik
Barracudas – Subway surfin
Tyvärr kunde varken Gamla Stans eller Pet Sounds skaka fram IQ Zero – Everybody kills insects eller Lori & the Chameleons – The Lonley Spy. Två skivor jag inte hört sedan den natten de spelades.
Att Peel också spelade svenska punkplattor är knappast någon nyhet. Men ändå att höra Perverts och Ebba Grön på kortvåg spelade av John Peel. Det var stort. Och om jag hade svårt som 14-åring att gilla bredden av den musik John spelade, så har jag som vuxen fått en nästan lika spretig och härligt vriden musiksmak som mäster John. Med den markanta skillnaden att John Peel alltid lyssnade på musik och ständigt hittade ny spännande musik. Jag gillar tystnaden bitvis och hittar tyvärr mer gammalt än nytt.
Nu kan man bara hoppas på att SVTs inköpsavdelning lägger pengarna på dels tributprogrammet från förra året som sammanställdes i samband med Johns död. Dels detta synnerligen givande prorgam – John Peel´s Record Box.
Och visst hade John rätt i att Teenage kicks är världens bästa låt. Åtminstone i de drygt två minuter låten varar.
Skivbolagen gjorde oss till Pirater.
Detta är en fortsättning på föregående inlägg.
Japan är alltså världens näst största musikproducent. Landet har en otrolig spännvidd på sin musik, från Noise och etno till r n´b och idol singers, och kör helt sonika två topplistor, varav den ena speglar s.k. J-Pop och den andra resterande musik.
Chris (min son) lyssnade inte på musik överhuvudtaget fram tills han var i 11-12 års åldern. Då var det TV-Spelsmusik och Animésignaturer som han fastnade för. Så steget till "vanlig" japansk musik var inte speciellt lång. Många signaturer till animeserier är Idolsångerskor eller av modell melodiös hårdrock.
Men det var inte bara att kila till skivaffären och köpa en bunt plattor.
Alternativet var i vårat fall WinMX där fanns massor av uppkopplade japaner och för all del amerikaner med en fäbless för japansk musik.
Vi testade all möjlig japansk musik både på MP3 och på video. Många favoriter blev det och ännu fler nya bekantskaper. Det var en helt ny värld av musik som öppnade sig. Och hans passion för den japanska musiken utvecklade sig till ett intresse för kulturen och språket, som han via webben studerade.
I och med den stora boomen av Manga och anime i Sverige tycker man att något borde ha hänt beträffande den japanska musiken också. Men som vanligt är skivbolagen och radioproducenterna lika tröga som en snigel med förstoppning. Man kan hitta specialimporterade plattor på lite svenska webshoppar, men annars är utbudet mediokert.
Kontentan av detta är att om man inte nöjer sig med vad skivbolagen anser att man bör lyssna på förvandlas man alltså till en "pirat". Vi hade gärna betalat för musiken men då industrin inte anser att kunden har rätt utan tycker att vi ska köpa ännu en amerikansk "skitplatta" valde vi helt enkelt att ladda ner musiken och blev på detta sätt - De som dödar musiken.
Skitsnack!
De som dödar musiken är räknenissarna och industrimänniskorna som verkar ha glömt att det handlar om musik..
För de som får musiken att leva är naturligtvis de som älskar musik nämligen konsumenterna och artisterna - PUNKT!
Japan är alltså världens näst största musikproducent. Landet har en otrolig spännvidd på sin musik, från Noise och etno till r n´b och idol singers, och kör helt sonika två topplistor, varav den ena speglar s.k. J-Pop och den andra resterande musik.
Chris (min son) lyssnade inte på musik överhuvudtaget fram tills han var i 11-12 års åldern. Då var det TV-Spelsmusik och Animésignaturer som han fastnade för. Så steget till "vanlig" japansk musik var inte speciellt lång. Många signaturer till animeserier är Idolsångerskor eller av modell melodiös hårdrock.
Men det var inte bara att kila till skivaffären och köpa en bunt plattor.
Alternativet var i vårat fall WinMX där fanns massor av uppkopplade japaner och för all del amerikaner med en fäbless för japansk musik.
Vi testade all möjlig japansk musik både på MP3 och på video. Många favoriter blev det och ännu fler nya bekantskaper. Det var en helt ny värld av musik som öppnade sig. Och hans passion för den japanska musiken utvecklade sig till ett intresse för kulturen och språket, som han via webben studerade.
I och med den stora boomen av Manga och anime i Sverige tycker man att något borde ha hänt beträffande den japanska musiken också. Men som vanligt är skivbolagen och radioproducenterna lika tröga som en snigel med förstoppning. Man kan hitta specialimporterade plattor på lite svenska webshoppar, men annars är utbudet mediokert.
Kontentan av detta är att om man inte nöjer sig med vad skivbolagen anser att man bör lyssna på förvandlas man alltså till en "pirat". Vi hade gärna betalat för musiken men då industrin inte anser att kunden har rätt utan tycker att vi ska köpa ännu en amerikansk "skitplatta" valde vi helt enkelt att ladda ner musiken och blev på detta sätt - De som dödar musiken.
Skitsnack!
De som dödar musiken är räknenissarna och industrimänniskorna som verkar ha glömt att det handlar om musik..
För de som får musiken att leva är naturligtvis de som älskar musik nämligen konsumenterna och artisterna - PUNKT!
Radion dödar skivförsäljningen
Som vanligt när jag surfade in på IDGs hemsida fanns det intressanta saker att läsa. Under nyheten att fildelning inte får folk att köpa färre skivor hittade jag också följande kommentarer:
"jag skrev till dom att anledningen att folk köper mindre skivor kanske beror på att låtarna spelas sönder av kommerciell radio"
Tack!!
Detta är nämligen "den förbjudna sanningen" som inte får nämnas i samband med "sjunkande försäljning".
För 15-20 år sedan kunde man bara höra sina favoriter en eller ett par gånger i veckan i det fåtal radioprogram som spelade ny musik ("Rakt över disc med Clabbe" etc.). Detta gjorde att man, för att kunna suga i sig energin från dessa låtar, var "tvungen" att antingen spela in dom från dessa radioprogram på kasett, eller köpa vinyl-singeln/maxin.
Idag, på grund av att de nya låtarna spelas sönder, ibland flera gånger per timme på de "kommersiella" radiokanalerna sugs energin ut ur låten på en vecka(!) och lyssnarna tappar suget att höra låten igen.
>> Därför gillar jag kanaler som P3 bättre...eftersom att de dels har mycket nyare och
>>mer blandad musik...och dels för att de inte tjatar sönder låtarna
...Håller inte med dig... Har P3 på på jobbet hela dagarna... det är ett 30 tal låtar som man hör åtminstone 1 gång/arbetsdag varje dag i veckan i snitt... vissa dagar får man semester från dem men då vet man att man kommer att få surt igen imorgon när de antagligen kör låten 3 ggr istället...
Tyvär verkar det vara så att även vårat kära P3 tycker att Public Service handlar om att bidra till att ge sveriges 14-åringar ett urvattnat musikutbud... Vi som har uppnåt åldern 20+ hänvisas vänligt men bestämt till P4 där vi kan lyssna på dragspelsmusik med alla andra gamlingar...
Ja vad ska man säga?
Jag verkar inte vara den enda som upplever radions utbud som värdelöst att dessutom SR som har ett Public Service uppdrag och som gått från DDR-Radio och 2 timmars ”Ungdomsblock” per kväll på 70-80-talet till att ha blivit en licensfinansierad hitlistekanal (dagtid) är rent ut sagt förjävligt.
Men vad kan man förvänta sig. Sedan datorns intåg med spellistor och allt färre musikproducenter kan resultatet inte bli sämre.
Så här väljs musiken i P3
Dessa bestämmer musiken i P3
Att SR har Världens TREDJE STÖRSTA arkiv det låtsas man uppenbarligen inte om. P4 tillfredställer knappas 40 plussare som jag då de ständigt vevar gamla hits från 70 och 80-talet.
Kontentan är att när det kommer till musik är det två ”trotjänare” Håkan Persson på P3 Rock och Stefan Wermelin P4 ”Wermelin” som står för det bredaste och mest varierade utbudet. För att inte säga det bästa. Håkan bjussar på mycket nytt och mycket hårt. Stefan vet att radioarkivet är till för att användas, men väljer också att spela nytt.
Nej ska man njuta av SR-producerade musikprogram får man lyssna via webben på SR-X och Rockster. Vilket inte är så lätt i bilen, på promenaden eller ens på jobbet.
Sen ställer jag frågan NÄR-i-HELVETE ska man spegla världens näst största produktionsland av musik – Japan????
"jag skrev till dom att anledningen att folk köper mindre skivor kanske beror på att låtarna spelas sönder av kommerciell radio"
Tack!!
Detta är nämligen "den förbjudna sanningen" som inte får nämnas i samband med "sjunkande försäljning".
För 15-20 år sedan kunde man bara höra sina favoriter en eller ett par gånger i veckan i det fåtal radioprogram som spelade ny musik ("Rakt över disc med Clabbe" etc.). Detta gjorde att man, för att kunna suga i sig energin från dessa låtar, var "tvungen" att antingen spela in dom från dessa radioprogram på kasett, eller köpa vinyl-singeln/maxin.
Idag, på grund av att de nya låtarna spelas sönder, ibland flera gånger per timme på de "kommersiella" radiokanalerna sugs energin ut ur låten på en vecka(!) och lyssnarna tappar suget att höra låten igen.
>> Därför gillar jag kanaler som P3 bättre...eftersom att de dels har mycket nyare och
>>mer blandad musik...och dels för att de inte tjatar sönder låtarna
...Håller inte med dig... Har P3 på på jobbet hela dagarna... det är ett 30 tal låtar som man hör åtminstone 1 gång/arbetsdag varje dag i veckan i snitt... vissa dagar får man semester från dem men då vet man att man kommer att få surt igen imorgon när de antagligen kör låten 3 ggr istället...
Tyvär verkar det vara så att även vårat kära P3 tycker att Public Service handlar om att bidra till att ge sveriges 14-åringar ett urvattnat musikutbud... Vi som har uppnåt åldern 20+ hänvisas vänligt men bestämt till P4 där vi kan lyssna på dragspelsmusik med alla andra gamlingar...
Ja vad ska man säga?
Jag verkar inte vara den enda som upplever radions utbud som värdelöst att dessutom SR som har ett Public Service uppdrag och som gått från DDR-Radio och 2 timmars ”Ungdomsblock” per kväll på 70-80-talet till att ha blivit en licensfinansierad hitlistekanal (dagtid) är rent ut sagt förjävligt.
Men vad kan man förvänta sig. Sedan datorns intåg med spellistor och allt färre musikproducenter kan resultatet inte bli sämre.
Så här väljs musiken i P3
Dessa bestämmer musiken i P3
Att SR har Världens TREDJE STÖRSTA arkiv det låtsas man uppenbarligen inte om. P4 tillfredställer knappas 40 plussare som jag då de ständigt vevar gamla hits från 70 och 80-talet.
Kontentan är att när det kommer till musik är det två ”trotjänare” Håkan Persson på P3 Rock och Stefan Wermelin P4 ”Wermelin” som står för det bredaste och mest varierade utbudet. För att inte säga det bästa. Håkan bjussar på mycket nytt och mycket hårt. Stefan vet att radioarkivet är till för att användas, men väljer också att spela nytt.
Nej ska man njuta av SR-producerade musikprogram får man lyssna via webben på SR-X och Rockster. Vilket inte är så lätt i bilen, på promenaden eller ens på jobbet.
Sen ställer jag frågan NÄR-i-HELVETE ska man spegla världens näst största produktionsland av musik – Japan????
Bland-CD
Här kommer dagens tips på en bra bland cd eller mapp för MP3-spelaren.
Be bop – Kashmir City
40 ft Ringo – Freak like me
The Gits – Second skin
Y&T – Summertime girls
Strix Q – Ensam är bästBe bop – Kashmir City
40 ft Ringo – Freak like me
The Gits – Second skin
Y&T – Summertime girls
Sundays – Here’s where the story ends
Ryker´s – Never surrender
Redd Kross – Bubblegum factory
Skall mates – Skinhead running
Manowar – Guyana
Janis Ian – Take me walking in the rain
Wildhearts – Dannys dancing
Younah – Houki Boushi
Agnostic Front – Take em all
Eva Dahlgren – Sommarbarn
Nasum – Du är bevakad
Mary Chapin Carpenter – He thinks he’ll keep her
Ronny and the Daytonas – Winter weather
Stoneponys – Different drum
Pantera – Mouth of war
Nattkräm – Romantiska pojkar
Kasey Chambers – Wayward angel
Finntroll – Trollhammaren
Cactus World News – Years later
Baltimoore – The blues is just the same
Genya Ravan – Jerrys pigeon
Icon – Raise the hammer
Jefferey Gaines – Love disappears
Little Girls – Earthquake song
Kittens – Ain´t no more room
Tommy Conwell & the young ramblers – If we never meet again
Lost Kids – Rådden dig
The Clique – I`ll hold out my hand
Feeder – Just a day
Nirvana – Tiny godess
Glögg
När jag i fredags gick på systemet för att lite håglöst fråga: - Ni har väl ingen vit glögg kvar? så fick jag till svar: - Jo, visst. Vi har flera sorter.
Det visade sig att årets GLÖGGpremiär skett på måndagen och det fanns flera NYA sorter att testa.
Men varför i helsicke har ingen kontaktat mig?
Här sker premiären och jag får ingen inbjudan.
Jag lovar att det inte finns någon annan i detta land som älskar glögg så mycket som jag.
Nu köpte jag (tyvärr) bara en flaska av Dufenkrooks nya vita. Men jösses! Jag kan inte annat är säga: KÖP!
En enastående syrlig och frisk glögg, lite ton av päron, nej jag skulle nog hellre säga att den smakar som de där "vita - genomskinliga" winegummina, fast med glöggkryddning.
Den fick mig att fundera om jag inte skulle testa att göra egen fläderblomsglögg. Jag återkommer med en mer omfattande test av årets glögg och förhoppngsvis ett recept på Fläderglögg.
Det visade sig att årets GLÖGGpremiär skett på måndagen och det fanns flera NYA sorter att testa.
Men varför i helsicke har ingen kontaktat mig?
Här sker premiären och jag får ingen inbjudan.
Jag lovar att det inte finns någon annan i detta land som älskar glögg så mycket som jag.
Nu köpte jag (tyvärr) bara en flaska av Dufenkrooks nya vita. Men jösses! Jag kan inte annat är säga: KÖP!
En enastående syrlig och frisk glögg, lite ton av päron, nej jag skulle nog hellre säga att den smakar som de där "vita - genomskinliga" winegummina, fast med glöggkryddning.
Den fick mig att fundera om jag inte skulle testa att göra egen fläderblomsglögg. Jag återkommer med en mer omfattande test av årets glögg och förhoppngsvis ett recept på Fläderglögg.
Stoodes - Made in Japan
Jag glömde också nämna att sonen översatt det gamla örhänget "Ja döda Kennedy" till japanska och att den versionen fanns med på cd-collectionen som DT skickade. Låt mig säga att Torkel inte tycker att japanska är det enklaste språk att vråla på. I vilket fall som helst. Eftersom Stoodes älskar sina japanska fans vill de såklart ge dem något xtra. Vänta bara tills kareokeversionen.
Tanks - Warheads
Trevlige Deep Torkel skickade en bunt cd förra veckan. FEM stycken. Förutom en svinlång (22 minuter) "Dirt" fanns 4 olika mixar, av den outgivna (officellt) Stoogeslåten Fresh Rag, fanns också nyinspelningar med Stoodes och Suzie Beats them all. Men den cd som ändå åkte på först innehöll 7 Tankslåtar.
Matti (R.I.P) var polare till DT och de andra i Stoodes.
När jag för ett antal år sedan återuppväckte DTs intresse för att spela rockmusik tyckte han att det var på tiden att Mattis gamla Tankslåtar spelades in på riktigt. Sagt och gjort Tapeface hade en gammal replokalsinspelning och lite textukast liggande så när Matti dog gjordes det allvar av att spela in musiken.
Med andra ord det är Stoodes som tolkar Tanks. Och det låter på ett sätt som Matti skulle gillat: hårt, fräck och skitigt. Låtarna är korta alla utom en under två minuter och det är en gitarrvägg a lá Detroit tidigt 70-tal.
Och på tal om Detroit. Stellan (Aouuh! Warheds) var på punktiden en svensk James Williamson.
Vad få vet är att en kanonpackad Deep Torkel skrek in en outgiven Warhedslåt då resten av bandet tydligen blivit på kant med Pelle A. Denna lilla rockenrollpärla har fått sig en nyinspelning av Stoodes. Låten har helt enkelt döpts till Warheads och är en hyllning till Warheads. Texten som DT gjort består av fraser från Warhedslåtar och musiken låter faktikst väldigt mycket Sex Pistols. Nej, det låter Professionals. Rent ut sagt det är skitbra (jag till och med tjejlyssnade på låten 3 ggr nyss) och den dagen Stellan får höra resultatet plockar han säkert upp gitarren och på allvar börjar spela igen.
Jag återkommer till nyinspelningarna av Suzie Beats Them All.
Matti (R.I.P) var polare till DT och de andra i Stoodes.
När jag för ett antal år sedan återuppväckte DTs intresse för att spela rockmusik tyckte han att det var på tiden att Mattis gamla Tankslåtar spelades in på riktigt. Sagt och gjort Tapeface hade en gammal replokalsinspelning och lite textukast liggande så när Matti dog gjordes det allvar av att spela in musiken.
Med andra ord det är Stoodes som tolkar Tanks. Och det låter på ett sätt som Matti skulle gillat: hårt, fräck och skitigt. Låtarna är korta alla utom en under två minuter och det är en gitarrvägg a lá Detroit tidigt 70-tal.
Och på tal om Detroit. Stellan (Aouuh! Warheds) var på punktiden en svensk James Williamson.
Vad få vet är att en kanonpackad Deep Torkel skrek in en outgiven Warhedslåt då resten av bandet tydligen blivit på kant med Pelle A. Denna lilla rockenrollpärla har fått sig en nyinspelning av Stoodes. Låten har helt enkelt döpts till Warheads och är en hyllning till Warheads. Texten som DT gjort består av fraser från Warhedslåtar och musiken låter faktikst väldigt mycket Sex Pistols. Nej, det låter Professionals. Rent ut sagt det är skitbra (jag till och med tjejlyssnade på låten 3 ggr nyss) och den dagen Stellan får höra resultatet plockar han säkert upp gitarren och på allvar börjar spela igen.
Jag återkommer till nyinspelningarna av Suzie Beats Them All.
Fars dag
Årets fars dag är min första utan sonen vilket känns tomt såklart. Å andra sidan har han och jag aldrig firat dagen som sådan, det är sällskapet som jag såklart saknar.
Det har gått ett halvår sedan han flyttade till modern för att plugga i Trollhättan och jag börjar så smått vänja mig. Jag gillar trots att att slippa ansvaret och att planera inköp, matlagning och tvätt osv.
Men det blir mindre film sedan han flyttade.
Vi hade liksom våra kvalitétsstunder på fredag och lördag kväll. Soffmys med godis och någon bra film ofta asiatisk, kult eller rysare.
Men det var inte bara att vi såg på film.
Nej, vi pratade samtidigt om veckan som varit. Avhandlade skolan eller gemensamma intressen och såklart kommenterade vi filmen. Bra animatronicseffekter eller dåliga CGI dito. Regisiörens tidigare filmer, ljussättning och kameraarbete. Visst ibland hittade man en film som koreanska Shutter som höll oss på helspänn, då blev det inget prat. Men som oftast var det vårt sätt att slappna av efter en arbetsvecka och ett sätt att odla far och son relationen.
Det roligaste var ändå när vi sett School of Rock och han deklarerade frankt: Nu vill jag se lite musikdokumentärer. Gissa om det värmde i fadershjärtat.
Vi såg hela Dancing in the streets serien, Two Tone Britain, Classic albums om Judas Priest, Sex Pistols och Iron Maiden. Vi såg även Proggens historia, The Punk Years, Nick Drake, Satan I media, Skinhead attitude och klämde såklart in lite rockfilmer: Slade in Flame, Velvet Goldmine, Spinal Tap, Bad News, Rock n roll high school mfl…
Så naturligtvis känns det tomt.
Men jag har ändå haft privilegiet att få ha sonen hos mig i 16 år, varav hälften som ensamstående, vilket gjort honom rätt lik mig, på gott och ont.
Och det är nu otroligt inspirerande att han lärt sig så mycket på egen hand och är numer den som lär mig program (Flash) istället för tvärtom.
Så nu väntar jag bara på att han kommer hit och firar sin födelsedag 3 januari.
Vi ses snart Chris.
Pappa
Det har gått ett halvår sedan han flyttade till modern för att plugga i Trollhättan och jag börjar så smått vänja mig. Jag gillar trots att att slippa ansvaret och att planera inköp, matlagning och tvätt osv.
Men det blir mindre film sedan han flyttade.
Vi hade liksom våra kvalitétsstunder på fredag och lördag kväll. Soffmys med godis och någon bra film ofta asiatisk, kult eller rysare.
Men det var inte bara att vi såg på film.
Nej, vi pratade samtidigt om veckan som varit. Avhandlade skolan eller gemensamma intressen och såklart kommenterade vi filmen. Bra animatronicseffekter eller dåliga CGI dito. Regisiörens tidigare filmer, ljussättning och kameraarbete. Visst ibland hittade man en film som koreanska Shutter som höll oss på helspänn, då blev det inget prat. Men som oftast var det vårt sätt att slappna av efter en arbetsvecka och ett sätt att odla far och son relationen.
Det roligaste var ändå när vi sett School of Rock och han deklarerade frankt: Nu vill jag se lite musikdokumentärer. Gissa om det värmde i fadershjärtat.
Vi såg hela Dancing in the streets serien, Two Tone Britain, Classic albums om Judas Priest, Sex Pistols och Iron Maiden. Vi såg även Proggens historia, The Punk Years, Nick Drake, Satan I media, Skinhead attitude och klämde såklart in lite rockfilmer: Slade in Flame, Velvet Goldmine, Spinal Tap, Bad News, Rock n roll high school mfl…
Så naturligtvis känns det tomt.
Men jag har ändå haft privilegiet att få ha sonen hos mig i 16 år, varav hälften som ensamstående, vilket gjort honom rätt lik mig, på gott och ont.
Och det är nu otroligt inspirerande att han lärt sig så mycket på egen hand och är numer den som lär mig program (Flash) istället för tvärtom.
Så nu väntar jag bara på att han kommer hit och firar sin födelsedag 3 januari.
Vi ses snart Chris.
Pappa
Metal 4-ever
Andres Lokko – f ö en man med mycket god och ibland lite obstinatare musiksmak. Bekräftar min tes om att hårdrock och musikkritiker är som två magneter och repellerar varann.
I en intervju (chat) i Norska Dagbladet svarar Lokko på frågan om han var på Iron Maidens konsert: ”klart jag inte var där. vad skulle jag dit att göra? musikkritiker bör inte bry sig om metal.”
Vidare säger Lokko: ”jag avskyr metal i alla former. Närmare metal än tangerine med led zeppelin kommer jag aldrig.”
Nu vet jag naturligtvis inte orsaken till Andres avsky för metal. Det kan vara det långa håret, Marshallstackarna, trumsolo, kastratsången, spandexbrallor eller något annat mer Spinal Tap-mässigt i metal musiken. Eller så är det kanske så enkelt att metal, liksom dansband, trallpunk och Eddie Meduza är för folkligt för att Lokko och andra musikkritiker ska kunna klara av det. Det är lite som att erkänna att man gillar buskis – fult, fult, fult och så-in-i-helvete-ocreddigt. Sjlv gillar jag Stefan och Krister - sug på den credpellar.
Själv växte jag upp med Black Sabbath, Deep Purple, Sweet, Slade, Alice Cooper, Kiss, Queen och Blue Öster Cult. 1976 upptäckte jag Thin Lizzy och Aerosmith, men Zeppelin liksom Grand Funk Railroad var lite inte riktigt min grej.
Under punkens första 2-3 år hamnade hårdrocken i garderoben, men under början av 80-talet efter ständig mangling av kompisar som spelade Ted Nugent – Weekend warriors, Scorpions – Tokyo Tapes, Van Halen – 1, Rainbow – Rising så hittade jag tillbaka till hårdrocken. Kan bara nämna att jag faktiskt köpte Motorheads första platta eftersom den låg på Chiswick – bolaget som gav oss Radio Stars, Radiators, Count Bishops, Whirlwind och Skrewdriver (innan Ian Stewart tog namnet och deklarerade sina WP-åsikter).
När nu punken på 80-talet blev tråkig och många av punkbanden blev goth (puk-rockare) valde jag helt sonika att lyssna på hårdrock istället. Där fanns gitarrer och där fanns attityden som lånats från punken. Hårdrock (åtminstone den engelska) var äkta arbetarmusik. Här i Sverige var det inte heller någon tvekan. I Okej kunde man läsa insändarna om: Hårdrock eller synth – och generellt var det arbetargrabbar som gillade hårdrock och (inte alltid) medelklassungar som gillade synth (ok det är en grov generalisering, men ändå).
Hårdrocken gick från att ha varit på 70-talet en ganska homogen genre till att på 80-talet bli: thrash, AOR, speed metal, sleaze och glam rock, även black metal- och death metal föddes under denna mycket spännande perion.
Under dessa år var Kerramg min bibel och jag hittade mängder med band att ge mig hän åt. Thrashen: Anthrax, Metallica, Exodus, Slayer, VoiVod, Death Angel, Dark Angel, Vio-lence, Testament, Overkill mfl.
Tysk speed: Helloween, Destruction, Holy Moses, Rage, Sodom, Kreator, Running Wild mm..
Svensk hårdrock gav oss inte bara Europe, nej satan fanns också i form av Bathory. Men det var mycket hårdrock Steel Wings, Glory Bells Band, 220 Volt, Treat, Madison, Spellbound, Six Feet Under, Motherlode och finfina Overdrive. Red Baron, Aphrodite, Axewitch och Candlemass fanns såklart med. Men ändå var det Easy Action som under några månadet var favoriter tillsammans med Hanoi Rocks – Glamrock rules.
Men att räkna upp 80-talsfavvisar innebär såklart att följande namn måste finnas med:
Venom, Raven, Y&T, Wrathcild, Faster Pussycat, GnR, L.A Guns, Poison, Lizzy Borden, Gary Moore, Stryper, White Lion, Sepultura, Celtic Frost, Tank, Pretty Boy Floyd, T.N.T, Agony, House of Lords, Sabbat, Quiet Riot, King Kobra, Xentrix, Virus, Armored Saint..ja ni fattar jag kan rabbla namn i all evighet. (nästan)
All denna hårdrock konsumerades jämte Billy Bragg, Screaming Blue Messiahs, Alarm, Big Country, Dexys, Barracudsa, Saints, Lime Spiders, Thirteen Moons, Siuge Siuge Sputnik, Waterboys, Alison Moyet, Eurythmics, Watermelon Men, Wayward souls, Green on red, Jesus and Mary Jane, Toy Dolls mfl..
Det var och ÄR blandningen mellan genrerna som gör lyssningen till en njutning, att övurhuvudtaget kunna existera. Livet utan ett varierat soundtrack är som att käka makaroner varje dag. Min älskling tycker att jag har lite väl många val till frukosten. Jag vill kunna åtminstone ha tre-fyra val av bröd och pålägg till frukost samt den ständiga elgitarren – Kaffe.
Och det är så min musikaliska smak fungerar. En panna kaffe - elgitarrer sen väljer jag resten efter humör.
Avslutningsvis för att ni ska fatta - en liten blandcd-lista, som den bör se ut:
Romantics – Tomboy
Nuclear Assult – Hang the pope
Hysteric Blue – Reset me
D Generation – Waiting for the next big parade
De Lillos – Neste sommer
Fifth Angel – In the fallout
Dusty Springfield – Yesterday when I was young
Big Star – Ballad of El Godo
Anthrax – Gung ho
The Dells – Didn’t I blow your mind?
Thin Lizzy – South bound
The Bureau – Only for sheep
Fountains of Wayne – Stacey´s mom
Love Affair – A day without love
Totta – Grand Hotel
McAlmond Butler – Falling
Slayer – South of heaven
Rialto - Summers over
Agony – Deadly legacy
Steve Earle – Poison lovers
Snowy White – Bird of paradise
To die for – It´s a sin
Unwanted – Fraulein
Wizzard – Rock n roll winter
VoiVod – Fuck off and die
Helen Love – Does your heart go boom
Lemon – Summer ghosts
Dynamo Chapel – You only tearing us apart
Modern Eon – Childs play
Pleasure Bombs – Fade to black
Dream Evil – Heavy Metal Jesus
Torsten Flinck – Vi äro tusenden
Blond – The Lilac Years
Dropkick Murphy´s – Workers song
Jag en gubbgrinig kultursnobb
Efter att ha lyssnat på Flipper om kulturungar och deras uppväxt med det som brukar kallas finkultur och två föräldrar som verkar inom dessa ramar, kände jag surmagen växa.
Jag har ingen finkulturell uppväxt. Nä, det var populärkultur med Tarzan och 91:an matineér, skräck- och superhjälteserier. De böcker jag läste var Tvillingdeckarna och Bröderna Hardy.
Men trots att mina föräldrar bara läste Teknikens Värld respektiva Min Värld har jag har hittat min egen kultur. Jag ser stora mänder film (exploatreringsfilm, asiatiska rysare, anime, kalkonfilm och splatterrullar), läser rockböcker och manga (sedan min första Lone Wolf 1985), jag lyssnar på ett brett spektrum av musik från doo-woop till black metal, jag vågar dessutom säga att jag älskar pudelrock lika mycket som smöriga countrylåtar).
Men jag är också kultursnobb av stora mått.
Jag minns hur sur jag själv blev när kulturråttorna från finkulturen kom och nallade på ”mina” filmer. Först var det splatterfilmen man omfamnade och skrev hyllningar till Dario Argento, sen snodde man kalkonfilmen och Hong Kong-action.. och nu senast anime.
Klart jag blir förbannad.
De kan väl fortsätta kolla på sina Bergman, Fellini och Trierfilm istället. Lämna ”mina” filmer ifred!
Nej, jag vill känna att jag och mina gelikar har en så fantastiskt bra filmsmak och att vi är en samling missförstådda individer som ALDRIG ska få någon upprättelse. Jag vill odla mitt utanförskap och filmsnobbism.
Men det går ju inte längre.
Alla obskyra titlar släpps på DVD och kultursidorna skriver lyriskt om Mexikansk Nunsplotation, nåväl kanske inte än, men det är bara en tidsfråga.
Dit jag vill komma med det hela är: om jag nu inte längre får känna mig som en i de utvaldas skara borde då inte kulturråttorna maka lite på sina inavlade kullar och släppa in oss med genuina kunskaper om tvärkulturen.
Klart som fan att jag är avundsjuk när det sitter någon Bergmanälskare och hyllar Lucio Fulci. Eller när alla dessa kulturmänniskor säger sig alltid ha älskat (välj själv) progg, punk, black metal, industri musik eller garagerock.
Nä, jag är väl bara gubbgrinig, fet och bitter för att jag inte känner nån som bor på Söder och kan fixa in mig på en ball tidning där jag för 25-tusen i månaden kan recensera obskyra splatterfilmer på DVD..
Nu inväntar jag bara på att ni hör av er med jobberbjudanden så ska jag sluta gnälla.
Jag har ingen finkulturell uppväxt. Nä, det var populärkultur med Tarzan och 91:an matineér, skräck- och superhjälteserier. De böcker jag läste var Tvillingdeckarna och Bröderna Hardy.
Men trots att mina föräldrar bara läste Teknikens Värld respektiva Min Värld har jag har hittat min egen kultur. Jag ser stora mänder film (exploatreringsfilm, asiatiska rysare, anime, kalkonfilm och splatterrullar), läser rockböcker och manga (sedan min första Lone Wolf 1985), jag lyssnar på ett brett spektrum av musik från doo-woop till black metal, jag vågar dessutom säga att jag älskar pudelrock lika mycket som smöriga countrylåtar).
Men jag är också kultursnobb av stora mått.
Jag minns hur sur jag själv blev när kulturråttorna från finkulturen kom och nallade på ”mina” filmer. Först var det splatterfilmen man omfamnade och skrev hyllningar till Dario Argento, sen snodde man kalkonfilmen och Hong Kong-action.. och nu senast anime.
Klart jag blir förbannad.
De kan väl fortsätta kolla på sina Bergman, Fellini och Trierfilm istället. Lämna ”mina” filmer ifred!
Nej, jag vill känna att jag och mina gelikar har en så fantastiskt bra filmsmak och att vi är en samling missförstådda individer som ALDRIG ska få någon upprättelse. Jag vill odla mitt utanförskap och filmsnobbism.
Men det går ju inte längre.
Alla obskyra titlar släpps på DVD och kultursidorna skriver lyriskt om Mexikansk Nunsplotation, nåväl kanske inte än, men det är bara en tidsfråga.
Dit jag vill komma med det hela är: om jag nu inte längre får känna mig som en i de utvaldas skara borde då inte kulturråttorna maka lite på sina inavlade kullar och släppa in oss med genuina kunskaper om tvärkulturen.
Klart som fan att jag är avundsjuk när det sitter någon Bergmanälskare och hyllar Lucio Fulci. Eller när alla dessa kulturmänniskor säger sig alltid ha älskat (välj själv) progg, punk, black metal, industri musik eller garagerock.
Nä, jag är väl bara gubbgrinig, fet och bitter för att jag inte känner nån som bor på Söder och kan fixa in mig på en ball tidning där jag för 25-tusen i månaden kan recensera obskyra splatterfilmer på DVD..
Nu inväntar jag bara på att ni hör av er med jobberbjudanden så ska jag sluta gnälla.
Kaj Kindvall först med PUNK i Sverige
I helgen pratade jag med Staffan Björnehult en trevlig och sympatisk man som på 70-talet hade ett av Sveriges första punkfanzine – Who´s a punk
Han minns exakt var och när han mötte punken – på en camping i Bohuslän sommaren –76.
Ja, det kan tyckas märkligt att det var där och inte i London eller New York som Staffan hittade punken. Men det har sin förklaring i att det var genom radion som punken spreds över Sverige.
Jag hade i min villfarelse trott att Alinge eller Wermelin var först med punk i Sveriges Radio. Men ack... först var en glasögonprydd Norrköpingsbo, vid namn Kaj Kindvall. Jo, Mr Tracks.
Kindvall hade sommaren –76 spelat Listen to my heart från Ramones debutplatta och gett Staffan och resten av Sverige den första berusande smaken av punk.
9 månader senare skulle även jag tackvare Kaj Kindvall för första gången höra punken i form av Stranglers och Eddie and the hot rods. Något som kom att förändra hela mitt liv.
Så egentligen borde vi kanske hylla Kaj Kindvall för hans banbrytande och för den tiden rätt kontroversiella inställning att spela Ramones debut LP.
För 1976 lät inte amerikansk rock: 1-2-3-4 med påföljande 2 minuters treackords-ös och tuggumihäftande melodi. Nä, 1976 var det If You Leave Me Now - Chicago eller I Write the Songs - Barry Manilow för att nämna två listettor som lät mest i USA tillsammans med namn som Captain & Tennille, John Denver, Styx, Carpenters, Elton John, Fleetwood Mac och Abba. Inte mycket attityd och många läderjackor där inte.
Så med facit i hand måste det ha varit rent revolutionerande att våga visa mångfalden genom att peta in 2 minuter Ramones brevid Linda Ronstadt och Leo Sayer som Kaj gjorde den där dagen i juli 1976. Ett historiskt radioögonblick. Tack Kaj.
Gabba gabba hey – Kaj Kindvall
Han minns exakt var och när han mötte punken – på en camping i Bohuslän sommaren –76.
Ja, det kan tyckas märkligt att det var där och inte i London eller New York som Staffan hittade punken. Men det har sin förklaring i att det var genom radion som punken spreds över Sverige.
Jag hade i min villfarelse trott att Alinge eller Wermelin var först med punk i Sveriges Radio. Men ack... först var en glasögonprydd Norrköpingsbo, vid namn Kaj Kindvall. Jo, Mr Tracks.
Kindvall hade sommaren –76 spelat Listen to my heart från Ramones debutplatta och gett Staffan och resten av Sverige den första berusande smaken av punk.
9 månader senare skulle även jag tackvare Kaj Kindvall för första gången höra punken i form av Stranglers och Eddie and the hot rods. Något som kom att förändra hela mitt liv.
Så egentligen borde vi kanske hylla Kaj Kindvall för hans banbrytande och för den tiden rätt kontroversiella inställning att spela Ramones debut LP.
För 1976 lät inte amerikansk rock: 1-2-3-4 med påföljande 2 minuters treackords-ös och tuggumihäftande melodi. Nä, 1976 var det If You Leave Me Now - Chicago eller I Write the Songs - Barry Manilow för att nämna två listettor som lät mest i USA tillsammans med namn som Captain & Tennille, John Denver, Styx, Carpenters, Elton John, Fleetwood Mac och Abba. Inte mycket attityd och många läderjackor där inte.
Så med facit i hand måste det ha varit rent revolutionerande att våga visa mångfalden genom att peta in 2 minuter Ramones brevid Linda Ronstadt och Leo Sayer som Kaj gjorde den där dagen i juli 1976. Ett historiskt radioögonblick. Tack Kaj.
Gabba gabba hey – Kaj Kindvall
Från DDR-Sverige till USAs 51:a stat
Det är en märklig resa de senaste 25 åren bjudit på, där vi gått från DDR-Sverige där pappa staten fostrade och styrde oss medborgare till USAs 51:a delstat, där kapitalismen blivit vår ”plastpappa”.
När 70-talet gick över i 80-tal fanns det en positiv framtidsoptimism, vi skulle snart få möta en slags ”Jetson-framtid”. Vi skulle lämna det grå och träskoklapprande 70-talet bakom oss och gå mot framtiden. Ni vet hur det blev.
Vi fick kläder, frisyrer och synthtrummor som var ”larger than life”. Vi fick walkmans, sattelit-TV, mobiltelefoner, cd-spelare och datorer. De ekonomiska hjulen snurrade allt snabbare, folk hade arbete och det var på det hela taget rätt bra. Men.. vi fick även, AIDS, Tjernobyl, U-137, Yuppien, Modern Talking och mordet på Palme. Detta till trots så andades också 80-talets slut positivism. Muren hade fallit och kalla kriget och atomkrigets fasor skulle snart vara ett minne blott.
Sen small det! Pang-pang-pang! Inbördeskrig i europa och 1:a Irankriget.
Vidare så...
Föll kapitalismen på sin egen girighet, fastighetsbubblan med tillhörande bankkrasch. VI – samhället fick hjälpa de stackars bankerna att komma på fötter. Helt ok, kan väl tyckas, för det var ju ett lån som VI skulle få tillbaka.. eller?
Nä, vi fick istället Ny demokrati, en räntekurs på rekordnivåer, arbetslöshet och så hotades vi att Sverige skulle bli ett U-land om vi inte gick med i EU.
Helt plötslig släppte staten (regeringen) taget om landet. Marknaden och EU skulle sköta om oss medborgare. Vi skulle EU-anpassas på alla sätt utom möjligtvis när det gällde alkoholen. Så vi fick belgian blue men dyr öl. Rakare gurkor, men fler tillåtna miljögifter. Galna kosjukan och en McDonalds i varje liten stad.
Arbetslösheten parkerade på runt 6-7 %. Sen satte IT-tåget av. Hurra!!!
Det märkliga med IT-tåget var att det var egentligen skapat av hantverkare. Nördar som fixade hårdvara och applikationer. Men det var återigen ”snackaren” (yuppien) som drog iväg på samma sätt som sist.
”Visst bara ni skaffar en hemsida och pröjsar oss 50 mille så ska blir ni först, stört och vackrast. Vadå? Jamen, klart att tillverkare av Urinalblock måste finnas på Internet. Syns man inte på Internet finns man inte”.
Personligen så anser jag att Internet är en av de 10-15 viktigaste ”uppfinningarna” i modern tid. Men att några ”snackare” som bara ville leva rockstjärneliv tog knäcken på visionärena och hantverkarna är rent ut sagt för jävligt.
Så nu när vi landat i 2000-talet, letar jag efter Jetsonframtiden. Men förgäves.
Kommunismen föll kapitalismen vann, staten har i stort sett släppt taget om alla sina tidigare monopol. Så det borde väl vara frid och fröjd.
Men, 2005 andas knappast optimism, snarare håglöshet och förtvivlan.
Vi kan välja mellan flera el-tele-tv-bolag och varje dag ringer det någon och frågar om vi inte vill byta till något annat, billigare och bättre alternativ.
Hyllorna i affären har hela sektioner med frukostflingor och allt möjligt som inte fanns i DDR-Sverige, men svensken blir allt fetare, tröttare och sjukare.
Vår medelålder ökar, men pensionen måste vi betala in själva och åldringsvården.. finns den?
Vi har hundratals tv-kanaler att välja på, man alla visar samma dokusåpor.
Bankerna som vi lånade ut våra stålar till redovisar miljardvinster, men betalar de tillbaka? Höh, skiter en björn i skogen?
Hursomhelst. Det är en märklig resa och jag ställer mig fortfarande frågan: Var i helvete är finns min Jetsonsframtid?
När 70-talet gick över i 80-tal fanns det en positiv framtidsoptimism, vi skulle snart få möta en slags ”Jetson-framtid”. Vi skulle lämna det grå och träskoklapprande 70-talet bakom oss och gå mot framtiden. Ni vet hur det blev.
Vi fick kläder, frisyrer och synthtrummor som var ”larger than life”. Vi fick walkmans, sattelit-TV, mobiltelefoner, cd-spelare och datorer. De ekonomiska hjulen snurrade allt snabbare, folk hade arbete och det var på det hela taget rätt bra. Men.. vi fick även, AIDS, Tjernobyl, U-137, Yuppien, Modern Talking och mordet på Palme. Detta till trots så andades också 80-talets slut positivism. Muren hade fallit och kalla kriget och atomkrigets fasor skulle snart vara ett minne blott.
Sen small det! Pang-pang-pang! Inbördeskrig i europa och 1:a Irankriget.
Vidare så...
Föll kapitalismen på sin egen girighet, fastighetsbubblan med tillhörande bankkrasch. VI – samhället fick hjälpa de stackars bankerna att komma på fötter. Helt ok, kan väl tyckas, för det var ju ett lån som VI skulle få tillbaka.. eller?
Nä, vi fick istället Ny demokrati, en räntekurs på rekordnivåer, arbetslöshet och så hotades vi att Sverige skulle bli ett U-land om vi inte gick med i EU.
Helt plötslig släppte staten (regeringen) taget om landet. Marknaden och EU skulle sköta om oss medborgare. Vi skulle EU-anpassas på alla sätt utom möjligtvis när det gällde alkoholen. Så vi fick belgian blue men dyr öl. Rakare gurkor, men fler tillåtna miljögifter. Galna kosjukan och en McDonalds i varje liten stad.
Arbetslösheten parkerade på runt 6-7 %. Sen satte IT-tåget av. Hurra!!!
Det märkliga med IT-tåget var att det var egentligen skapat av hantverkare. Nördar som fixade hårdvara och applikationer. Men det var återigen ”snackaren” (yuppien) som drog iväg på samma sätt som sist.
”Visst bara ni skaffar en hemsida och pröjsar oss 50 mille så ska blir ni först, stört och vackrast. Vadå? Jamen, klart att tillverkare av Urinalblock måste finnas på Internet. Syns man inte på Internet finns man inte”.
Personligen så anser jag att Internet är en av de 10-15 viktigaste ”uppfinningarna” i modern tid. Men att några ”snackare” som bara ville leva rockstjärneliv tog knäcken på visionärena och hantverkarna är rent ut sagt för jävligt.
Så nu när vi landat i 2000-talet, letar jag efter Jetsonframtiden. Men förgäves.
Kommunismen föll kapitalismen vann, staten har i stort sett släppt taget om alla sina tidigare monopol. Så det borde väl vara frid och fröjd.
Men, 2005 andas knappast optimism, snarare håglöshet och förtvivlan.
Vi kan välja mellan flera el-tele-tv-bolag och varje dag ringer det någon och frågar om vi inte vill byta till något annat, billigare och bättre alternativ.
Hyllorna i affären har hela sektioner med frukostflingor och allt möjligt som inte fanns i DDR-Sverige, men svensken blir allt fetare, tröttare och sjukare.
Vår medelålder ökar, men pensionen måste vi betala in själva och åldringsvården.. finns den?
Vi har hundratals tv-kanaler att välja på, man alla visar samma dokusåpor.
Bankerna som vi lånade ut våra stålar till redovisar miljardvinster, men betalar de tillbaka? Höh, skiter en björn i skogen?
Hursomhelst. Det är en märklig resa och jag ställer mig fortfarande frågan: Var i helvete är finns min Jetsonsframtid?
Lars Langs - nu på Internet.
Det kom ett mail från Ola Lindström en gång gitarrist i Ockelbobandet Lars Langs.
Ola har nämligen gjort en liten hemsida med tillhörande MP3:or för detta kultband.
Så 26 år efter att Epn Lars Langs greatest hit släpptes, en platta som numer går för dyra dollar på e-bay, kan alla ladda hem musiken, också de två låtarna ”I valfiskens buk” och ”Plastic” som valdes bort pga platsbrist på Epn.
Förutom Lars Langs har Ola också lagt ut information och musik med föregångarna – Garage. ”De e dom som bråkar” är desperat högstadiepunk. Det är genuin och äkta svensk 77-punk – på svenska. Jag vet inte om Garage var påverkade av PF Commando – men ”Det e dom..” låter som PF småbrorsor och Olas gitarrsolo... ”Jag har etta i tyska, jag har etta i matte, å har tvåa i svenska och gymnastik, å det är aldrig jag utan nån annan som vill att jag ska lära mig sån här jävla skit. För vad har jag för nytta av tysk grammatik, när jag ändå hamnar på nån skitig fabrik. Det är dom som bråkar, det är dom som bråkar..”
Lars Langs hemsida – KLICKA HÄR!
Ola har nämligen gjort en liten hemsida med tillhörande MP3:or för detta kultband.
Så 26 år efter att Epn Lars Langs greatest hit släpptes, en platta som numer går för dyra dollar på e-bay, kan alla ladda hem musiken, också de två låtarna ”I valfiskens buk” och ”Plastic” som valdes bort pga platsbrist på Epn.
Förutom Lars Langs har Ola också lagt ut information och musik med föregångarna – Garage. ”De e dom som bråkar” är desperat högstadiepunk. Det är genuin och äkta svensk 77-punk – på svenska. Jag vet inte om Garage var påverkade av PF Commando – men ”Det e dom..” låter som PF småbrorsor och Olas gitarrsolo... ”Jag har etta i tyska, jag har etta i matte, å har tvåa i svenska och gymnastik, å det är aldrig jag utan nån annan som vill att jag ska lära mig sån här jävla skit. För vad har jag för nytta av tysk grammatik, när jag ändå hamnar på nån skitig fabrik. Det är dom som bråkar, det är dom som bråkar..”
Lars Langs hemsida – KLICKA HÄR!
Nationalteaterns Rockorkester - nu med egen sida.
Att jag och webmaster Anders W kör Nationalteaterns officiella sida antar jag det finns några som känner till. Men nä, jag kallar mig faktiskt inte för Pappa Progg då.
I vilket fall som helst var det nyligen dags för en lite längre höst och vinterturné. I samband med detta undrade Rockorkestern om vi inte kunde göra en enkel hemsida bara för just Rockorkestern.
Sagt å gjort, då skolan inte direkt uppmuntrar till att vara kreativ så tog jag mig an uppgiften direkt. Jag hade en idé från början som bygde på att jag tidigare i sommar plåtat bandet på Peace & Love festivalen i Borlänge och när jag försökt göra en av dessa bilder monokom - har det fört tankarna till ett cd-omslag med the Band. Kolla här så ser ni hur jag gick från idé till färdig sida.
Jag ville även göra ett animerat intro men insåg att tiden och befintliga kunskaper inte skulle räcka till. Men så kom sonen hem på höstlov och jag bad honom fixa introt, vilket han såklart gjorde omgående.
Så från och med idag finns det en egen sida till Nationalteaterns Rockorkester - Kolla in den genom att KLICKA HÄR!
I vilket fall som helst var det nyligen dags för en lite längre höst och vinterturné. I samband med detta undrade Rockorkestern om vi inte kunde göra en enkel hemsida bara för just Rockorkestern.
Sagt å gjort, då skolan inte direkt uppmuntrar till att vara kreativ så tog jag mig an uppgiften direkt. Jag hade en idé från början som bygde på att jag tidigare i sommar plåtat bandet på Peace & Love festivalen i Borlänge och när jag försökt göra en av dessa bilder monokom - har det fört tankarna till ett cd-omslag med the Band. Kolla här så ser ni hur jag gick från idé till färdig sida.
Jag ville även göra ett animerat intro men insåg att tiden och befintliga kunskaper inte skulle räcka till. Men så kom sonen hem på höstlov och jag bad honom fixa introt, vilket han såklart gjorde omgående.
Så från och med idag finns det en egen sida till Nationalteaterns Rockorkester - Kolla in den genom att KLICKA HÄR!