Farbror Punk

Någon som definitivt har för mycket pengar. Men ogärna slösar bort dem är paret Reinfeldt. Makarna har tidigare gjort sig kända för att fixa sin barnpassning extra billigt genom att utnyttja au-pair-systemet både korrekt och inkorret. 
Ja, man vill ju inte betala normala löner för att någon ska ta hand om ens barn. Det vore att skämma bort arbetarpatrasket.
 
Nu vill man från regeringshåll ge paret lite extra städhjälp och barnpassning som naturligtvis ska plockas ur våra statsfinanser. 15 tusen inkl sociala avgifter skulle det kosta. Alltså har man en gemensam inkomst på 200000 i månaden, har man fan råd att betala själv.

Jag uppskattar initiativet från regeringen. Det är en tydligt markering för att vi ska se skillnad på fint folk och på pöbel. För ack å ve...inte ska väl stackars Fredde och lilla Flippan behöva betala för lite hushållsnära tjänster ur egen ficka. Oh, nej... Men de många sjukskrivna, gamla och arbetslöa personer som lever på långt mindre än 15000 de ska minsann betala allt själva och nu dessutom ska de bidra till att vårt stadsministerpar kan ha det lite rent och fint hemma.

"Det finns väl ingen mening att tåla en regering, som suger ut vår arbetarklass, som tycker vi är kass. Sätt benet i halsen på borgarjävlarna!"

Det är inte bara punken som jubilerar i år. Dagens Arbete (f.d: Metallarbetaren) fyller tio år.
Det är mer än tio år sedan jag slutade inom metallindustrin, men jag är alltjämt medlem i metalls fackförbund. En gång proletär alltid proletär och detta är inget som fyra år av Universitetsstudier ändrar. För vad är en lärare idag? Jo, en gubbe (kvinna) på verkstadsgolvet. Att det sen finns sådana som koketterar med sina universitetspoäng, tja, dylika människor har jag inte mycket till övers för.

Men trots alla år tillsammans, jag blev metallare 1984, så måste allt ta slut. Jag kommer troligtvis att bli medlem i ett av lärarförbunden under detta år, och det blir med sorg i hjärtat jag lämnar Metall. Men vem vet. Morgondagens bristyrken är svetsare och NC-svarvare så…

Hur som helst har jag alltid läst Dagens Arbete med intresse och Nr 1 –99 läste jag med ett än större intressen. Nej det var inte Regina Lunds förtjänst utan det var min egen medverkan i tidningen. Det var dock inte första gången Hagfors som industriort medverkade. De svarta rubrikerna och omstruktureringarna inom Uddeholmskoncernen under tidigt 90-tal, när jag själv blev arbetslös, var något som det skrevs om i gamla metallarbetaren. Och nu var man tillbaka för att se hur det hade gått med kommunen.

Själv försökte jag nå ut och skapa mig ett jobb inom IT-branchen. Föga förstod jag att det var kontakter och inte kunskaper som gav jobb. För 1999 kunde få slå mig på fingrarna när det gällde Photoshop.

”Joakim pratar sig varm för miljön, retar upp sig på kapitalintressen som förstör, och kommer med egna idéer. I Hagfors finns billiga lokalhyror och en naturskön omgivning. Det skulle gå att sälja källvatten till japaner. Det skulle gå att få hit fler företag som Northbook. Det skulle kunna gå att satsa mer på kvinnor och teknik och inte låta bra idéer stoppas av ett konservativt manssamhälle. Det skulle kunna gå att utvinna biobränsle ur skogen.

Joakim ser livet som en stor fruktskål ur vilken man ska plocka de bästa frukterna. Men pengarna styr de flesta när det är känslor som är viktigast. Funnes det mer hjärta och själ i samhället skulle det kanske inte vara så besvärligt?”

Så nu åtta år senare kan jag väl konstatera att jag hade rätt. Visserligen har Northbook lagt ner verksamheten men flaskvatten säljs i parti och minut. Å andra sidan strider detta mot min miljömoral idag så det är lika bra att ingen på kommunen lyssnade på mig. Men etanoltillverkningen är på gång. En nyemission verkar ha gått bra och kanske kommer en fabrik att startas i Hagfors. Fast då har jag med all säkerhet lämnat staden bakom mig för alltid.

Och att det fortfarande saknas själ och hjärta i samhället är än mer tydligt med vår nuvarande regering. Kapitalistsvin som skor sig på svaga, sjuka och arbetslösa. För om regeringen Persson var slapphänta och välgödda socialmoderater så är nuvarande regeringen fega kapitalisthyenor som inte skulle klara en dag (antagligen inte ens en timme) på de levnadsvillkoren de nu kräver av de svagaste i samhället.

Det känns lite tråkigt att jag inte fick chansen att jobba inom IT-branchen. Å andra sidan är det inte säkert jag hade trivts heller. Att ha Internet som en hobby idag är nog ett sätt att fortfarande hålla passionen för IT brinnande. Livet går vidare och så även jag. Enligt planerna lämnar jag Hagfors till sommaren till förmån för Bollnäs. För också i Hälsingland finns en underskön natur.

Nu är det på detta lilla vis att som åldrande stöt försöker man ständigt att hitta alla möjliga orsaker att fira. För som spoling firar man ständigt. Men när vi nu sitter på hemmet och gaggar behöver man hitta en eller helst fler orsaker att fira.

I år är det 30 år sedan den "officiella punkstarten" och "The summer of hate" - sommaren -77 när Sex Pistols toppade englandslistan och sedan kom till lilla Sverige. Det var då många svenska punkare tog den första säkerhetsnålen i sin mun.

Så under detta år kommer jag att lista personliga favoritlåtar från 1977. För det finns så otroligt många pärlor från detta år. Inte bara punk.
Så 1-2-3-4 nu börjar vi.

Det bästa med musiken från 1977 är att allt var punk också det som inte var punk.
Vad menar jag nu med detta?
Jo så här:
Punken devalverade den rådande musikens allt för uppblåsta virutosego. Skär bort allt onödigt och använd de enklaste komponenterna det är allt som behövs, proklamerade punken.  

Detta ledde till att de harvande pubrockarna blev helt rätt musikaliskt. Sen behövde de bara snagga håret och byta ut jeansjackan mot en läder dito eller pryda den redan slitna kavajen med säkerhetsnålar. Sen var det punk! Stranglers, Vibrators, Eddie & The Hot Rods bland andra blev punk på detta sätt. Andra som Dr Feelgood och Ian Dury blev inte punk men gillades av punkarna.

De små skivbolagen, då framförallt Stiff och Chiswick, gav ut plattor med ”äkta” punkband som Damned, Adverts, Radiators from Space och Skrewdriver. Men släppte också skivor med Nick Lowe, Elvis Costello, The Count Bishops och Rocky Sharp and The Razors. Inte punk direkt. Men bra!

Det var också ovanstående bolag som släppte dagens två –77 favoriter. Båda sprungna ur kultbandet The Pink Fairies.


The Rings – I wanna be free med Twink var en låt som hade punkens musikaliska språk med en hackig gitarr och stötig rytm.
”I walking in my brown shoes, just walking in my brown shoes. I want a society were man can be free”.
Många gamla punkstötar med mig gillar verkligen “I wanna be free” Gamen och Deep Torkel från The Stoodes blev så helsålda att den blev en självklar del i Stoodes alkoholfyllda repertoar.  Än idag kan en spik nykter Deep citera texten klanderfritt trots att den repades in med minst två vinpavor innanför västen.
The Rings (tyvärr) enda singel producerades för övrigt av Martin Gordon från Radio Stars.
Det enda som för övrigt kan avnjutas med The Rings är en konsert från 100 Club. De splittrades senare och utan Twink blev de Maniacs.


Police Car med Larry Wallis släpptes på Stiff och saknar till skillnad mot ”I wanna be free” något som musikaliskt skulle kunna betecknas som punk. Det är helt enkelt en bra rocklåt. Att Larry Wallis hade spelat i den första upplagen av Motohead visste jag inte 1977. Den kunskapen skulle dröja några år innan den kom. Lika lite visste jag att han lirat med Twink i The Pink Fairies. Nä, det var låten som gällde i mina 12-åriga och nyfikna öron. Kanske gällde detta också Lundapågarna i Fiendens Musik. För låten hamnade sedemera på debutplattan nu i svensk version som - Snutbil.

Det lite lustiga i punksången var att det var den alltid lika pålitlige Stefan Wermelin (naturligtvis) spelade låtarna i sitt program. Och på så sätt lades grunden för mitt samlande på plattor från Chiswick och Stiff.

Kontentan är att genom punkens förtjänst släpptes ett antal singlar med band och artister som därefter försvann och bara lämnade detta enda livstecken efter sig. Visst Larry Wallis fick ur sig nångon mer platta många år senare och Twink släppte en solosingel på StiffWick. Även avyttringen The Maniacs och deras eminenta Chelsea 1977 blev en ensam överlevare. Dock finns det en cd med detta band.


Jag återkommer både till Stiff, Chiswick och 1977.

Julen är över och nyåret har passerats. Numer är jag hela 42 år av total gubbgrinighet och det känns fan bra. Jag har tjockat till mig rejält genom att gå upp i vikt från 61 till 62 kg. Ja, man ska frossa när det är jul. Fett och socker är en njutning …. eller hur alla som hyllar the american way of dying pre-mature.

Men hur var 2006 egentligen om man sammanfattar det hela?
Vad som var bäst är väldigt enkelt att fastslå. Sommaren 2006 var den bästa sommaren sedan .. ja jag vet inte när. Jag har sällan mått så bra. De som har mage att klaga på värme bör erinra sig becksvarta mornar i januari när kvicksilvret fryser och du tvingas ut för att vänta på bussen, försöka starta din bil eller likt en stelopererad pingvin utan broddar vagga till jobbet.

Visst fanns det andra ljuspunkter under året som passerade. Tre fin-fina festivaler varav Arvika tillsammans med sonen. Musikaliskt gladdes jag åt Towers of London och Trivium. De senare är ett gäng tonåringar som spelar thrash så det känns som 1984 igen och jag vill bara headbanga!

Men som med sommaren så måste det positiva svepas bort av höst och regn. Och höst blev det. Ta mig fan! Folket ville ha bort storpotäten som hade suttit och pöst under en lång-lång tid.  Så de röstade på det nya arbetarpartiet och de nya demokraterna.
Men för i helvete! När slutade folk tänka efter före?
Var det när de insåg att Linda Rosings pattar är viktigare än världsläget eller när shopping blev den nya folkrörelsen?

Men jag ser ändå på 2007 med tillförsikt. Jag är måhända naiv. Men liksom den naivism som präglade –68 vänstern och punken så tror jag att man kan förändra världen. Inte världen som sådan. Men folks sätt att tänka. Det gäller bara att de positiva krafterna får agera motvik åt de negativa. När jag läser om regeringens sätt att försöka trycka ner arbetarklassen då hör jag några rader ur ”Hunddagiset” – Total Egon ”Hundar bits när dom blir trängda”. Och det var vad den franska adeln fick känna när deras huvuden kapades likt limpskivor.  Tjoff-tjoff-tjoff. Tack Hasse å Tage.

Jag tror att borgarpacket har avskrivit det svenska folket viljan att agera. Och nu sitter de där och smeker kapitalistpungar till höger och .. ja höger. Men vore jag som dom skulle jag inte sova allt för lugnt om natten.

Annars är det nätet, Piratkriget, YouTube och Myspace, som för egen del varit intressant 2006 det är svårt att tänka sig ett liv utan nätet för min egen del. Jag har dessutom dedikerat de senaste TIO åren till Punktjafs. Min dokumentation av svensk punk mellan 77-82. Detta gör Punktjafs till Sveriges äldsta nätbaserade punkfanzine. För övrigt har nätet gett mig en röst, en kommunikationsväg, vänner och kärlek.

2007 kommer jag att fortsätta tröska i samma invanda fåra. Jag kommer att blogga, dokumentera, uppdatera och kommunicera.
Revoltera?

Avslutningsvis.
Tack Henry Rollins för inspirationen och agiterandet om att man SKA vara förbannad och att man får vara förbannad även som vuxen. Det är inte bitterhet som vissa tror, unga har inte monopol på att få vara förbannade. Och minns att det är bara hälsosamt med ilska som drivkraft att inte sövas ner i passivitetens dvala. Så överheten kan fortsätta trampa på oss.
Så 2007 nu är det dags och vid min gubbröv vad jag är förbannad!