Paus i bloggandet
Nu åker jag åter till Hagfors för att rensa i lägenheten. Sedan bär det av till Lindesberg för Augustibuller. Om ni ser mig kom fram och hälsa, sånt är skoj.
Efter bullret åker Beth och jag till Gräsö för lite semester. Ledigheten avrundas med kompledigt i Köping. Därefter återvänder jag till Bollnäs. Då ska jag söka lärarvik. Och bjuda in Trötter på fika, eller vad säger du Johannes?
Men tills dess blir det troligen blogguppehåll. Vi ses i höst.
Efter bullret åker Beth och jag till Gräsö för lite semester. Ledigheten avrundas med kompledigt i Köping. Därefter återvänder jag till Bollnäs. Då ska jag söka lärarvik. Och bjuda in Trötter på fika, eller vad säger du Johannes?
Men tills dess blir det troligen blogguppehåll. Vi ses i höst.
Folkfest i Bollnäs
Stockholm har Pridefestival Bollnäs har "Grillnatta".
Brotorget översvämmas av partajsugna hälsingar som avnjuter en fantastisk scenshow med RedNex
Grillnatta lockar alla...
Folkfest är bara förnamnet.
Brotorget översvämmas av partajsugna hälsingar som avnjuter en fantastisk scenshow med RedNex
Grillnatta lockar alla...
Folkfest är bara förnamnet.
Mobackes
På Mobackes finns det en gammal punkfarbror tycker om....
marsvin - skapelsens krona.
Men glass är också gott!
Det tycker Beth också.
Rapport från Bollnäs
Min gata!
Nu har jag varit i min nya hemstad i tre dagar. Och varje dag är ett äventyr!
I fredags inhandlade jag trådlöst nätverk hos den lokale datanasaren. Sedan var jag på systemet, när jag kom ut attackerades jag av en lokal A-lagare "Öh, raggaren kan du köpa ut åt mig". Jag raggare! Så oförskämt! Jag som hade min tuppkam stilfullt stajlad. Klart som fan att jag nekade honom.
Igår (lördag) var sambon och jag ute och spakulerade i stadskärnan. På Brotorget mötte vi självaste Per Persson. Hjälmmannen såg vi tyvärr inte till och Snoddaståget hade redan lämnat perrongen. Men vi tröstade oss med en mjukglass på Max. En dylik pannbiffinrättning finns inte i Hagfors. På Max säljer de olika sorters pannbiffar med pommes frites och läsk. Men ingen korv? På Nice Inn i Hagfors kan man få både korv och pannbiff, ja till och med köttbullar. Nä, i Bollnäs får man gå till korvgubben på Brotorget i stället. Å andra sidan kunde vi beskåda tvättäkta Järvsö-raggare, med skinnvästar, cowboyboots och Mustang raggarbil på Max.
Idag (söndag) ska vi gå till Mobackes. Där ska vi fika och titta på (och prata med såklart) marsvin. Det ska bli jättehärligt. Jag återkommer med en utförlig marsvinsrapport.
Härliga Hälsingland
Nu har vi landat i Snoddasland. Tack vare hjälpsamma vänner är nu bohaget på plats. Ja,eller inte på plats. Lite rörigt är det just nu, lådor, väskor och skivbackar här, där och överallt. Beth undrar också varför en stereo måste bestå av flera delar istället för att sitta ihop i en enkel enhet. Dessutom har vi inget att ställa TVn på, då serveringsvagnen som Beth har sin 12" Tv ,modell 1981, knappast mäktar med ett 28" bildrör. Jo, när man flyttar fattar man varför platt-TV är så poppis just nu. Men på plats är vi och inom en snar framtid också prylarna.
Som ni märker har Hälsingenet levererat bredband också. 100Mb/s vilket känns rätt juste. Med andra ord blir det vidare ord och bild på bloggen, med början från i morgon. Men i natt sover jag gott i trygg visshet om att Snoddas ande vakar över mig.
Tack och godnatt.
Som ni märker har Hälsingenet levererat bredband också. 100Mb/s vilket känns rätt juste. Med andra ord blir det vidare ord och bild på bloggen, med början från i morgon. Men i natt sover jag gott i trygg visshet om att Snoddas ande vakar över mig.
Tack och godnatt.
Inget bloggande på ett tag - kanske
I morgon bär det av till Bollnäs. Ikväll och i morgon blir det ett satans kånkande, tur vi bor på tredje våningen - inte!
Lägenheten är inte helt utrensad ännu, jag ska köra några vändor till tippen nästa vecka. Ja, jag åker upp till Bollnäs åker tillbaka till Hagfors och mellanlandar innan det är dags för Augustibuller nästa torsdag. Sedan är tanken att vi ska dra till Gräsö för lite stilla semester. Det vill säga om nu inte också augusti ska regna bort. Vi får se vad SMHI säger innan vi bränner iväg.
Hur som helst vet jag inte om vi fått något bredband i Bollnäs, så detta kan vara sista inlägget på en tid. Om jag inte får spatt, man är ju Internetknarkare och behöver sin fix, och äntrar ett bibliotek som har tillgång till the world wide web. Vi får se.
Med andra ord om det blr stilla på bloggen så vet ni vad det beror på. Jag ska plåta lite på bullret och så småningom blogga om detta. Dessutom kanske det även blir "Kompledigtfestivalen" i Köping en festival i Beths smak. Fast bo på hotell, inte mycket festivalkänsla direkt.
Så tills vi hörs igen. Sköt om er. Drick öl om solen skiner, köp systemets kalorisnåla, så kan ni dricka med ännu godare samvete. Ja, då bli ju ölen till om med ett sätt att hålla formen. Och skulle nu ruskvädret fortsätta, ja då föreslår jag en glögg på balkongen (om tak finnes) och låt glöggdoften spridas i hela grannskapet. Mmmm ....
Puss och kram.
Lägenheten är inte helt utrensad ännu, jag ska köra några vändor till tippen nästa vecka. Ja, jag åker upp till Bollnäs åker tillbaka till Hagfors och mellanlandar innan det är dags för Augustibuller nästa torsdag. Sedan är tanken att vi ska dra till Gräsö för lite stilla semester. Det vill säga om nu inte också augusti ska regna bort. Vi får se vad SMHI säger innan vi bränner iväg.
Hur som helst vet jag inte om vi fått något bredband i Bollnäs, så detta kan vara sista inlägget på en tid. Om jag inte får spatt, man är ju Internetknarkare och behöver sin fix, och äntrar ett bibliotek som har tillgång till the world wide web. Vi får se.
Med andra ord om det blr stilla på bloggen så vet ni vad det beror på. Jag ska plåta lite på bullret och så småningom blogga om detta. Dessutom kanske det även blir "Kompledigtfestivalen" i Köping en festival i Beths smak. Fast bo på hotell, inte mycket festivalkänsla direkt.
Så tills vi hörs igen. Sköt om er. Drick öl om solen skiner, köp systemets kalorisnåla, så kan ni dricka med ännu godare samvete. Ja, då bli ju ölen till om med ett sätt att hålla formen. Och skulle nu ruskvädret fortsätta, ja då föreslår jag en glögg på balkongen (om tak finnes) och låt glöggdoften spridas i hela grannskapet. Mmmm ....
Puss och kram.
Kittlar dödsskönt i nostalgitarmen
Nyss hemkommen från en kort färd till norra delen av Värmland. Mina rötter kan man säga - norra dalsätra närmare bestämt. Gården där min mor och min morfar växte upp. Det är också där jag förvarar min idiotstora tidningssamling. Så det blir som alltid lite nostalgiskt bläddrande vid avträdet. Denna gång grabbade jag några sköna (döds)metalfanzines, Megalomaniac, Slayer magazine och Morbid.
Naturligtvis kastades jag rakt ner i nostalgiträsket och öronen ringde snart av förruttnade tongångar från förr. Det var demorecensioner på Morbid Angel, Mayhem, Nihilist, Darkthrone mfl. Reportage om Agony, Grave, Old funeral, Satanic Slaughter. Men också skivrecension på Atheist underbara "Piece of time" och såklart fanzinetips bland annat "Poserkill" gjord av Tiamats Johan Ernlund och som grädde på graven en liten kasettrecension av lokalradioprogremmet "Power hour" från Norrköping, rattat av ingen mindre an allas vår Close-Up-Robban.
Förgäves försökte jag förklara min upphetsade passion över att ha fått mig en släng av dödssleven för min kära. Hon kunde inte förstå att jag helt hjälplöst längtade efter att dränka mina öron i "Sunlight-dist" eller blasfemisk och fulspelad black metal. Inte heller tyckte hon att banden såg tuffa ut med sina långa hårmanar, läderjackor och patronbälten. Nej, hon var helt likgiltig inför ett nostalgiskt möte med klassisk svensk dödsmangel. Att jag dessutom försökta förklara den musikaliska känslan att det sitter som ett spett i ryggen, gav inte heller ett önskat resultat av förståelse. Nej, jag fick helt enkelt vara nostalgisk allena.
Naturligtvis vet jag att extremmetal inte är för alla. Och tur är väl det. Men jag är ytterst tacksam för att jag halkade in på det spåret trots att jag inte längre var en storögd tonåring. För i mitten av 80-talet hade punken i mina öron helt dött. Visst det fanns fortfarande tuffa amerikanska hardcoreband som piskade upp lite skönt driv. Men hårda britter som GBH, Discharge och English Dogs hade kopplat greppet om metalpedalen. Och med D.R.I, och Cro-Mags blev crossover helt naturlig. Mad andra ord kändes thrash som den naturliga utvecklingen för en 22 år gammal punkstöt.
Nu var det naturligtvis inte så att jag slutade lyssna på annan musik för att Metallica, Slayer, Destruction, Kreator, Voi Vod och Megadeth blev en del av den musikaliska kostcirkeln. Nej, de hårda banden kom att vara fullkornsalternativet till mer luftiga musikaliska desserter. Det som satte lite rens på skiten så att säga ;o)
Så vid våra (sonens mor och jag) besök hos Dolores vid Guldheden inhandlades lite fanzines, Kerrangs Mega Metal och en och annan platta. Naturligtvis spanade man in de "fulaste" skivomslagen och förstod att något mer extremt än thrash var i görningen. Och att Celtic Frost, Possessed och Death likaså Bathory hade med saken att göra lika var uppenbart... men vad?
Kanske var det med Sepultura som det danades för mig? Jag vet i ärlighetens namn inte riktigt. Jag vet bara att sista klassiska thrashbandet ut var Vio-lence sen kom döden! Den drabbade mig först med Entombed, Unleashed, Morbid Angel sedan med Tiamat, Obituary och första Paradise Lost. Det var befriande, rent förlösande måste jag säga. Det märkliga är att jag som småbarnsfar och närmare de trettio, nåväl strax över 25, inte borde ha reagerat så starkt på en "ny" musikgenre. Jag hade ju i punken min passion och mina tonår. Men likafullt grävde dödsmetallen en mylladoftande gravhög för mig att vila i.
För att förstå lite måste ni tänka er ett scenario där jag ägnar mina arbetsdagar åt att såga stål. Hämta, ladda och kapa stål av olika kvalité. Rigor, Stavax, Impax, Sverker 3 osv... En tung miljö, dock inte lika tung som den tidigare i stålverket, men ändå tung industrimiljö. Jag kan inte heller skryta med att mina arbetskolleger var de man helst satte sig ned med för att prata en stund. Nej, där gällde endast, jakt, Viking-hockey, fiske, brännvin, skälla över "kärringen där hemma" och gnälla i största allmänhet. Med andra ord behövdes det något som kunde ge mig katarsis. För det var just det den hårda musiken gav och fortfarande ger - själslig rening.
Dödsvågen var också den sista omstörtande musikupplevelsen för mig då jag kände att det var något alldeles nytt. Idag hittar jag också ny musik, men den minner mig om annat som jag hört tidigare och som förvisso skänker mig musikalisk glädje men inte får mig att tuffa igång på samma sätt som med punken eller dödsmetallen. Idag är åter Nicke tillbaka i dödsmaglet och musikaliskt känns musiken som en mjuk kofta att värma sig med än ett järnspett i ryggen, men den skänker ändå samma sköna själsliga rening som förr.
Naturligtvis kastades jag rakt ner i nostalgiträsket och öronen ringde snart av förruttnade tongångar från förr. Det var demorecensioner på Morbid Angel, Mayhem, Nihilist, Darkthrone mfl. Reportage om Agony, Grave, Old funeral, Satanic Slaughter. Men också skivrecension på Atheist underbara "Piece of time" och såklart fanzinetips bland annat "Poserkill" gjord av Tiamats Johan Ernlund och som grädde på graven en liten kasettrecension av lokalradioprogremmet "Power hour" från Norrköping, rattat av ingen mindre an allas vår Close-Up-Robban.
Förgäves försökte jag förklara min upphetsade passion över att ha fått mig en släng av dödssleven för min kära. Hon kunde inte förstå att jag helt hjälplöst längtade efter att dränka mina öron i "Sunlight-dist" eller blasfemisk och fulspelad black metal. Inte heller tyckte hon att banden såg tuffa ut med sina långa hårmanar, läderjackor och patronbälten. Nej, hon var helt likgiltig inför ett nostalgiskt möte med klassisk svensk dödsmangel. Att jag dessutom försökta förklara den musikaliska känslan att det sitter som ett spett i ryggen, gav inte heller ett önskat resultat av förståelse. Nej, jag fick helt enkelt vara nostalgisk allena.
Naturligtvis vet jag att extremmetal inte är för alla. Och tur är väl det. Men jag är ytterst tacksam för att jag halkade in på det spåret trots att jag inte längre var en storögd tonåring. För i mitten av 80-talet hade punken i mina öron helt dött. Visst det fanns fortfarande tuffa amerikanska hardcoreband som piskade upp lite skönt driv. Men hårda britter som GBH, Discharge och English Dogs hade kopplat greppet om metalpedalen. Och med D.R.I, och Cro-Mags blev crossover helt naturlig. Mad andra ord kändes thrash som den naturliga utvecklingen för en 22 år gammal punkstöt.
Nu var det naturligtvis inte så att jag slutade lyssna på annan musik för att Metallica, Slayer, Destruction, Kreator, Voi Vod och Megadeth blev en del av den musikaliska kostcirkeln. Nej, de hårda banden kom att vara fullkornsalternativet till mer luftiga musikaliska desserter. Det som satte lite rens på skiten så att säga ;o)
Så vid våra (sonens mor och jag) besök hos Dolores vid Guldheden inhandlades lite fanzines, Kerrangs Mega Metal och en och annan platta. Naturligtvis spanade man in de "fulaste" skivomslagen och förstod att något mer extremt än thrash var i görningen. Och att Celtic Frost, Possessed och Death likaså Bathory hade med saken att göra lika var uppenbart... men vad?
Kanske var det med Sepultura som det danades för mig? Jag vet i ärlighetens namn inte riktigt. Jag vet bara att sista klassiska thrashbandet ut var Vio-lence sen kom döden! Den drabbade mig först med Entombed, Unleashed, Morbid Angel sedan med Tiamat, Obituary och första Paradise Lost. Det var befriande, rent förlösande måste jag säga. Det märkliga är att jag som småbarnsfar och närmare de trettio, nåväl strax över 25, inte borde ha reagerat så starkt på en "ny" musikgenre. Jag hade ju i punken min passion och mina tonår. Men likafullt grävde dödsmetallen en mylladoftande gravhög för mig att vila i.
För att förstå lite måste ni tänka er ett scenario där jag ägnar mina arbetsdagar åt att såga stål. Hämta, ladda och kapa stål av olika kvalité. Rigor, Stavax, Impax, Sverker 3 osv... En tung miljö, dock inte lika tung som den tidigare i stålverket, men ändå tung industrimiljö. Jag kan inte heller skryta med att mina arbetskolleger var de man helst satte sig ned med för att prata en stund. Nej, där gällde endast, jakt, Viking-hockey, fiske, brännvin, skälla över "kärringen där hemma" och gnälla i största allmänhet. Med andra ord behövdes det något som kunde ge mig katarsis. För det var just det den hårda musiken gav och fortfarande ger - själslig rening.
Dödsvågen var också den sista omstörtande musikupplevelsen för mig då jag kände att det var något alldeles nytt. Idag hittar jag också ny musik, men den minner mig om annat som jag hört tidigare och som förvisso skänker mig musikalisk glädje men inte får mig att tuffa igång på samma sätt som med punken eller dödsmetallen. Idag är åter Nicke tillbaka i dödsmaglet och musikaliskt känns musiken som en mjuk kofta att värma sig med än ett järnspett i ryggen, men den skänker ändå samma sköna själsliga rening som förr.
No bullshit time.
Amelia Adamo skriver i en krönika i Expressen att man efter 55 hamnar i ett läge där man struntar i att bry sig om att vara andra till lags, att man istället blir ärlig mot sig själv. Hon använder exemplet Jane Fonda som vid 59 år plockade ut skilikonpattarna och återerövrade sig och sin kropp med devisen - no bullshit time.
Jag tror inte att man per automatik blir sannare och ärligare mot sig själv bara för att man blir äldre. Jag tror det handlar om att inse hur man värdesätter sitt eget liv. Jag har en god vän, en bardomskamrat, som genom den här bloggen åter sökte kontakt, och han har nu vid 43 års ålder valt att värdesätta livet med ärlighet. Primärt mot sig själv vilket, likt ringar på vatten, skapar en positiv effekt hos omgivningen. Han har i mina ögon blivit en sann människa, en humanist. Därför är jag oerhört glad att vi åter är vänner.
För vad betyder egentligen uttrycket "att leva" om vi ständigt måste leva upp till andra människors förväntningar och visa upp falska fasader? Då blir vi proffsskådespelare i livets teater istället för att vara de enkla, glada amatörer vi en gång var som barn. För det finns inget manus, världsledarna är inga regissörer som vi måste lyda. Visst, det kan tyckas klyschigt att citera Hasse Carlsson (Noice) "Det finns bara en som vet hur du ska leva och det är du". Men det är i klyschorna vi känner igen oss. Dessutom kan jag ärligt säga att jag verkligen uppskattar Noices musik. Ja, jag skiter i sanningens namn att det är okreddigt.
Det handlar egentligen bara om att ta tillvara på livet. Det som pågår här och nu! Inte i morgon, inte igår, utan just precis NU!
Var sann mot dig själv, stå på dig, för det finns ingen tid att förspilla på tjurskit!
Jag tror inte att man per automatik blir sannare och ärligare mot sig själv bara för att man blir äldre. Jag tror det handlar om att inse hur man värdesätter sitt eget liv. Jag har en god vän, en bardomskamrat, som genom den här bloggen åter sökte kontakt, och han har nu vid 43 års ålder valt att värdesätta livet med ärlighet. Primärt mot sig själv vilket, likt ringar på vatten, skapar en positiv effekt hos omgivningen. Han har i mina ögon blivit en sann människa, en humanist. Därför är jag oerhört glad att vi åter är vänner.
För vad betyder egentligen uttrycket "att leva" om vi ständigt måste leva upp till andra människors förväntningar och visa upp falska fasader? Då blir vi proffsskådespelare i livets teater istället för att vara de enkla, glada amatörer vi en gång var som barn. För det finns inget manus, världsledarna är inga regissörer som vi måste lyda. Visst, det kan tyckas klyschigt att citera Hasse Carlsson (Noice) "Det finns bara en som vet hur du ska leva och det är du". Men det är i klyschorna vi känner igen oss. Dessutom kan jag ärligt säga att jag verkligen uppskattar Noices musik. Ja, jag skiter i sanningens namn att det är okreddigt.
Det handlar egentligen bara om att ta tillvara på livet. Det som pågår här och nu! Inte i morgon, inte igår, utan just precis NU!
Var sann mot dig själv, stå på dig, för det finns ingen tid att förspilla på tjurskit!
Parkas Pop
Skivomslag från www.punktipset.se
Parkas Pop från Falun fanns mellan 1979 och 1984. I början var det Rock `n` Roll som gällde och då under namnet "High Riders". Efter att bandets började skriva egna låtar så bytte man namn till "Parkas Pop". Första singeln med "Spela på"och "När jag blir stor" spelades in i Gävle i Mora träsks studio 1981, Sponsor för denna singel var "Per Påse". Efter en succeseger i Vecko Revyns tävling "80 talet stjärna" spelades en singel in i ABBA studion på Kungsholmen i Stockholm. Låtar på denna singel var "Semester i Polen" och "Jag har fått nog"
Bandet figurerade flitigt i det lokala musiklivet och var stammisband på puben "Flying Dutchman" .
Enligt bandets gitarrist Thomas "Pesse" Pettersson har man åter plockat upp instrumenten och börjat repa. Vi får se vart det leder.
Förutom bandets två vinyler spelade man in en demo med bland annat den Ny Vågspelade "Profit" samt "tributen till Per Gessle - Färga håret blondt". Passa på att ladda ner dessa låtar samt "Innan solen har gått ner" för en solig dos pop från Falun.
Profit
Innan solen har gått ner
Färga håret blondt
Mer punkig glamrock - Brilliant Boys
Eftersom Friday Angels tagit sitt namn från en låt av Generation X är det inte mer än rätt att jag nämner och lyfter upp ett annat gäng Generation X-fans - Brilliant Boys. Även kända som Johnny Wanker & The Brilliant Boys.
Det var också i Brilliant Boys trummisen Bosse Belsen blev sångaren Zinny Zan.
Från början utgjordes gruppen av Blarre, numer skivbolagsmogul på Sound Pollution, på bas, Johnny Munksjö på gitarr, Micke Wirén på trummor och Cattis Hult på sång. Med tiden försvann Micke och Cattis och ersattes av Bosse på trummor och Kim Rocker på sång. Å andra sidan skulle det visa sig att Bosse ville hellre stå längst fram än att sitta längst bak. Så när gruppen till slut gjorde sin första studioinspelning var det också Zinny Zans-sångdebut. Micke Woxmark från FDS fick sköta trummorna. Låten "Palace of delight" en Kim Rocker/Zinny Zan komposition minner starkt om Generation X "The prime of Kenny Silvers pt 1 & 2". Något som Zinny erkände: - Vi (jag och Kim) var värsta Generation X fansen. Vi älskade "Valley of the dolls" och ville låta som den plattan.
Brilliant Boys spelade in två låtar några månader senare "Quite allright" samt "Rock on rockers" och båda är fina exempel på hur bra rock kan låta om man blandar glam och punkinfluenser. Tack vare Blarre finns låtarna att ladda ner, men om vi någonsin får till den där punksamligen vi spånade om för några år sedan kommer definitivt Brilliant Boys att finnas med. Å andra sidan undrar jag varför Zinny inte plockat upp låtarna åtminstone "Quite allright" och låtit Zan Clan spela in dem på nytt? Bosse det vore kalas helt enkelt.
Palace of delight
Quite allright
Rock on rockers
Friday Angels
Eftersom jag varit inne på Hanoi Rocks och glamrocken tidigare tänkte jag bjussa på lite 08-glam från den tiden när gamla punkare helt plötsligt vågade erkänna att de lyssnat på Sweet innan de upptäckte Ramones och Sex Pistols. Det var en tid när punken delades i olika fraktioner. Den hårda kärnan som gled åt Oi/skinhållet, eller åt rå-punken. Postpunkarna som "utvecklades" med den engelska svartrocken som ledstjärna och så snubbarna, för det var mest killar, som hade tagit fasta på epitetet rock i punkROCK och glamROCK. De som älskade Johnny Thunders och New York Dolls.
En kort tid, i Hanois fotspår, fanns en om än liten glamscen i Stockholm med band som: Easy Action, Capital Rockers, Candy Roxx och Friday Angels. De sistnämnda kom från Södertälje och bestod bl.a. av Magnus "Mankan" Jonsson och hans bror Thomas Jonsson från punkbandet Terror. Friday Angels vann en poptävling i Södertälje och fick även flera klubbspelningar i Stockholm. 1983 släppte gruppen sin enda singel. A-sidan "I don´t need you" är en ruffig rocklåt med ett snyggt lån från "Subway train" i refrängen. B-sidans "The streets are all that we have" är en Stones-aktig låt med ett Hanoiinspirerat saxsolo.
Det hade varit skoj att höra mer av Friday Angels gärna någon ruffig replokalsinspelning. Singeln lider tyvärr av en allt för tunn och platt produktion. Jag antar att Fridays Angels var mycket tuffare live. Om någon från eller kring bandet läser det här. Hör av er i så fall.
I don´t need you
The streets are all that we have
En kort tid, i Hanois fotspår, fanns en om än liten glamscen i Stockholm med band som: Easy Action, Capital Rockers, Candy Roxx och Friday Angels. De sistnämnda kom från Södertälje och bestod bl.a. av Magnus "Mankan" Jonsson och hans bror Thomas Jonsson från punkbandet Terror. Friday Angels vann en poptävling i Södertälje och fick även flera klubbspelningar i Stockholm. 1983 släppte gruppen sin enda singel. A-sidan "I don´t need you" är en ruffig rocklåt med ett snyggt lån från "Subway train" i refrängen. B-sidans "The streets are all that we have" är en Stones-aktig låt med ett Hanoiinspirerat saxsolo.
Det hade varit skoj att höra mer av Friday Angels gärna någon ruffig replokalsinspelning. Singeln lider tyvärr av en allt för tunn och platt produktion. Jag antar att Fridays Angels var mycket tuffare live. Om någon från eller kring bandet läser det här. Hör av er i så fall.
I don´t need you
The streets are all that we have
Nattkräm
När jag rotade efter Nattkrämsklipp nyligen hittade jag Mats Olssons recension av debutsingeln "Håll mig hårt". Då lät bandet mer som ett ungt rockband som influerats av hårdrock och Status Quo, lyssna bara på "Tåget", detta till trots fanns också en popmelodi i botten. Något som senare skulle bli ett signum för Åkersbergagruppen. Lyssna också till den snyggt snodda Venturesslingan (Walk don´t run) på "Håll mig hårt". Stilfullt och bra.
Nattkräm - dagens bästa "hemkörda" singel
Nattkräm: "Håll mig hårt" (ÅMG)
Mycket fin låt med tung Stones-laddad rytm och lysande gitarrspel. Älskar också den pådrivande "Tåget" med bra gitarr och oemotståndlig rytm.
Nattkräm är från Åkersberga och är ett av de bästa "hemkörda" gäng jag hört. Plattan finns i 500 ex, men ett stort bolag borde genast ta hand om distributionen.
Håll mej hårt
Tåget
Nattkräm - dagens bästa "hemkörda" singel
Nattkräm: "Håll mig hårt" (ÅMG)
Mycket fin låt med tung Stones-laddad rytm och lysande gitarrspel. Älskar också den pådrivande "Tåget" med bra gitarr och oemotståndlig rytm.
Nattkräm är från Åkersberga och är ett av de bästa "hemkörda" gäng jag hört. Plattan finns i 500 ex, men ett stort bolag borde genast ta hand om distributionen.
Håll mej hårt
Tåget
Musik ska byggas utav glädje!
Och så här glad blir jag av Sveriges kanske mest överskattade artist någonsin!
Sydkraft från Halmstad
Jag hade glömt bort bandet Sydkraft. Eller rättare sagt, glömt bort att delar av gruppen hade utgjort Halmstads första punkband Piss. För i sanningens namn hade jag aldrig hört Sydkrafts skivor, förrän Andy skickade en pop/punk-cd som skolavslutningspresent.
På cdn hade Andy inkluderat tre spår, varav bandets första singel "Surfway", med Sydkraft. Och gissa om jag blev förvånad. Här ett svenskt poppunkband som låtar Ramones, speciellt låten "Snack". Detta nästan tio år innan Psycotic Youth blev landets bästa tolkare av höghastighetspop.
Så i flyttbestyren rotade jag återigen genom mina Schlager efter historien om Sydkraft. En text ni hittar nedan. Jag passar på också att lägga upp de tre spår Andy så snällt skickade. Det kan nog vara bland det bästa som gjorts i poppunkväg i svedala och att både jag och andra missat gruppen är synd och skam. Men nu försöker jag göra rätt för mitt misstag. Därför vill jag ha kontakt med de forna medlemmarna för en Punktjafs-historik. Ok, de kommer att medverka i Peter Kagerlands punkbok, men det finns säkert mer att berätta om bandet och om Piss.
"1977 kom punkexplosionen i England, och smällen hördes ända till Sverige. Halmstad fick också sitt eget punkband. Piss (sic) var nog ett av landets första, men det blev inte långvargt. Där fanns gitarristen/sångaren Thomas Hafström och basisten Mats Wirak. Men att ha blått hår och spela punk var inte gångbart då, och Piss delades snart. Thomas och Mats bildade Sydkraft, tillsammans med gitarristen Tomas Möller och trummisen Lars Nilsson. Gitarristen Clabbe Svensson hämtades från Shangri-La, just som han tänkte bilda ett eget band.
Sydkraft började bombardera Kjell Andersson på EMI med sånger på kassett. Han tyckte en del var bra och uppmanade dom att skicka mer. Till slut fick Sydkraft spela in en singel.
Jan "Harpo" Svensson blev producent och "Surfway/Så tungt, så långt" släpptes. Den gick förbi utan att göra några markeringar i svensk pophistoria, även om det finn några kvaliteer i låtarna.
Det blev dags för en LP, och då kopplades Lasse Lindblom in som producent. Det var Landslaget-veteranens första bekantskap med att jobba med lite tuffare rockmusik.
Så småningom blev debut-LPn klar, sedan EMI lyssnat, förkastat och valt låtar.
Sydkraft satte sig ner för att vänta på genombrottet.
LPn släpptes. Först hände ingenting, sedan ingenting och efter det ? ingenting. Sydkraft fick några positiva recensioner, Stina Helmersson i Aftonbladet utnämnde plattan till en av årets bästa, men i övrigt blev inte albumet det genombrott gruppen hoppats på.
Det gick inte ens att få spelningar. Trots att Sydkraft hade en LP i fickan, lyckades de inte få kontrakt med någon bokningsfirma.
De fick några ströjobb runt Halmstad.
Men försäljningen gick inget vidare, och till slut gav gruppen upp.
Det började dock bildas andra grupper i Halmstad. Grape Rock blev Gyllene Tider som spelade in en egen EP och skickade ett ex till skivbolagen. Också de fick kontrakt med radarparet Andersson-Lindbom på EMI.
Gyllene Tider hade sett hur det gått för Sydkraft. Här gällde det att jobba hårt. Ett skivkontrakt, en LP, räckte inte.
Exit Sydkraft."
Schlager Nr 31 -81 Text - Jens Peterson
Tomas Möller hamnade senare i Beauty (Kommer mer text om dem också).
Clabbe Svensson bildade Johnny Pilot.
Thomas Hafström återfanns i Vision Band. Om det var de som sedermera blev Videovision senare Seglarvattnet - "Klockornat har tystnat i Notre Dame", vet jag inget om.
Lyssna nu och njut av Sydkraft
Surfway
Snack
Schooldance
På cdn hade Andy inkluderat tre spår, varav bandets första singel "Surfway", med Sydkraft. Och gissa om jag blev förvånad. Här ett svenskt poppunkband som låtar Ramones, speciellt låten "Snack". Detta nästan tio år innan Psycotic Youth blev landets bästa tolkare av höghastighetspop.
Så i flyttbestyren rotade jag återigen genom mina Schlager efter historien om Sydkraft. En text ni hittar nedan. Jag passar på också att lägga upp de tre spår Andy så snällt skickade. Det kan nog vara bland det bästa som gjorts i poppunkväg i svedala och att både jag och andra missat gruppen är synd och skam. Men nu försöker jag göra rätt för mitt misstag. Därför vill jag ha kontakt med de forna medlemmarna för en Punktjafs-historik. Ok, de kommer att medverka i Peter Kagerlands punkbok, men det finns säkert mer att berätta om bandet och om Piss.
"1977 kom punkexplosionen i England, och smällen hördes ända till Sverige. Halmstad fick också sitt eget punkband. Piss (sic) var nog ett av landets första, men det blev inte långvargt. Där fanns gitarristen/sångaren Thomas Hafström och basisten Mats Wirak. Men att ha blått hår och spela punk var inte gångbart då, och Piss delades snart. Thomas och Mats bildade Sydkraft, tillsammans med gitarristen Tomas Möller och trummisen Lars Nilsson. Gitarristen Clabbe Svensson hämtades från Shangri-La, just som han tänkte bilda ett eget band.
Sydkraft började bombardera Kjell Andersson på EMI med sånger på kassett. Han tyckte en del var bra och uppmanade dom att skicka mer. Till slut fick Sydkraft spela in en singel.
Jan "Harpo" Svensson blev producent och "Surfway/Så tungt, så långt" släpptes. Den gick förbi utan att göra några markeringar i svensk pophistoria, även om det finn några kvaliteer i låtarna.
Det blev dags för en LP, och då kopplades Lasse Lindblom in som producent. Det var Landslaget-veteranens första bekantskap med att jobba med lite tuffare rockmusik.
Så småningom blev debut-LPn klar, sedan EMI lyssnat, förkastat och valt låtar.
Sydkraft satte sig ner för att vänta på genombrottet.
LPn släpptes. Först hände ingenting, sedan ingenting och efter det ? ingenting. Sydkraft fick några positiva recensioner, Stina Helmersson i Aftonbladet utnämnde plattan till en av årets bästa, men i övrigt blev inte albumet det genombrott gruppen hoppats på.
Det gick inte ens att få spelningar. Trots att Sydkraft hade en LP i fickan, lyckades de inte få kontrakt med någon bokningsfirma.
De fick några ströjobb runt Halmstad.
Men försäljningen gick inget vidare, och till slut gav gruppen upp.
Det började dock bildas andra grupper i Halmstad. Grape Rock blev Gyllene Tider som spelade in en egen EP och skickade ett ex till skivbolagen. Också de fick kontrakt med radarparet Andersson-Lindbom på EMI.
Gyllene Tider hade sett hur det gått för Sydkraft. Här gällde det att jobba hårt. Ett skivkontrakt, en LP, räckte inte.
Exit Sydkraft."
Schlager Nr 31 -81 Text - Jens Peterson
Tomas Möller hamnade senare i Beauty (Kommer mer text om dem också).
Clabbe Svensson bildade Johnny Pilot.
Thomas Hafström återfanns i Vision Band. Om det var de som sedermera blev Videovision senare Seglarvattnet - "Klockornat har tystnat i Notre Dame", vet jag inget om.
Lyssna nu och njut av Sydkraft
Surfway
Snack
Schooldance
Slutet på en epok
Bland flyttkartonger och soptippsvändor irrar jag runt. Sakta men säkert tömmer jag lägenheten och packar ned det som ska behållas. Vilket i sanningens namn inte så mycket.
Det är märkligt att så lite har affektionsvärde för mig. I måndags dumpade jag något hundratal videoband på tippen. En videosamling som jag byggt upp de senaste 25 åren och som idag i stort sett betyder noll och intet. Fast det beror antagligen på att jag idag är fri från samlarberodent. Att jag idag inte behöver äga den där singeln för att njuta av musiken, eller ha min favoritfilm i bokhyllan. I vilket fall som helt känns det bra att ens ryggsäck, både den fysika men också den mentala, minskar och det blir lättare att räta på ryggen.
Det är slutet på en epok och ett liv här i Hagfors, men också början på något nytt.
Låter det vemodigt?
Ja, måhända. Men 20 år är en lång tid och mycket händer i ens liv under så många år. Och att blicka tillbaka med facit i hand och se hur allt blev kan nog vara lite vemodigt. Å andra sidan är det ett bokslut som i mångt och mycket liknar de flesta människors liv. Det går upp och det går ner. Precis som livet ska vara. Och att nu trycka in omstart och uppgradera sitt liv till 2.0 är inte så dumt. Lite äldre, lite korthårigare, men knappast fetare eller tröttare. Dessutom fylld av livserfarenhet. Med andra ord vågar jag påstå att den nya versionen är stabilare och mer driftsäker än den förra.
Nästa steg är att börja gå igenom kassetterna. Är det någon som önskar att ta emot en massa Rock Box, Trådlöst, Bang, Mammut med mera i utbyte mot en MP3-rip och portokostnader .Skicka ett mail. Även en massa vinyler söker nya ägare. Det finns åtminstone några svenska pop och punkplattor kvar. Återigen hör av er. Hjälp mig tömma ryggsäcken.
Frid & fröjd.
Det är märkligt att så lite har affektionsvärde för mig. I måndags dumpade jag något hundratal videoband på tippen. En videosamling som jag byggt upp de senaste 25 åren och som idag i stort sett betyder noll och intet. Fast det beror antagligen på att jag idag är fri från samlarberodent. Att jag idag inte behöver äga den där singeln för att njuta av musiken, eller ha min favoritfilm i bokhyllan. I vilket fall som helt känns det bra att ens ryggsäck, både den fysika men också den mentala, minskar och det blir lättare att räta på ryggen.
Det är slutet på en epok och ett liv här i Hagfors, men också början på något nytt.
Låter det vemodigt?
Ja, måhända. Men 20 år är en lång tid och mycket händer i ens liv under så många år. Och att blicka tillbaka med facit i hand och se hur allt blev kan nog vara lite vemodigt. Å andra sidan är det ett bokslut som i mångt och mycket liknar de flesta människors liv. Det går upp och det går ner. Precis som livet ska vara. Och att nu trycka in omstart och uppgradera sitt liv till 2.0 är inte så dumt. Lite äldre, lite korthårigare, men knappast fetare eller tröttare. Dessutom fylld av livserfarenhet. Med andra ord vågar jag påstå att den nya versionen är stabilare och mer driftsäker än den förra.
Nästa steg är att börja gå igenom kassetterna. Är det någon som önskar att ta emot en massa Rock Box, Trådlöst, Bang, Mammut med mera i utbyte mot en MP3-rip och portokostnader .Skicka ett mail. Även en massa vinyler söker nya ägare. Det finns åtminstone några svenska pop och punkplattor kvar. Återigen hör av er. Hjälp mig tömma ryggsäcken.
Frid & fröjd.
Staten och kapitalet
I denna tid av fullständig amerikanisering. Där sköt-dig-själv-och-skit-i-andra-mentaliteten har upphöjts till norm. Har man också glömt bort vilka det var som skapade denna satsa på dig själv mentalitet - SAF.
Titta på bilderna här som föreställer SAFs protesttåg mot löntagarfonder. Personerna på dessa bilder kommer inte från miljonprogrammen i huvudstadens ytterområden. Lika fullt lyckades "samma personer" inbilla en majoritet att Moderaterna är "det nya arbetarpartiet".
Nej bilden ovan föreställer inte Sverigedemokraternas valupptakt. Men när man ser bilderna är det lätt att förstå att SD välkommnar FPs nya partiledare som en potentiell samarbetspartener.
Blå Tågets rader om att staten och kapitalet sitter i samma båt har aldrig varit mer sanna än i dag när alliansen gör allt för att knäcka facket och urholka arbetarnas rätt till skälig lön, god arbetsmiljö och kompetensutveckling. Och enligt de senaste siffrorna verkar de vara på väg att lyckats, då kommunals medlemmar nu flyr a-kassan.
Det är dags att välja sida.
Livet är en fest - Borlänge del 2
I´m eighteen
Varför tälta när man kan sova i bilen?
Detta var tredje Peace & Love festivalen jag sov i bilen. Fast denna gång var jag rejält förberedd. Fönstren hade täckts med aluminiumfolie och jag hade dessutom tvål, tandkräm, vatten, hink, kudde och sovsäck med mig. Bara en fet miss - inget liggunderlag. Så jag måste erkänna att mina beniga höfter ömmade rejält på lördagsmorgonen.
Slutet för Alice Cooper?
Hur som helst, i väntan på att mitt sällskap skulle vakna drack jag iskaffe och tittade på film - Cars, på min mediaspelare. Sedan tvättade jag mig borstade tänderna och klev ut till Jönköpingsgänget.
De bjöd på kaffe som smakade utmärkt till mina medhavda mackor. Mums.
Peace & Love-publik
Sedan var det dags för lite rött och planering av lördagens aktiviteter. Klasse ville på skivmässa. Annika och Millan ville besöka Kupolen. Sagt och gjort. Vi splittade, Jörn och jag hängde på Klasse.
Utaför Galaxen stod en bedårande Tina Ahlin och kastade frisbee med sin son.
Men väl inne i mässhallen kände jag efter två minuter att det här är ju lika kul som att kolla på sport, ja jag är ju fri från mitt samlarmissbruk. Så jag knatade ut och knäckte en öl istället. Jörn gjorde mig sällskap efter fem minuter.
Vi hade ett givande pappasamtal medan vi väntade på Klasse.
Skivmässa
Efter att Annika och Millan återvänt käkade vi middag, fikade och drack mer rött. Planen var att kolla in Sundström strax efter 16.00. Men tji fick vi. En skur som heter duga kom och formligen dränkte Annika som hade gått för att besöka en av de många bajamajorna som stod till förfogande. Vi andra klarade oss gott eftersom vi sökt skydd i husvagnen.
- Nästa år får det bli rymdblöja istället konstaterade Annika med en viss ironi i rösten.
Ja, ni vet en sån som astronauterna har när de skjuts upp eftersom de inte kan gå på muggen just då.
Peace & Love-publik
Rymblöja eller inte. Den yttre vätan avtog så småningom och de andra började yra nåt om pizza eller restaurangbesök. Sagt och gjort, med hopp om att hitta en pizzeria med lite folk drog vi iväg. Det visade sig snart att det var lönlöst, fullt överallt. Det fick bli en pizzaslice inne på området.
Peace & Love-publik
Jag var tvungen att skiljas från mitt sällskap för att plåta Nationalteaterns Rockorkester. Å andra sidan var det knappast något tråkigt jobb. Gubbarna var på gott humör och Håkan berättade att sonen åkt till Roskilde för att sätta upp tält. (Undrar hur det gick sen) Ett större antal musiker fanns dessutom på plats. Sundström, Nina Ramsby, Strängen mfl..
Backstage hos Nationalteaterns Rockorkester
Nationalteaterns publik
Nationalteaterns Rockorkester
Jag rände runt som en tätting hela spelningen och plåtade. Någon bra bild skulle det väl bli även om jag knappt använt kameran innan. Jag passade på att pausa lite och ta en cigg ihop med Jaqee innan hon skulle göra "Ingelas sång". Alltså detta är ett otroligt bra val att låta Jaqee sjunga två låtar (Ingelas sång & Hanna från Arlöv). Det ger Rockorkestern den dynamik vilket den behöver för att ge repertoaren full rättvisa. Fadern - Dageby, sonen - Hellberg och den heliga ande (the soul) - Jaqee. En gammal idol dök upp också. Lennart Ericsson - Fjodor som berättade att han gästat Sundström. Satans regn!
Nationalteaterns Rockorkester
Nationalteaterns Rockorkester
Nationalteaterns publik
Säga vad man vill om gamla gubbar, men Rockorkestern har en publik som spänner från de tidiga tonåren till 50 plussarna. Och alla sjunger med i låtarna. Inte ens en störtskur kunde förstöra humöret för publiken. Och när gästerna äntrade scenen för att sjunga "Livet är en fest" så var det knappast det tragiska i låten man tog fasta på. Breda leenden och lyckliga ögon överallt.
Efter spelningen var det bara att sprinta iväg för nästa gubbgäng - The Stooges.
Jag vill också vara som Iggy Pop när jag är 60 år. Ägna sig åt sin passion i livet med en bravur och energi som heter duga. Visst är det med bandet som Marcus Grahn konstaterade i Aftonbladet att de är helt fastväxta. Men de yxar fram låtarna med ett krossande driv. Och man kan tycka vad man vill om The Stooges. Men att höra "Loose" och "I wanna be your dog" på det där primitiva originalsättet gör åtminstone mig lycklig. Och jag är säker på att Deep Torkel skulle ha nickat gillande när gruppen maglade ut "Dirt". Förvisso i en för Deep Torkel alldeles för kort version (under tio minuter), men ädock manglande.
Iggy med publik
Dageby konstaterade frank att: Han vann mig. Jag trodde fan inte det, men han vann mig.
Det lustiga i kråksången var att Stooges hade, nästan, samma unga publik som Rockorkestern. Det är tydligt att den unga generationen uppskattar rockens klassiker. Samtidigt som de har sin egen musik.
Jörn & Klasse
Något som också skulle visa sig i fallet med kvällen sista band - Hanoi Rocks. Glamrocken är tillbaka. Fan, jag har aldrig sett så många glam/sleazerockare som på Peace & Love. På 80-talet när jag tuperade min egen man kände man sig uttittad i Trollhättan, för att inte tala om när man gjorde ett hembesök i Hagfors. Det fanns knappt "Rockers" ens i Götet. Men nu har det exploderat. Och spandexbrallorna är tillbaka. Just då, just där på Hanoi Rocks saknade jag min blonderade Dag Finn frissa.
Och Hanoi då. Tja med tanke på att jag inte sett dem sedan de besökte Hagfors november -84, bara veckor innan den fatala olyckan som tog Razzles liv, var det naturligtvis spännade att se om de kunde leva upp till sitt eget 80-tal. Och visst fan gjorde de det. Andy McCoy talar förvisso otydligare än Ozzy, men han kan hantera gitarren och ihop med Conny Blom blir det jääävligt bra. Och vilket strålande set. Från första plattan fick vi "11:th street kids", "Chyenne", "Tradgedy" och "Don´t you ever leave me". Men det bästa var att Heavy Metal Kidslåten "Delerious" fanns med i setet. En låt som Mike Monroe spelat in till sin soloplatta. Det saknades bara att en återuppstånden Gary Holton snubblat in med en pava i näven och skrålat med. Dagens Hanoi Rocks har visserligen bara de två tongivande originalmedlemmarna kvar. Men musikaliskt gör gruppen total rättvisa åt sina egna låtar och de väl valda coverlåtarna. Som förutom "Delerious" bestod av Dave Edmunds "Trouble boys" och Creedence "Up around the bend".
Tumme upp helt enkelt.
Med detta var jag både trött och glad när vi stapplade hemåt och Jörn konstaterade att kanske det var dags att träna lite när nu både Iggy och Mike Monroe visat att man inte behöver stelna till bara för att man blir äldre. Så sant.
Med andra ord blir det att börja träna redan nu om man ska orka med Peace & Love 2008
Återbesök på Reeperbahn
Trots att Reeperbahn var ett av de mest omskrivna svenska nya-vågenbanden när det begav sig, tidigt 80-tal, har aldrig gruppens skivor varit föremål för en värdig återugivning på cd.
Men nu, 29 år efter Långholmsspelningen med Ebba Grön och Skabb, som också sändes i Sveriges Radio P3, ska alla skivor släppas på nytt.
- Min plan är att ge ut dom sex låtar som finns på Parkdemon, vilken gjordes någon månad innan debutalbumet, med fantastiska versioner av Pictures From Japan och en helt intakt version av National Front., förklarar Dan Sundqvist och fortsätter.
- Dessutom vill jag även ha med några sköna replokaldemos samt lite annat smått och gott som t.ex. "Suicide". Allt detta tillsammans med våra TV-framträdanden på DVD bildar en Pre-Reeperbahn CD. Demos, radio och TVspår.
Alla skivor kommer att inkludera extrasspår i form av gruppens singlar men också outgivna låtar från de olika skivinspelningarna. Dessutom kommer varje skiva att inkludera en fullmatad booklet med massor bilder och informativ text. Dan efterlyser material. Har ni några foton på Reeperbahn, kontakta Danne genom hans MySpace-sida. - KLICKA HÄR!
Och för er som är nyfikna på hur de tidiga replokalsinspelningarna låter. Gå då till Reeperbanhs sida på MySpace - KLICKA HÄR!
Men nu, 29 år efter Långholmsspelningen med Ebba Grön och Skabb, som också sändes i Sveriges Radio P3, ska alla skivor släppas på nytt.
- Min plan är att ge ut dom sex låtar som finns på Parkdemon, vilken gjordes någon månad innan debutalbumet, med fantastiska versioner av Pictures From Japan och en helt intakt version av National Front., förklarar Dan Sundqvist och fortsätter.
- Dessutom vill jag även ha med några sköna replokaldemos samt lite annat smått och gott som t.ex. "Suicide". Allt detta tillsammans med våra TV-framträdanden på DVD bildar en Pre-Reeperbahn CD. Demos, radio och TVspår.
Alla skivor kommer att inkludera extrasspår i form av gruppens singlar men också outgivna låtar från de olika skivinspelningarna. Dessutom kommer varje skiva att inkludera en fullmatad booklet med massor bilder och informativ text. Dan efterlyser material. Har ni några foton på Reeperbahn, kontakta Danne genom hans MySpace-sida. - KLICKA HÄR!
Och för er som är nyfikna på hur de tidiga replokalsinspelningarna låter. Gå då till Reeperbanhs sida på MySpace - KLICKA HÄR!
Temo: Regeringen står på de rikas sida
Väljarna tycker att regeringen allt mer står på de välbärgades sida, medan socialdemokraterna uppfattas allt mer som att de försvarar de svaga och lyssnar på vanligt folk. Det visar en Temoundersökning som presenterades på torsdagen.
Oj, oj, oj. Har de som röstat på "det nya arbetarpartiet" upptäckt att alliansen har en ideologi som de nu visar att de står för?
Fast det kanske är så att folk slutat se till produkten som presenterats och bara lyssnar till reklambudskapet. "Ja, men bajs är ju gott. Det står ju på förpackningen, nu ännu godare".
Visst allt är relativt.
Samma sak med moderaterna, naturligtvis vill de är för att fler ska arbeta. Men det tyckte de amerikanska bomullsodlarna och skaffade några slavar till för att maximera vinsten.
Det är så dags att ångra sig nu när man har röstat på att ta SATAN i båten, då får man fan suga av honom och ro så att svetten lackar, medans piskan kittlar ens feta nacke.
So long och tack för båtturen!
Oj, oj, oj. Har de som röstat på "det nya arbetarpartiet" upptäckt att alliansen har en ideologi som de nu visar att de står för?
Fast det kanske är så att folk slutat se till produkten som presenterats och bara lyssnar till reklambudskapet. "Ja, men bajs är ju gott. Det står ju på förpackningen, nu ännu godare".
Visst allt är relativt.
Samma sak med moderaterna, naturligtvis vill de är för att fler ska arbeta. Men det tyckte de amerikanska bomullsodlarna och skaffade några slavar till för att maximera vinsten.
Det är så dags att ångra sig nu när man har röstat på att ta SATAN i båten, då får man fan suga av honom och ro så att svetten lackar, medans piskan kittlar ens feta nacke.
So long och tack för båtturen!
Posh Growls
Posh Growls, Worked out phrases (Serious discs)
Patrik Tanner från Sundsvall spelar Elvis Costello dygnet runt. Grannarna har börjat klaga. Med sin nya grupp försöker han också spela och skriva låtar som sin stora idol. Smygande popmusik på engelska från Sundsvall och vi som trodde att Sundsvall låg i Sverige.
Schlager Nr 10 ?83
Punknostalgi Ultra -83
SPION 13, SLOBOBANS UNDERGÅNG, STRINDBERGS - Ultra, Handen.
Jag står och hoppar i något blött.
Har ingen aning om det är utspillt kaffe, vatten eller svett.
Det langas bunkar med vatten från köket ut till Strindbergs på scenen.
Svetten forsar och Janne Borgh är just på väg ut genom fönstret när Johan Johansson drar igång "Kvasibarn" och rumstemperaturen höjs till minst fyrtio grader.
- Det här är att banta med Ultra.
Strindbergs är lika svettiga som ishockeylandslaget efter tre perioder.
Den vansinnesdansande publiken ska vi inte tala om. Strindbergs är ett alternativ till elljusspåret.
Vilken kväll!
Det började med Spion 13 och jag hoppade högt av glädje. Gruppen är åtminstone tretton meter bättre än senast jag såg dem i höstas. Tät, explosiv, refrängig punk som slår undan benen på mig.
Vilket bett. Och en sångerska som verkligen sjunger...
Deras musik har vad en majoritet av dagens punkband saknar: idéer.
De låter till exempel rytmerna hacka och slita i en ny låt.
Spion 13 är en aggressiv welterviktare. Slobobans Undergång är en tungviktare som rasar fram uppeldad av vrede.
Göteborgarna gör en enorm spelning. Imponerande. Bas och trummor ligger tungt i botten, tillsammans med gitarr och synt bildas ett kollektiv som går genom berg så stenen ryker.
Per Hassling far omkring som en spastisk stork bakom mikrofonstativet.
Tempot skruvas åt som en medeltida sträckbänk. Publiken hoppar omkring vildare och vildare. Total mani, total rock. Totalt.
Så är det slut alldeles för snabbt.
Applåder, applåder...
- Vi är lessna, vi har inga fler låtar.
Sedan kom Strindbergs. Ni vet hur det var.
Vilken kväll.
Schlager Nr 7 -83 Text - Per Wirtén
Och så här lät Slobobans Undergång i Ferlintolkningen Soluppgång & lycka
Roskildespelningar jag minns
Har irrat mig ned i minnenas allé för att komma på vilka Roskildespelningar jag uppkattat genom åren.
Och med hjälp av hemsidan www.roskilde-festival.dk fick jag ihop följande:
Debutåret 1985 tillsammans med Buddah.
Billy Bragg 2 gånger, lika stilsäker och bra vid båda spelningarna.
The Cure Orange scen - fy satan va mäktigt att höra In a forrest!
Ramones söndag, allt är lite småsegt och så kliver Ramones in och jag måste bara längts fram till den lilla moshpit som bildats. Svettigt röj.
1986. Tillsammans med sonens mor.
Dream Syndicate. Ersättare för The Cult på Orange scen. Hällregn, suverän spelning...
Peer Gynt ZZ Top möter Motorhead i Finland. Tajtare än rövhålet på en ekrorre. Både Anette och jag blev fans direkt.
Metallica. Söndag lite folk men med "Matster of Puppets" i bagen och "Pulling teeth"-solo från Cliff Burton. "Battery", "Welcome home" .. mfl. Metallica på sin topp innan de blev hårdrockens Springsteen.
Annat: Big Country var bandet som fick solen att återvända. Enda gången jag fått se dessa hjältar. Anette följer med på Costello fast hon tycker att han spelar en låt medan han sjunger en annan. Vi skipper dessutom tråkiga Imperiet och Eric Clapton (med Phil Collins på trummor) och dricker whiskey i tältet istället.
Dessutom är det tufft att se Nåååmads från Solna röja i gröna tältet. Uppsalas Watermelon Men var inte fullt lika bra men skulle två år senare göra en helt suverän LP.
Vi får tältplats brevid kallduscharna, men även bajamajorna. Lyckan att se blottade bröst blandas med doften av skit.
1987. Tillsammans med sonens mor och fam Henriksson.
Inga superspelningar men en sugigspelning av The Cult som nyss släppt den suveräna "Electric" och så sög de fjärtar ur djävulens anus. Pretenders var det rätt juste att få se iaf.
Annars: Blir jag nekad att köpa öl på Bolaget i GBG och Anette får inte heller köpa eftersom expediten säger att hon langar till mig. Jag var 22 då hon 28. Köper istället öl i Köpenham och halsar som en idiot. Vi får upp tälten och när vi tagit oss fram till Iggy däckar jag - Ridå.
Publiken kastar mat på Europe som svarar med: Tack men vi har redan ätit. Kjelle kör "Humlans flykt" på gura. "The Final Countdown" låter mäktig på Orange scen.
Henriksson råkar trampa i mänskliga fekalier (ja, alldeles vid tältet) skriker och ser ut som om han fått foten avhuggen...
1992: Tillsammans med Olle, Mats och Henriksson - den hårda kärnan.
Entombed. Först ut på fredagförmiddag. Vi hade bilat ned i min Cheva Caprice, köpt öl hos Leif i Helsingör 09.00. Parkerat och knäckt några öl, fått tyska vänner och så Entombed i gröna tältet. Dödsmangel, hårt som satan, men med ett leende på läpparna. Tror även Mats räknar denna spelning som en av de finaste i Roskildehistorien.
Teenage Fanclub. Ojojoj, indiedrag med Niel Youngdrön på gitarrerna. Vilket band, vilken spelning!
Traste Lindens Kvintett. Hur kunde jag låta bli att kolla in TLK. Full och trött masade jag mig till scen i god tid, slumrade en stund och plötsligt. Där är exilhälsingarna. Benen spritter, alla vrålar och Ebba röjer fett med dragspelet. Herrejösses. När de bärnner iväg Motorskalle kåvven "spader äss", är lyckan total.
Värt att notera var att Television var suveräna och lika spännande att se som ett parti bridge mellan senila pensionärer.
Crowded House värmde oss på söndag med toppenlåtar, lite spex och en suveränt humör i den stekheta solen.
1993: Tillsammans med Olle, Mats och Henriksson.
Shonen Knife, jag har skrivit om detta tidigare. Men fan, va bra det var.
Levellers, nä, jag dansar inte men Levellers tvingade mig att göra det och jag tyckte om det.
Värt att notera. VoiVod: Ja de hade passerat sina glansdagar, men hur kunde jag avstå Kanadas finaste spacethrashare? Ja, jag är glad att jag sett dem.
Missade däremot Velvet Underground... kanske mitt största Roskildemisstag.
1994: Bara Mats och jag. Vi bilar ned i min fars jaktbil, en Saab -95 - tvåtaktare. Lagar bilen med Magnumpinne och eltejp på hemvägen.
Sick of it all. Stenhård öppning efter att ha sett Rage against the machine med Roskildemått mätt svindåligt ljud.
Artur Rubinstein Philharmonic (POL) & Tritonus & Camerata (DK). Ojojoj.. jamen hur bra funkar det inte med 120 pers på scen som klämmer i med Carmina Burana. Ståpäls. Dessutom fotades vi av de polska filharmonikerna.
Sen blev det kuta av till andra änden av festivalorådet.
Dwight Youkam. Satan i gatan. Har de målat på Dwights läderbrallor? Och Pete Anderson fler machoposer i heldenim än hela Manowar i läder tillsammans. I´m a countryboy. Hell yeah!
Specials. Ok inte originalsättningen. Men Mats och jag var helsvettiga och benknixiga i kvadrat.
Accept. Udo Dirkensnascher, hur mycket mer metal kan man krama ur en tysk man? Inget.
Sol, varsin iskall öl i näven, ett smockfullt grönt tält med löjligt lyckliga hårdrockfans, och otroligt mycket tjejer faktiskt, som headbangar och kör nävarna rakt upp i luften och sjunger allsång. Detta kallas stämning.
This Perfect Day. Jag har skrivit om detta tidigare. Men det var mäktigt bra.
Värt att notera: Aerosmith var kalas, kan inte komma från att jag bara åt upp deras gig från Orange scen.
1995: Tillsammans med Mats och Olle samt två Rookies som säger sig älska festivalen men kommer aldrig åter. Väl nere i Roskilde springer vi på Henriksson och kärnan är samlad igen.
Dick Dale. Hur spännade kan en avdammad sufrgitarrist från tidigt 60-tal vara på scen? Kalas visar det sig.
Cardigans. Olle slänger upp sin Doorskeps till Nina, som inte tar den på sig. "Rise and shine" är brilljant.
DiLeva är underbar, dricker vatten ur en grön vattenkanna. Innan giget har vi ropat Thomas i minst 30 minuter.
Värt att notera: Boredoms är skitskoj och helt vrickade. Fast det varade bara i 20 min innan jag vill gå därifrån.
Van Halen kör ett greatesthistset. Med ALLA, jag menar alla hits. Henriksson bjuds på HB av en värmlänning och blir så full man kan vara utan att falla omkull.
Själv bjuds jag på öl och håller på att förföras av en söt danska innan Mats rådigt deklarerar: Ska du följa med på Millencollin eller ska du ha ångest resten av festivalen. Mats är en klippa och en sann vän.
En av rookieaspiranterna berättar glatt på söndagen om bromsspåren i en färösik flickas trosor som han fick syn på när han är på väg ner för att ta en skäggmacka vid vindkraftverket. Men han är man och gör vad han måste göra.
1996: Tillsammans med Henriksson, Henrik, Figge med flickvän.
Kent. De var fan i mej suveräna.
Presidents of the U.S.A.. Samma sak här, helt oemotståndligt bra.
Värt att notera. Trångt som fan vid de nya scenerna, fullt på Type O negative. Svinmycket folk på hela festivalen.
Billy Bragg är suverän som förband åt Sex Pistols, som publiken slänger flaskor på. Inte glas som är förbjudet, men väl pissfyllda (kan jag gissa) petflaskor.
När jag på söndag glider om kring ensam för att se Hagfish och Sugar Ray, kliver Olle upp bervid mig med den sedvanliga vintetran och säger hej. Han har kommit med annat sällskap.
Henrik har mobiltelefon med sig. Vi konstaterar hur jävla O-festival är inte mobiltelefån. Jojo.. idag har väl alla mobben med sig på festival.
1997: Tillsammans med många, men Mats och Henriksson fanns med. Regn och lerigt.
Såg få band med Ben Folds Five var bra och Motley Crue .. tja var Motley Crue.
Faller handlöst för Mats och Per Adolfssons flickkompis P. Hon är från Blekinge och jag är som vanligt svag för sydsvenska dialekter.
1998: Tillsammans med många, men Mats, Henrik och Henriksson finns i kärntruppen. Rookien Per Holmberg följer med och har 3 liter HB, 4 paket nudlar och 0 kr i plånboken. Han fixar festivalen suveränt, hittar snälla flickor som tar hand om honom.
Black Sabbat är bäst, bäst, bäst. Aldrig har så mycket ondska gett så breda leenden framför Oragne scen. Aldrig har publiken på Roskilde haft en sån bredd i ålder. Satan har den bästa musiken det är helt klart.
Weeping Willows är underbart svulstiga när Mats och jag kollar in dem på nattkröken. Sen blir det grovbulle och varm kakao...
Vär att notera. Misfits trodde vi hade fel på ljudet när dom spelade. Steve Earle var bra och politisk, Turbonegro bra och vi fick se Hank stoppa in ett tomtebloss därbak och tända på. Rocket from the Crypt äger fint på orange scen också...
1999: Tillsammans med Mats och hans polare bland annat Per Adolfsson.
Tuesdays. Norges finaste tjejpopexport. Synd att jag var så full, hade varit ännu bättre annars.
Metallica visar att de är hårdrockens Springsteen. Tajt, fett och proffsigt.
Värt att notera. Jag hittar ett gäng japanska turister som är där för att se Hotai (dagen efter skulle de se Buckingham Palace, Paris på söndag osv). De ser min Doreamon t-shirt och vi är vänner för livet. Hotai var också bra. Blondie i solen på söndag var bra, men lite konstigt, Debbie var ju klädd som en tant?!?
Får också en näringsbristchock på lördag, bara druckit alkohol och käkat typ två hårdbrödmackor sedan onsdag. Inget vatten heller... ligger i tältet på lördagkvällen och är helt CP. Äter och dricker på söndag, blir fit för fajt igen.
2001: Tillsammans med Olle och Marcel.
Cato Salsa Experience tar hela campingscenen med storm. Oväntat bra...
Wyclef Jean. Jag hade inte väntat mig ett skit och blir totalt överrumplad hela Roskilde jublar åt hans Marleyhyllningar. Mannen är en entertainer av rang.
Annars: Är Mayhem, helt tokfel mitt på dagen. Olle blir störtförbannad över grishuvudena på scenen och svär: Jag har egna höns hemma. Förbannade norskjävlar. Om jag stannade hela spelningen. Absolut.
Ex-girl är helt galet festliga när vi bara passerar och hamnar i deras spelning. Olle släger upp Ashcans demo cd på scen. Jag får tuppjuck på Tool och ångest av deras videor och måste räddas av finska Stratovarius, ja jag är en pudelmes.
2002: Tillsammans med.... Ingen, åker buss ensam till Roskilde.
Inte en käft ville med mig detta år. Mitt första Universitetsår och Manowar spelar på Roskilde. Klart jag åker ändå utan sällskap.
Fast det börjar bra träffar trevliga Göteborgare på bussen som jag har sällskap med. När vi väl fått upp tälten, alldeles brevid campingscenen så vräker regnet ner och innan det slutar jag blir bortkörd till ett exra område långt ner mot grustaget. Misär.
Fast solen kommer åter, och mina norska grannar som jag först hatar, eftersom de envisas med att spela en gamal Dr Hook-kassett från 1974, visar sig vara toktrevliga.
Andrew WK räddar humöret med minst 1000 poäng på torsdag. Party, party party, och hårdrock..
Fredag har en hel dag med Gearboxband. Maggots, Peter Pan Speedrock och Hydromatics sen blir det Danko Jones och natten 02.30 avslutas med Satyricon, Frost får inälvorna att skaka med sina baskaggar.
Lördag. Manowar och sedan Amiee Mann. Kanske världshistoriens finaste koppling. Det finns inte ett knark i världen som kan ge samma sköna tillfredställelse som denna musikaliska dubbemacka som jag antar att knappast någon mer än jag passade på att inmundiga.
2003: Tillsammans med Olle och hans arbetskollegor.
Hett, hett, hett.
Metallica och Maiden äger. Det är metal! Ska nog erkännas att Maiden ändå var bäst, Bruce Dickinson är en publikdomptör som få rår på. Turbonegro får alla att sjunga "I got erction" resten av helgen.
Trojkan. Immortal, Cardigans och Electric Eel shock får mig att nästan bli religiös. Det är detta som är festival. Så olika men ack så bra. Immortal är inte lika bra som Satyricon eller lika galna som Mayhem, utan mest härligt BM-såsiga... Cardigans .. fy fan vad det gjorde en skön spelning. Och japsen i EES, ja, vi jublade tills de packat ned all utrustning och kom ut och hälsade på oss. Då gick vi och köpte kvällens sista öl och tänkte att vi sett en historisk spelning.
2004: Tillsammans med Klasse, Jörn, Annika, Millan och Mats.
Regn, regn men husvagn.
Stooges var i alla fall bra. Och sällskapet helt suveränt. Klasse klippte till med fina historier om Hawkwind och Motorhead. Jag fick också brilljera genom att spela och sjunga "Scooby - Doo" och "I ett hus i skoges slut". Mina 15 minuter som stjärna.
Och det kändes när jag åkte hem från denna festilav att kanske var det nu sista festivalen. Men man ska aldrig säga aldrig. En dag så kanske...
Och med hjälp av hemsidan www.roskilde-festival.dk fick jag ihop följande:
Debutåret 1985 tillsammans med Buddah.
Billy Bragg 2 gånger, lika stilsäker och bra vid båda spelningarna.
The Cure Orange scen - fy satan va mäktigt att höra In a forrest!
Ramones söndag, allt är lite småsegt och så kliver Ramones in och jag måste bara längts fram till den lilla moshpit som bildats. Svettigt röj.
1986. Tillsammans med sonens mor.
Dream Syndicate. Ersättare för The Cult på Orange scen. Hällregn, suverän spelning...
Peer Gynt ZZ Top möter Motorhead i Finland. Tajtare än rövhålet på en ekrorre. Både Anette och jag blev fans direkt.
Metallica. Söndag lite folk men med "Matster of Puppets" i bagen och "Pulling teeth"-solo från Cliff Burton. "Battery", "Welcome home" .. mfl. Metallica på sin topp innan de blev hårdrockens Springsteen.
Annat: Big Country var bandet som fick solen att återvända. Enda gången jag fått se dessa hjältar. Anette följer med på Costello fast hon tycker att han spelar en låt medan han sjunger en annan. Vi skipper dessutom tråkiga Imperiet och Eric Clapton (med Phil Collins på trummor) och dricker whiskey i tältet istället.
Dessutom är det tufft att se Nåååmads från Solna röja i gröna tältet. Uppsalas Watermelon Men var inte fullt lika bra men skulle två år senare göra en helt suverän LP.
Vi får tältplats brevid kallduscharna, men även bajamajorna. Lyckan att se blottade bröst blandas med doften av skit.
1987. Tillsammans med sonens mor och fam Henriksson.
Inga superspelningar men en sugigspelning av The Cult som nyss släppt den suveräna "Electric" och så sög de fjärtar ur djävulens anus. Pretenders var det rätt juste att få se iaf.
Annars: Blir jag nekad att köpa öl på Bolaget i GBG och Anette får inte heller köpa eftersom expediten säger att hon langar till mig. Jag var 22 då hon 28. Köper istället öl i Köpenham och halsar som en idiot. Vi får upp tälten och när vi tagit oss fram till Iggy däckar jag - Ridå.
Publiken kastar mat på Europe som svarar med: Tack men vi har redan ätit. Kjelle kör "Humlans flykt" på gura. "The Final Countdown" låter mäktig på Orange scen.
Henriksson råkar trampa i mänskliga fekalier (ja, alldeles vid tältet) skriker och ser ut som om han fått foten avhuggen...
1992: Tillsammans med Olle, Mats och Henriksson - den hårda kärnan.
Entombed. Först ut på fredagförmiddag. Vi hade bilat ned i min Cheva Caprice, köpt öl hos Leif i Helsingör 09.00. Parkerat och knäckt några öl, fått tyska vänner och så Entombed i gröna tältet. Dödsmangel, hårt som satan, men med ett leende på läpparna. Tror även Mats räknar denna spelning som en av de finaste i Roskildehistorien.
Teenage Fanclub. Ojojoj, indiedrag med Niel Youngdrön på gitarrerna. Vilket band, vilken spelning!
Traste Lindens Kvintett. Hur kunde jag låta bli att kolla in TLK. Full och trött masade jag mig till scen i god tid, slumrade en stund och plötsligt. Där är exilhälsingarna. Benen spritter, alla vrålar och Ebba röjer fett med dragspelet. Herrejösses. När de bärnner iväg Motorskalle kåvven "spader äss", är lyckan total.
Värt att notera var att Television var suveräna och lika spännande att se som ett parti bridge mellan senila pensionärer.
Crowded House värmde oss på söndag med toppenlåtar, lite spex och en suveränt humör i den stekheta solen.
1993: Tillsammans med Olle, Mats och Henriksson.
Shonen Knife, jag har skrivit om detta tidigare. Men fan, va bra det var.
Levellers, nä, jag dansar inte men Levellers tvingade mig att göra det och jag tyckte om det.
Värt att notera. VoiVod: Ja de hade passerat sina glansdagar, men hur kunde jag avstå Kanadas finaste spacethrashare? Ja, jag är glad att jag sett dem.
Missade däremot Velvet Underground... kanske mitt största Roskildemisstag.
1994: Bara Mats och jag. Vi bilar ned i min fars jaktbil, en Saab -95 - tvåtaktare. Lagar bilen med Magnumpinne och eltejp på hemvägen.
Sick of it all. Stenhård öppning efter att ha sett Rage against the machine med Roskildemått mätt svindåligt ljud.
Artur Rubinstein Philharmonic (POL) & Tritonus & Camerata (DK). Ojojoj.. jamen hur bra funkar det inte med 120 pers på scen som klämmer i med Carmina Burana. Ståpäls. Dessutom fotades vi av de polska filharmonikerna.
Sen blev det kuta av till andra änden av festivalorådet.
Dwight Youkam. Satan i gatan. Har de målat på Dwights läderbrallor? Och Pete Anderson fler machoposer i heldenim än hela Manowar i läder tillsammans. I´m a countryboy. Hell yeah!
Specials. Ok inte originalsättningen. Men Mats och jag var helsvettiga och benknixiga i kvadrat.
Accept. Udo Dirkensnascher, hur mycket mer metal kan man krama ur en tysk man? Inget.
Sol, varsin iskall öl i näven, ett smockfullt grönt tält med löjligt lyckliga hårdrockfans, och otroligt mycket tjejer faktiskt, som headbangar och kör nävarna rakt upp i luften och sjunger allsång. Detta kallas stämning.
This Perfect Day. Jag har skrivit om detta tidigare. Men det var mäktigt bra.
Värt att notera: Aerosmith var kalas, kan inte komma från att jag bara åt upp deras gig från Orange scen.
1995: Tillsammans med Mats och Olle samt två Rookies som säger sig älska festivalen men kommer aldrig åter. Väl nere i Roskilde springer vi på Henriksson och kärnan är samlad igen.
Dick Dale. Hur spännade kan en avdammad sufrgitarrist från tidigt 60-tal vara på scen? Kalas visar det sig.
Cardigans. Olle slänger upp sin Doorskeps till Nina, som inte tar den på sig. "Rise and shine" är brilljant.
DiLeva är underbar, dricker vatten ur en grön vattenkanna. Innan giget har vi ropat Thomas i minst 30 minuter.
Värt att notera: Boredoms är skitskoj och helt vrickade. Fast det varade bara i 20 min innan jag vill gå därifrån.
Van Halen kör ett greatesthistset. Med ALLA, jag menar alla hits. Henriksson bjuds på HB av en värmlänning och blir så full man kan vara utan att falla omkull.
Själv bjuds jag på öl och håller på att förföras av en söt danska innan Mats rådigt deklarerar: Ska du följa med på Millencollin eller ska du ha ångest resten av festivalen. Mats är en klippa och en sann vän.
En av rookieaspiranterna berättar glatt på söndagen om bromsspåren i en färösik flickas trosor som han fick syn på när han är på väg ner för att ta en skäggmacka vid vindkraftverket. Men han är man och gör vad han måste göra.
1996: Tillsammans med Henriksson, Henrik, Figge med flickvän.
Kent. De var fan i mej suveräna.
Presidents of the U.S.A.. Samma sak här, helt oemotståndligt bra.
Värt att notera. Trångt som fan vid de nya scenerna, fullt på Type O negative. Svinmycket folk på hela festivalen.
Billy Bragg är suverän som förband åt Sex Pistols, som publiken slänger flaskor på. Inte glas som är förbjudet, men väl pissfyllda (kan jag gissa) petflaskor.
När jag på söndag glider om kring ensam för att se Hagfish och Sugar Ray, kliver Olle upp bervid mig med den sedvanliga vintetran och säger hej. Han har kommit med annat sällskap.
Henrik har mobiltelefon med sig. Vi konstaterar hur jävla O-festival är inte mobiltelefån. Jojo.. idag har väl alla mobben med sig på festival.
1997: Tillsammans med många, men Mats och Henriksson fanns med. Regn och lerigt.
Såg få band med Ben Folds Five var bra och Motley Crue .. tja var Motley Crue.
Faller handlöst för Mats och Per Adolfssons flickkompis P. Hon är från Blekinge och jag är som vanligt svag för sydsvenska dialekter.
1998: Tillsammans med många, men Mats, Henrik och Henriksson finns i kärntruppen. Rookien Per Holmberg följer med och har 3 liter HB, 4 paket nudlar och 0 kr i plånboken. Han fixar festivalen suveränt, hittar snälla flickor som tar hand om honom.
Black Sabbat är bäst, bäst, bäst. Aldrig har så mycket ondska gett så breda leenden framför Oragne scen. Aldrig har publiken på Roskilde haft en sån bredd i ålder. Satan har den bästa musiken det är helt klart.
Weeping Willows är underbart svulstiga när Mats och jag kollar in dem på nattkröken. Sen blir det grovbulle och varm kakao...
Vär att notera. Misfits trodde vi hade fel på ljudet när dom spelade. Steve Earle var bra och politisk, Turbonegro bra och vi fick se Hank stoppa in ett tomtebloss därbak och tända på. Rocket from the Crypt äger fint på orange scen också...
1999: Tillsammans med Mats och hans polare bland annat Per Adolfsson.
Tuesdays. Norges finaste tjejpopexport. Synd att jag var så full, hade varit ännu bättre annars.
Metallica visar att de är hårdrockens Springsteen. Tajt, fett och proffsigt.
Värt att notera. Jag hittar ett gäng japanska turister som är där för att se Hotai (dagen efter skulle de se Buckingham Palace, Paris på söndag osv). De ser min Doreamon t-shirt och vi är vänner för livet. Hotai var också bra. Blondie i solen på söndag var bra, men lite konstigt, Debbie var ju klädd som en tant?!?
Får också en näringsbristchock på lördag, bara druckit alkohol och käkat typ två hårdbrödmackor sedan onsdag. Inget vatten heller... ligger i tältet på lördagkvällen och är helt CP. Äter och dricker på söndag, blir fit för fajt igen.
2001: Tillsammans med Olle och Marcel.
Cato Salsa Experience tar hela campingscenen med storm. Oväntat bra...
Wyclef Jean. Jag hade inte väntat mig ett skit och blir totalt överrumplad hela Roskilde jublar åt hans Marleyhyllningar. Mannen är en entertainer av rang.
Annars: Är Mayhem, helt tokfel mitt på dagen. Olle blir störtförbannad över grishuvudena på scenen och svär: Jag har egna höns hemma. Förbannade norskjävlar. Om jag stannade hela spelningen. Absolut.
Ex-girl är helt galet festliga när vi bara passerar och hamnar i deras spelning. Olle släger upp Ashcans demo cd på scen. Jag får tuppjuck på Tool och ångest av deras videor och måste räddas av finska Stratovarius, ja jag är en pudelmes.
2002: Tillsammans med.... Ingen, åker buss ensam till Roskilde.
Inte en käft ville med mig detta år. Mitt första Universitetsår och Manowar spelar på Roskilde. Klart jag åker ändå utan sällskap.
Fast det börjar bra träffar trevliga Göteborgare på bussen som jag har sällskap med. När vi väl fått upp tälten, alldeles brevid campingscenen så vräker regnet ner och innan det slutar jag blir bortkörd till ett exra område långt ner mot grustaget. Misär.
Fast solen kommer åter, och mina norska grannar som jag först hatar, eftersom de envisas med att spela en gamal Dr Hook-kassett från 1974, visar sig vara toktrevliga.
Andrew WK räddar humöret med minst 1000 poäng på torsdag. Party, party party, och hårdrock..
Fredag har en hel dag med Gearboxband. Maggots, Peter Pan Speedrock och Hydromatics sen blir det Danko Jones och natten 02.30 avslutas med Satyricon, Frost får inälvorna att skaka med sina baskaggar.
Lördag. Manowar och sedan Amiee Mann. Kanske världshistoriens finaste koppling. Det finns inte ett knark i världen som kan ge samma sköna tillfredställelse som denna musikaliska dubbemacka som jag antar att knappast någon mer än jag passade på att inmundiga.
2003: Tillsammans med Olle och hans arbetskollegor.
Hett, hett, hett.
Metallica och Maiden äger. Det är metal! Ska nog erkännas att Maiden ändå var bäst, Bruce Dickinson är en publikdomptör som få rår på. Turbonegro får alla att sjunga "I got erction" resten av helgen.
Trojkan. Immortal, Cardigans och Electric Eel shock får mig att nästan bli religiös. Det är detta som är festival. Så olika men ack så bra. Immortal är inte lika bra som Satyricon eller lika galna som Mayhem, utan mest härligt BM-såsiga... Cardigans .. fy fan vad det gjorde en skön spelning. Och japsen i EES, ja, vi jublade tills de packat ned all utrustning och kom ut och hälsade på oss. Då gick vi och köpte kvällens sista öl och tänkte att vi sett en historisk spelning.
2004: Tillsammans med Klasse, Jörn, Annika, Millan och Mats.
Regn, regn men husvagn.
Stooges var i alla fall bra. Och sällskapet helt suveränt. Klasse klippte till med fina historier om Hawkwind och Motorhead. Jag fick också brilljera genom att spela och sjunga "Scooby - Doo" och "I ett hus i skoges slut". Mina 15 minuter som stjärna.
Och det kändes när jag åkte hem från denna festilav att kanske var det nu sista festivalen. Men man ska aldrig säga aldrig. En dag så kanske...
Råttorna
Kära läsare.
Punktjafs har förärats med Borås finaste punkrebeller från 80-talet - Råttorna.
Inte nog med att det finns läsning ni kan också avnjuta musiken.
15 minuter kvar
Regnbågskrigare
Blommor och bin
Cocktailparty
Punktjafs har förärats med Borås finaste punkrebeller från 80-talet - Råttorna.
Inte nog med att det finns läsning ni kan också avnjuta musiken.
15 minuter kvar
Regnbågskrigare
Blommor och bin
Cocktailparty
Roskilde - so long och tack för fisken
När man ser de lerindränkta bilderna från Roskilde-festivalen är det lätt att inte längta till denna i övrigt underbara festival. Under 15 år besökte jag festivalen, första gången som storögd 20-åring och senaste (sista?) gången som luttrad 40-taggare.
Jag minns exakt när jag började drömma om Roskilde. Året var 1979 och SVT sände ett danskt program om festivalen. I programet gick Kim Larsen, som året innan hade upplöst Gasolin, runt i ett soligt Roskilde centrum med en batteristärkare och sjöng sina låtar. I nästa klipp stod den lilla dansken på Roskildes varumärke, orange scen.
Där, just då, tänkte jag: En dag måste jag bara åka dit!
Idag nästan 30 år senare ser jag flygbilder på tv-nyheterna hur festivalen nästan flyter bort. Nu tänker jag istället: Skönt att jag inte är där. Men säga vad man vill om lersvallningar och monsunregn. Jag har lyckats missa de värsta festivalerna -91 och 2000, även om senaste besöket -04 också var en rejält blöt historia. Så med nostalgins rosa skimmer framstår Roskilde som en evigt solig festival. En festival där jag står med en kall öl i näven och ser det ena fantastiska uppträdandet efter det andra. Å andra sidan vet jag att det är bara mitt inre som ljuger för mig. Mitt inre som vill förföra mig och ta mig till ett fält på Själland. Till en fest som aldrig tar slut.
För så är det. Festen tar måhända slut efter en vecka. Men kärleken till musiken och längtan till den enda "riktiga" semestern - Roskilde festivalen, tar aldrig slut. Inte trodde jag när jag landade på festivalen första gången -85 att jag som "vuxen" skulle återvända. Herregud, jag som fyrtioåring! Det fanns inte på kartan. Jag trodde väl som de flesta 20-åringar gör, att man skulle förändras, bli någon annan som vuxen. Rent utav bli som sina föräldrar. Men sorry Jocke 20 år, man förändras inte nämnvärt, man blir bara äldre, kanske mognar man och blir vuxen på det där ansvarsfulla sättet. Men man förblir den man är.
Med andra ord, är musiken lika viktig för min exsistens idag som då 1985, när vi satte upp Buddhas tält -modell 40-tal, och Jason and the Scorchers brände iväg sin svängiga tolkning av Dylans "Absolutley Sweet Marie", från Orange scen. Och med nästan en månad kvar till Augustibuller känner jag det där mysiga festivalpirret i magen att snart är det dags. Snart är det dags för sol, musik och kall öl, det vill säga - festival.
Jag minns exakt när jag började drömma om Roskilde. Året var 1979 och SVT sände ett danskt program om festivalen. I programet gick Kim Larsen, som året innan hade upplöst Gasolin, runt i ett soligt Roskilde centrum med en batteristärkare och sjöng sina låtar. I nästa klipp stod den lilla dansken på Roskildes varumärke, orange scen.
Där, just då, tänkte jag: En dag måste jag bara åka dit!
Idag nästan 30 år senare ser jag flygbilder på tv-nyheterna hur festivalen nästan flyter bort. Nu tänker jag istället: Skönt att jag inte är där. Men säga vad man vill om lersvallningar och monsunregn. Jag har lyckats missa de värsta festivalerna -91 och 2000, även om senaste besöket -04 också var en rejält blöt historia. Så med nostalgins rosa skimmer framstår Roskilde som en evigt solig festival. En festival där jag står med en kall öl i näven och ser det ena fantastiska uppträdandet efter det andra. Å andra sidan vet jag att det är bara mitt inre som ljuger för mig. Mitt inre som vill förföra mig och ta mig till ett fält på Själland. Till en fest som aldrig tar slut.
För så är det. Festen tar måhända slut efter en vecka. Men kärleken till musiken och längtan till den enda "riktiga" semestern - Roskilde festivalen, tar aldrig slut. Inte trodde jag när jag landade på festivalen första gången -85 att jag som "vuxen" skulle återvända. Herregud, jag som fyrtioåring! Det fanns inte på kartan. Jag trodde väl som de flesta 20-åringar gör, att man skulle förändras, bli någon annan som vuxen. Rent utav bli som sina föräldrar. Men sorry Jocke 20 år, man förändras inte nämnvärt, man blir bara äldre, kanske mognar man och blir vuxen på det där ansvarsfulla sättet. Men man förblir den man är.
Med andra ord, är musiken lika viktig för min exsistens idag som då 1985, när vi satte upp Buddhas tält -modell 40-tal, och Jason and the Scorchers brände iväg sin svängiga tolkning av Dylans "Absolutley Sweet Marie", från Orange scen. Och med nästan en månad kvar till Augustibuller känner jag det där mysiga festivalpirret i magen att snart är det dags. Snart är det dags för sol, musik och kall öl, det vill säga - festival.
Mer uppdateringar på Punktjafs.
Nu kan ni läsa om Mops i ett reportage hämtat från Okej -83. Bandet berättar om sin kommande LP, som aldrig blev av utan Olle Hillborg hoppade i glambagen istället med Glorious Bankrobbers. Som i och för sig var bra, men åtminstone jag hade uppskattat en Mops-LP.Ni kan även läsa om Vicious Visions kaosspelning i Berlin -81.
Ladda hem Stockholm och Gimme Swaet med Cathy & The Heat samtidigt som ni kollar på liverecensioner med dem, The Pain och Baiters.
Det kommer mer. Råttorna fakta plus mp3-or. Lite blandade raggare mot punkare-klipp samt annat krafs ska jag väl hinna med innan det är dags för grillfesten på lördag i Björkliden.
Ladda hem Stockholm och Gimme Swaet med Cathy & The Heat samtidigt som ni kollar på liverecensioner med dem, The Pain och Baiters.
Det kommer mer. Råttorna fakta plus mp3-or. Lite blandade raggare mot punkare-klipp samt annat krafs ska jag väl hinna med innan det är dags för grillfesten på lördag i Björkliden.
Punktjafs uppdateras
Som ni märker är mitt bloggande mindre aktivt. Nå, ni vet att jag håller på att flytta.
Men mellan att rota i papper och åka till soptippen, tar jag mig en stund till att uppdatera Punktjafs.
Så under de kommande dagarna blir det lite blandat material från OKEJ-klipp om Mops till historien om Vicious Visions.
Ovan ser ni VeckoRevyns-reportage om Clash-fansen. Vill ni se reportaget med högre upplösning. Ja, men surfa då in på Punktjafs. Sveriges äldsta nostalgiwebzine 11 år på webben.
Peace & Love fredag
Peace & Love tredje gången gillt. Ja, kanske det. Festivalen har växt ordentligt och såldes slut en vecka innan startskottet. Själv anlände jag försenad på fredag eftermiddag. Hade bestämt 15-tiden med Nikke, men efter att ha snurrat runt innan jag hittade parkering kunde jag inte möta upp med "The hardest working bassplayer in Sweden" (Nikke spelar med ca 15-talet olika artister, däribland Christoffer Åström som han lirade med på onsdagen), förrän runt 16,30. Ska även erkänna att jag snurrade runt hemma innan jag kom iväg också.
Efter att ha fått artistpass och förgävas jagat The Mellow Bright Band via mobilen sökte jag upp mina vänner från Jönköping. Tänk så underbart att få fyra glada leenden som hälsning när man dyker upp. Jag är fortfarande varm innombords.
Sedan hämtade jag min bil. Sill, potatis öl och vin. Det goda samtalet runt bordet. Ahhh, en sån festivalkänsla. Klasse var lite sugen på Hanois aukustiska spelning, men det kostade en 50-lapp extra, så vi avstod. Kvällen skulle istället vigas åt Alice Cooper.
Vi landade samtidigt som Tomas DiLeva strålades ned bland oss vanliga festivalbesökare. Det är märkligt att denna så folkkära artist tidigare har väck ett sådant hat att man kastat ägg, tomater och sten på honom. Mest bara för att han hade en tejpad lock i pannan. Å andra sidan vet vi gamla stötar att Tomas ofta själv var provocerande på scen med både Pillisnorks och Modern Art.
Tidigt under DiLevas spelning smet jag tillbaka till bilen för att hämta cigg och tändare. På tillbakavägen hade jag plockat fram kameran och plåtade lite (Ja, bilder kommer). Och jösses vilken uppmärksamhet jag fick. Folk kom fram och skulle snackade kamera, bländare, objektiv och pris. De undrade vilken tidning jag fotade för och om jag inte kunde ta kort på dem. Värst var den envisa tjejen framme på DiLeva som tjatade om hur mycket bättre Canon var än Nikon. Och att jag borde sälja mina bilder för det hade hon minsann gjort. Det hjälpte inte att jag talade om gång på gång att jag bara plåtade för min egen skull.
Efter ett besök hos Bolanches pub, som också hade Close-Upscen denna kväll, var det dags för den första av de två legendariska Detroitakterna att visa upp sig - Alice Cooper.
Själv hade jag inte sett Vincent sedan "Rock under stjärnorna" i Karlskoga -91 (tror jag det var). Då red Alice högt på sina hits "Poision" och "Bed of nails". Nu ett och ett halvt decenium senare var det 70-talskatalogen som det plockades ur. Redan i inledningen avverkades "Under my wheels", "I´m 18" och "No more Mr nice guy". Och så fortsatte det under hela spelningen. Rock för 40- och 50-taggare. Kalas tyckte Klasse, Jörn och jag till skillnade mot Kristinehamnssonen och tillika eminente hårdrocksskribenten Marcus Grahn, som efterlyste mer 80-tals dängor i sin Aftonbladet-recension.
Nix, pix. Tacka vet jag "Only women bleed", "Cold Ethyl" och Klasses favorit "Steven". Klasse, som har runt sju Cooperspelningar under bältet gav låtvalet en 10:a, men showen 6,5. För mycket moderna hårdrocksgitarrer. Själv tyckte jag det gav de klassiska låtarna extra stuns. Att dessutom ge flera av låtarna lite snygga stämgitarrer, med Lizzy-känsla gör åtminstone mig mycket nöjd. Sedan finns rockväldens bästa riff i "Be my lover",som Uggla snodde lite fräckt till "Jag skiter". Vad är då en pudelfluff som "Poison" mot det?
Naturligtvis var Alice Cooper tvungen att dö. Denna gång var det snaran som gällde. Och det är lustigt men nog funkar det ännu med teaterrock. Showen är naturligtvis inte så påskostad som 80-talste mastodontföreställningar. Och allt vilar på de klassiska låtarna, men ändock, jag vill se Alice spetsa bebisdockor (något som idag måste beteckas som politiskt inkorrekt, med tanke på samhällsdebatten och Bobbys död.)
Summan av kardemumman var att jag kände mig mycket nöjd, trots några inte helt klockrena låtval. Och visst gillar jag Eric Singer, men för satan inga trumsolon!
Nästan två timmar rusade iväg och det var en smått salig trio som traskade hemåt för att över några glas rött nördanalysera artisten, spelningen och det klassiska bandet Alice Cooper. Klasse poängterade med emfas Dick Wagners storhet innan vi kände oss mogna att dra oss tillbaka.
Vad vi också kunde konstatera är att mobiltelefonen håller på att ersätta cigarettändaren på ballader, då ingen verkar röka längre. Så sanna mina ord inom tio år kommer ett hav av mobiltelefoner att lysa upp konserthallar och mörka natthimlar när powerballaderna yr. Allting förändras utom Iggy, men mer om det senare.
Efter att ha fått artistpass och förgävas jagat The Mellow Bright Band via mobilen sökte jag upp mina vänner från Jönköping. Tänk så underbart att få fyra glada leenden som hälsning när man dyker upp. Jag är fortfarande varm innombords.
Sedan hämtade jag min bil. Sill, potatis öl och vin. Det goda samtalet runt bordet. Ahhh, en sån festivalkänsla. Klasse var lite sugen på Hanois aukustiska spelning, men det kostade en 50-lapp extra, så vi avstod. Kvällen skulle istället vigas åt Alice Cooper.
Vi landade samtidigt som Tomas DiLeva strålades ned bland oss vanliga festivalbesökare. Det är märkligt att denna så folkkära artist tidigare har väck ett sådant hat att man kastat ägg, tomater och sten på honom. Mest bara för att han hade en tejpad lock i pannan. Å andra sidan vet vi gamla stötar att Tomas ofta själv var provocerande på scen med både Pillisnorks och Modern Art.
Tidigt under DiLevas spelning smet jag tillbaka till bilen för att hämta cigg och tändare. På tillbakavägen hade jag plockat fram kameran och plåtade lite (Ja, bilder kommer). Och jösses vilken uppmärksamhet jag fick. Folk kom fram och skulle snackade kamera, bländare, objektiv och pris. De undrade vilken tidning jag fotade för och om jag inte kunde ta kort på dem. Värst var den envisa tjejen framme på DiLeva som tjatade om hur mycket bättre Canon var än Nikon. Och att jag borde sälja mina bilder för det hade hon minsann gjort. Det hjälpte inte att jag talade om gång på gång att jag bara plåtade för min egen skull.
Efter ett besök hos Bolanches pub, som också hade Close-Upscen denna kväll, var det dags för den första av de två legendariska Detroitakterna att visa upp sig - Alice Cooper.
Själv hade jag inte sett Vincent sedan "Rock under stjärnorna" i Karlskoga -91 (tror jag det var). Då red Alice högt på sina hits "Poision" och "Bed of nails". Nu ett och ett halvt decenium senare var det 70-talskatalogen som det plockades ur. Redan i inledningen avverkades "Under my wheels", "I´m 18" och "No more Mr nice guy". Och så fortsatte det under hela spelningen. Rock för 40- och 50-taggare. Kalas tyckte Klasse, Jörn och jag till skillnade mot Kristinehamnssonen och tillika eminente hårdrocksskribenten Marcus Grahn, som efterlyste mer 80-tals dängor i sin Aftonbladet-recension.
Nix, pix. Tacka vet jag "Only women bleed", "Cold Ethyl" och Klasses favorit "Steven". Klasse, som har runt sju Cooperspelningar under bältet gav låtvalet en 10:a, men showen 6,5. För mycket moderna hårdrocksgitarrer. Själv tyckte jag det gav de klassiska låtarna extra stuns. Att dessutom ge flera av låtarna lite snygga stämgitarrer, med Lizzy-känsla gör åtminstone mig mycket nöjd. Sedan finns rockväldens bästa riff i "Be my lover",som Uggla snodde lite fräckt till "Jag skiter". Vad är då en pudelfluff som "Poison" mot det?
Naturligtvis var Alice Cooper tvungen att dö. Denna gång var det snaran som gällde. Och det är lustigt men nog funkar det ännu med teaterrock. Showen är naturligtvis inte så påskostad som 80-talste mastodontföreställningar. Och allt vilar på de klassiska låtarna, men ändock, jag vill se Alice spetsa bebisdockor (något som idag måste beteckas som politiskt inkorrekt, med tanke på samhällsdebatten och Bobbys död.)
Summan av kardemumman var att jag kände mig mycket nöjd, trots några inte helt klockrena låtval. Och visst gillar jag Eric Singer, men för satan inga trumsolon!
Nästan två timmar rusade iväg och det var en smått salig trio som traskade hemåt för att över några glas rött nördanalysera artisten, spelningen och det klassiska bandet Alice Cooper. Klasse poängterade med emfas Dick Wagners storhet innan vi kände oss mogna att dra oss tillbaka.
Vad vi också kunde konstatera är att mobiltelefonen håller på att ersätta cigarettändaren på ballader, då ingen verkar röka längre. Så sanna mina ord inom tio år kommer ett hav av mobiltelefoner att lysa upp konserthallar och mörka natthimlar när powerballaderna yr. Allting förändras utom Iggy, men mer om det senare.
So good to be back home again
Liksom titeln på den gamla Tourist-hiten, kan jag bara hålla med. Varmtvatten och badkar. Säng, kylskåp och vattenklosett, tv. Tänkt att bara två dagars festival kan få en att uppskatta den trevliga normalstandarden som finns i ett hem.
Jag tänkte ge en lite mer detaljerad rapport med lite bilder längre fram i veckan. Just nu kan jag bara nöjt konstatera att statistiken på bloggen är fortsatt relatvit hög även om jag inget skriver. Vilket måste betyda att det finns ni som undrar om jag gjort ett nytt inlägg. Jag tackar allra ödmjukast för detta, ska vi säga förtroende.
Och när jag är inne på att tacka vill jag bara tacka mitt underbara campingsällskap från Peace & Love. Jag är så glad att jag känner dessa underbara människor och att de uppenbarligen uppskattar mitt sällskap. Tänk så härligt att se fyra glada ansikten när man äntligen hittar deras husvang. Att bli bjuden till bords på sill och potatis och under två dagar dryfta ditt och datt. Från det allra nördigaste kring musik till de stora livsfrågorna. Klasse, Annika, Jörn och Millan, jag tycker om er otroligt mycket. Ni är underbara vänner. Tack.
Och Klasse jag återkommer med en ingående recension av Alice Cooper.
Jag tänkte ge en lite mer detaljerad rapport med lite bilder längre fram i veckan. Just nu kan jag bara nöjt konstatera att statistiken på bloggen är fortsatt relatvit hög även om jag inget skriver. Vilket måste betyda att det finns ni som undrar om jag gjort ett nytt inlägg. Jag tackar allra ödmjukast för detta, ska vi säga förtroende.
Och när jag är inne på att tacka vill jag bara tacka mitt underbara campingsällskap från Peace & Love. Jag är så glad att jag känner dessa underbara människor och att de uppenbarligen uppskattar mitt sällskap. Tänk så härligt att se fyra glada ansikten när man äntligen hittar deras husvang. Att bli bjuden till bords på sill och potatis och under två dagar dryfta ditt och datt. Från det allra nördigaste kring musik till de stora livsfrågorna. Klasse, Annika, Jörn och Millan, jag tycker om er otroligt mycket. Ni är underbara vänner. Tack.
Och Klasse jag återkommer med en ingående recension av Alice Cooper.